Dr. Jekyll och musik

Den här hösten heter min absoluta favoritserie på tv Jekyll. Allt är bra, så jag är helt subjektiv i mitt omdöme. James Nesbitt är helt otroligt uttrycksfull och trovärdig i sina bägge roller. Eftersom det fortfarande är ett avsnitt kvar har jag egentligen ingen aning om vad som kommer att hända, men hittills tycker jag att manuset också har varit i toppklass. Jag har inte läst Robert Louis Stevensons roman (fy på mig!) så min kunskap om ursprungsberättelsen är mycket populärkulturell. De som vet mer (min hustru exempelvis) pratar om att det i boken handlar om undertryckt, viktoriansk sexualitet. Sexualitet är väl en beståndsdel i Jekyll också, men det handlar om så mycket mer. Om förmågan och förutsättningarna att vara en hel människa. Det är vad jag tror att slutsatsen kommer att bli på söndag då sista avsnittet visas i SVT.

Idag rullar Burials album Untrue i hörlurarna. Jag fick inspiration att köpa det efter att ha läst Corren igår om dubstep. Jag är inte särskilt förtjust i dub ( i dess olika former) men detta lät spännade. Jag är egentligen mer förtjust i andra varianter och utvecklingar av 2-step. Men Burials ljud och rytmer charmar mig. När jag sade att det var i hörlurarna jag lyssnar så var det bara halva sanningen. Jag spelade de första låtarna på bilstereon också, imorse på väg till jobbet här i Åtvidaberg. Och, då insåg jag en anledning till att jag gillar skivan: den är backspegelsskakande! Bastrummorna skapade fina små vibrationer i backspegeln. Mysigt!