Då var jag tillbaks i WoW igen då. Det började för någon månad sedan, efter att jag provat på och tröttnat på Warhammer Online. Nu har jag snart spelat WoW i snart fyra år, till och från.
Jag spelar framför allt Cnac, min alldeles urspungliga figur i Azeroth. Honom skapade jag på natten, tidigt på småtimmarna den 11:e februari 2005. Faktum är att jag redan hade spelat Cnac i en månad i betan, men det räknas nog inte. Cnac började sin karriär på Shadow Moon, en europeisk PvP-server. Sedan flyttade hela gillet till Magtherion. Där sov Cnac ett tag medan jag skapade en druid på rollspelsservern Moonglade. Där trivdes jag mycket bra och flyttade över Cnac och en präst som heter Firinn för att samla alla mina figurer på en server.
Det där med rollspelsserver... man kan inte anklaga WoW-spelare i allmänhet för att vara mycket rollspelsintresserade, men på en rollspelsserver finns i alla fall en lite chans att man stöter på de WoW-spelare som har intresset.
Det är också en trevlig erfarenhet att spela WoW som icke-student. Det betyder bland annat att jag inte kan spela lika mycket som förr. Jag har efter flera år av förmiddagsspelande utan särskilt mycket problem med överexploaterade områden i spelet äntligen fått det tvivelaktiga nöjet att dela begränsad resurser med mina medspelare.
En annan sak som är kul är att jag kan spela mer och mer med mina barn (i alla fall de tre äldsta). Vi spelar tillsammans både som horden (på en annan RP-server) och som alliansen (på Cnacs server). Vi har skapat gillen på bägge servrarna (Clan Sgurr) och har allmänt kul. Det är spännande att se vad barnen tycker är kul, särskilt sådant som jag inte alls uppskattar! Exempelvis de oändliga duellerna i Goldshire/Cross Roads... jag sätter folk direkt på /ignore-listan som utmanar mina figurer på duell utan lite rollspel först. Mina söner accepterar oavsett vem som utmanar!
Visar inlägg med etikett MMORPG. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett MMORPG. Visa alla inlägg
2008-11-19
2008-11-05
Ubiquitous dreams... come true?
Jag är en informationsjunkie och det har jag varit så länge jag minns. Jag besitter dock inte ett särskilt välutvecklat minne för olika faktauppgifter utan jag har alltid förlitat mig på att ha referensverk, böcker, tidskrifter, etc tillhands för att kolla upp en specifik fakta-nibblet om behovet uppstår. Det är nog en av anledningarna till att jag tidigt utvecklade en passionerad bibliofili. Jag är ganska stolt över min förmåga att hitta information jag behöver och att kombinera information; att skapa informationssynergier så att säga.
Jag läste Anna Davours blogg om hennes personliga datorhistoria och började fundera på min egen drivkraft bakom hopp till olika datorer och prylar och operativsystem. Fram till 1990 ungefär var jag nog ganska allmänt nyfiken. Jag var sedan sjuttiotalet (ABC80/800 anyone?) mest fascinerad av datorer som fenomen/leksak/pryl. Genom Unga forskare och datorklubben Stacken på KTH kom jag i kontakt med Internet (fortfarande i sin vagga, förstås) och mitt spirande intresse av datorer som kommunikationsplattform startades. Tekniken i all ära men att kunna skriva mail och spela onlinespel var det som verkligen fångade mitt intresse. När jag började plugga i Linköping 1987 fortsatte jag att utveckla detta intresse och jag minns fortfarande mailet jag fick för nu nästan exakt 21 år sedan där teknikerna på LiU förebrående påpekade att jag fick alldeles för mycket mail från utlandet... Till saken var att jag spelade Diplomacy via epost hösten 1987; där det förstås fanns deltagare runt om i världen.
När jag började min forskarbana 1990 kom jag i kontakt med Ted Nelsons idéer om ett globalt nät av informationsutbyte och Mark Weisers ubiquitous computing. Det här slog an många strängar inom mig, både här och där. Hela konceptet med intelligenta prylar som alla är uppkopplade mot det globala nätet för informationsspridning och kommunikation... som hämtat ur William Gibsons och Vernor Vinges berättelser!
Jag intresserade mig förstås tidigt för olika nya och förfinade användningsområden för internet. Jag var lite oprofetisk 1992 då jag på en konferens i Helsingborg hävdade att www antagligen inte skulle bli så stort... Ja, vi gör alla våra misstag.
En pryl som jag minns med blandade känslor är min gamla Apple Newton. Den var ett steg i riktningen mot ubikomp men internetaccessen på den var medioker. Under våren 1995 kunde jag äntligen koppla ihop min PowerBook 520 (den serien hade ett PCMIA-fack där man kunde ploppa in ett modem, typ) med en Nokia 2110-mobil och var spejsigt och kul och gav tillsammans med den exploderande webben lade till ännu en dimension ubiquitousnes (jag skrev f.ö. en så-gör-duartikel i InternetGuiden om hur man skulle gå tillväga för att få detta att funka, på en helgpermis under min fängelsevistelse).
Just bärbara datorer har inte varit en odelat positiv upplevelse under året. Jag är kluven till dem. Dels är de just bärbara och ger mig den där känslan av ubikomp, dels är de inte riktigt så användbara som sina stationära syskon. Det här har förstås ändrats över åren sedan min första Apple PowerBook 100. I dag tror jag att jag åter skulle kunna tänka mig att investera i en bärbar dator med wifi. Det har hänt så mycket både när det gäller mångsidighet som faktisk bärbarhet. En sak som hindrat mig från att investera i bärbar dator under de senaste sju åren har varit den dåliga möjligheten att spela spel på dem. Spel har alltid varit en av de viktigaste datornanvändningarna för mig och en dator/pryl utan möjlighet att spela de senaste, koolaste spelen går helt enkelt bort. Även detta är förändrat på den bärbara sidan sedan några år tillbaks.
En sak som fångat mig genom åren är att datorn kan definierara din sociala tillhörighet. Jag har både studerat det som fenomen och även helhjärtat deltagit i det; en period under nittiotalet var jag till och med en fanatisk macevangelist, iförd pikétröjor med logon och allt.
Nu sitter jag här med min iPhone som nog är den koolast ubicomp-pryl jag ägt i mitt liv. Det är nära nu. Riktigt nära. Vissa appar ger mig en sense of wonder som endast bra sf har gett mig förr (jag tänker mest på Shazam, kartorna och alla platsbaserade tjänster, de integrerade epost- och webbapparna).
Jaha, det här blev vipps en liten anekdotisk uppsats. Så går det när man har andra saker som ligger på hög och borde skrivas istället. Skönt med the blog as the perfect procrastination tool!
Jag läste Anna Davours blogg om hennes personliga datorhistoria och började fundera på min egen drivkraft bakom hopp till olika datorer och prylar och operativsystem. Fram till 1990 ungefär var jag nog ganska allmänt nyfiken. Jag var sedan sjuttiotalet (ABC80/800 anyone?) mest fascinerad av datorer som fenomen/leksak/pryl. Genom Unga forskare och datorklubben Stacken på KTH kom jag i kontakt med Internet (fortfarande i sin vagga, förstås) och mitt spirande intresse av datorer som kommunikationsplattform startades. Tekniken i all ära men att kunna skriva mail och spela onlinespel var det som verkligen fångade mitt intresse. När jag började plugga i Linköping 1987 fortsatte jag att utveckla detta intresse och jag minns fortfarande mailet jag fick för nu nästan exakt 21 år sedan där teknikerna på LiU förebrående påpekade att jag fick alldeles för mycket mail från utlandet... Till saken var att jag spelade Diplomacy via epost hösten 1987; där det förstås fanns deltagare runt om i världen.
När jag började min forskarbana 1990 kom jag i kontakt med Ted Nelsons idéer om ett globalt nät av informationsutbyte och Mark Weisers ubiquitous computing. Det här slog an många strängar inom mig, både här och där. Hela konceptet med intelligenta prylar som alla är uppkopplade mot det globala nätet för informationsspridning och kommunikation... som hämtat ur William Gibsons och Vernor Vinges berättelser!
Jag intresserade mig förstås tidigt för olika nya och förfinade användningsområden för internet. Jag var lite oprofetisk 1992 då jag på en konferens i Helsingborg hävdade att www antagligen inte skulle bli så stort... Ja, vi gör alla våra misstag.
En pryl som jag minns med blandade känslor är min gamla Apple Newton. Den var ett steg i riktningen mot ubikomp men internetaccessen på den var medioker. Under våren 1995 kunde jag äntligen koppla ihop min PowerBook 520 (den serien hade ett PCMIA-fack där man kunde ploppa in ett modem, typ) med en Nokia 2110-mobil och var spejsigt och kul och gav tillsammans med den exploderande webben lade till ännu en dimension ubiquitousnes (jag skrev f.ö. en så-gör-duartikel i InternetGuiden om hur man skulle gå tillväga för att få detta att funka, på en helgpermis under min fängelsevistelse).
Just bärbara datorer har inte varit en odelat positiv upplevelse under året. Jag är kluven till dem. Dels är de just bärbara och ger mig den där känslan av ubikomp, dels är de inte riktigt så användbara som sina stationära syskon. Det här har förstås ändrats över åren sedan min första Apple PowerBook 100. I dag tror jag att jag åter skulle kunna tänka mig att investera i en bärbar dator med wifi. Det har hänt så mycket både när det gäller mångsidighet som faktisk bärbarhet. En sak som hindrat mig från att investera i bärbar dator under de senaste sju åren har varit den dåliga möjligheten att spela spel på dem. Spel har alltid varit en av de viktigaste datornanvändningarna för mig och en dator/pryl utan möjlighet att spela de senaste, koolaste spelen går helt enkelt bort. Även detta är förändrat på den bärbara sidan sedan några år tillbaks.
En sak som fångat mig genom åren är att datorn kan definierara din sociala tillhörighet. Jag har både studerat det som fenomen och även helhjärtat deltagit i det; en period under nittiotalet var jag till och med en fanatisk macevangelist, iförd pikétröjor med logon och allt.
Nu sitter jag här med min iPhone som nog är den koolast ubicomp-pryl jag ägt i mitt liv. Det är nära nu. Riktigt nära. Vissa appar ger mig en sense of wonder som endast bra sf har gett mig förr (jag tänker mest på Shazam, kartorna och alla platsbaserade tjänster, de integrerade epost- och webbapparna).
Jaha, det här blev vipps en liten anekdotisk uppsats. Så går det när man har andra saker som ligger på hög och borde skrivas istället. Skönt med the blog as the perfect procrastination tool!
2008-10-24
Mina avatarer i rymden (whoopie whee?)
Jag fick det här meddelandet igår kväll:
"Thank you for participating in Operation Immortality! Through your dedicated effort to save humanity we have secured the Sgurr Tabula Rasa characters aboard the Immortality Drive,
which is now safely stored on the International Space Station."
Det verkar alltså som om mina halvtaskiga Tabula Rasa-figurer nu finns med ombord på ISS. Jag hade glömt att jag anmälde mig till detta lilla äventyr. Jag får ingen riktig SoW-känsla av detta men ändå... Jag kan inte låta bli att undra över hur de har det där. Springer de omkring automatiserat i Tabula Rasa-världen? Eller ligger de i virtuell dvala på ett sunkigt litet usb-minne, bara ettorånollor?
Bakgrunden är ju att Richard Garriott har varit på rymdresa till ISS. Garriott (eller Lord British som han kallas) är skaparen av MMORPGet Tabula Rasa och Ultima-serien. Han har varit ute på rymdresa sedan mitten av oktober och skall väl landa idag, om det går som det skall. Han bloggar om sin rymdfärd också.
Så här beskrivs Tabula Rasa-delen av rymdfärden:
Operation Immortality
Could you be the savior of humankind? NCsoft will be launching the “Immortality Drive” – a time capsule with the digitized DNA of select video game players and space aficionados – into orbit when Richard Garriott travels to the International Space Station. During the campaign, Tabula Rasa players had the chance to have their DNA sequenced, digitized and sent into space on the Immortality Drive. Other items included on the capsule are a list of humanities greatest achievements such as the greatest song of all time and the greatest technological breakthrough- which was all voted on by people by going to the Tabula Rasa website. Current Tabula Rasa players, or those who downloaded and played the free trial, were also be able to enter a personal message and upload their character for inclusion on the Drive.
“I’ve been able to do some very exciting things in the games business, but nothing of this magnitude,” said Garriott, executive producer for Tabula Rasa at NCsoft. “I’m thrilled we can offer the once in a lifetime chance to millions of gamers to virtually go to space with me. A select few will have their DNA digitized and sent. And, theoretically, if anything happens to the human race, it could be their DNA that is used to resurrect humanity.”
"Thank you for participating in Operation Immortality! Through your dedicated effort to save humanity we have secured the Sgurr Tabula Rasa characters aboard the Immortality Drive,
which is now safely stored on the International Space Station."
Det verkar alltså som om mina halvtaskiga Tabula Rasa-figurer nu finns med ombord på ISS. Jag hade glömt att jag anmälde mig till detta lilla äventyr. Jag får ingen riktig SoW-känsla av detta men ändå... Jag kan inte låta bli att undra över hur de har det där. Springer de omkring automatiserat i Tabula Rasa-världen? Eller ligger de i virtuell dvala på ett sunkigt litet usb-minne, bara ettorånollor?
Bakgrunden är ju att Richard Garriott har varit på rymdresa till ISS. Garriott (eller Lord British som han kallas) är skaparen av MMORPGet Tabula Rasa och Ultima-serien. Han har varit ute på rymdresa sedan mitten av oktober och skall väl landa idag, om det går som det skall. Han bloggar om sin rymdfärd också.
Så här beskrivs Tabula Rasa-delen av rymdfärden:
Operation Immortality
Could you be the savior of humankind? NCsoft will be launching the “Immortality Drive” – a time capsule with the digitized DNA of select video game players and space aficionados – into orbit when Richard Garriott travels to the International Space Station. During the campaign, Tabula Rasa players had the chance to have their DNA sequenced, digitized and sent into space on the Immortality Drive. Other items included on the capsule are a list of humanities greatest achievements such as the greatest song of all time and the greatest technological breakthrough- which was all voted on by people by going to the Tabula Rasa website. Current Tabula Rasa players, or those who downloaded and played the free trial, were also be able to enter a personal message and upload their character for inclusion on the Drive.
“I’ve been able to do some very exciting things in the games business, but nothing of this magnitude,” said Garriott, executive producer for Tabula Rasa at NCsoft. “I’m thrilled we can offer the once in a lifetime chance to millions of gamers to virtually go to space with me. A select few will have their DNA digitized and sent. And, theoretically, if anything happens to the human race, it could be their DNA that is used to resurrect humanity.”
2007-10-09
Currently playing: Shadowbane (igen)
Det första MMORPGet jag spelade på en Windowsmaskin var Shadowbane (SB). Jag började i april 2003 och har sedan dess spelat det till och från. Senast var det i våras. Sedan kom sommaren och jag lade ned SB för tillfället. Nu fick jag lust att spela igen, så får vi se om det är kul några veckor igen. Sedan 2006 är SB dessutom gratis att spela, så det är bra för oss fattiga studenter.
Det speciella med SB jämfört med många andra MMORPGer, exempelvis World of Warcraft, är att fokus helt och hållet är på små- och storskaligt PvP. Levlingen upp till 75 är ett nödvändigt ont och det är inte förrän på level 75 som det riktiga, djupa spelet börjar. Djupt i meningen saker-att-göra-när-man-är-max-level. Bygga städer, smida vänskapsband mellan regenter, skapa imperium, etc. I Shadowbane har exempelvis player killing (PK) rent sociala konsekvenser för mördaren. Det spel som har det mest liknande systemet för politik, intrig och äventyr är EVE Online.
Det speciella med SB jämfört med många andra MMORPGer, exempelvis World of Warcraft, är att fokus helt och hållet är på små- och storskaligt PvP. Levlingen upp till 75 är ett nödvändigt ont och det är inte förrän på level 75 som det riktiga, djupa spelet börjar. Djupt i meningen saker-att-göra-när-man-är-max-level. Bygga städer, smida vänskapsband mellan regenter, skapa imperium, etc. I Shadowbane har exempelvis player killing (PK) rent sociala konsekvenser för mördaren. Det spel som har det mest liknande systemet för politik, intrig och äventyr är EVE Online.
2007-08-16
Currently Playing: WoW (igen...)
Så var jag tillbaks i World of Warcraft-träsket. I viss mån hade jag nog underskattat spelets mångfald utanför räd-arenan så jag har inga problem att hitta roliga saker att göra med min level 70 dvärgjägare; även utanför de förhatliga instanserna. Dessutom finns ju alltid möjligheten att levla upp de andra figurerna till 70, även om tanken är en blandning av både skräck och förtjusning...
2007-06-26
Currently Playing: Ryzom
Sedan 1990 är jag en MMORPG junkie (fast på den tiden hette det förstås MUD). För närvarande provar jag Saga of Ryzom (SoR). Jag var med i betatestet 2004 men av olika anledningar fortsatte jag inte när releasen kom (tror att jag var upptagen med EQ eller SWG då).
SoR erbjuder ett trevligt avbrott från questtristessen i många andra spel på marknaden. I SoR finns inga quests i vanlig MMORPG-mening utan spelet är helt öppet för egna initiativ och vägar till "end-game". Vi får se hur det funkar i längden. Jag har i alla fall spelat slut på gratisdelen och betalt för en månad.
Andra spel jag testat den senaste tiden är 9Dragons och Last Chaos. Jag är lite svag för den subgenre de två representerar... asiatiska megagrindingspel utan egentligt innehåll. I alla fall en liten stund då och då. Jag försökte också återuppliva mitt intresse för WoW, men jag inser alltid att jag hatar rädning och då faller mycket av det jag har kvar att uträtta i det spelet.
När det går spelar jag helst med barnen. Thomas, Lukas och jag spelar just nu Okami på PS2. Fantastiskt kul och snyggt spel! Vi spelade just färdigt Ico som också var helt underbart (tack för rekommendationen Roger!). Vi har börjat om nu eftersom man kan styra Yorda med andra handkontrollen efter en genomspelning. Apropå att spela med båda kontrollerna är annars Lego StarWars I och II favoriter på PS2:an. Otroligt kul att spela två samtidigt eftersom man är ett lag istället för att vara motståndare som det annars ofta är i 2-spelarspel på konsoler.
SoR erbjuder ett trevligt avbrott från questtristessen i många andra spel på marknaden. I SoR finns inga quests i vanlig MMORPG-mening utan spelet är helt öppet för egna initiativ och vägar till "end-game". Vi får se hur det funkar i längden. Jag har i alla fall spelat slut på gratisdelen och betalt för en månad.
Andra spel jag testat den senaste tiden är 9Dragons och Last Chaos. Jag är lite svag för den subgenre de två representerar... asiatiska megagrindingspel utan egentligt innehåll. I alla fall en liten stund då och då. Jag försökte också återuppliva mitt intresse för WoW, men jag inser alltid att jag hatar rädning och då faller mycket av det jag har kvar att uträtta i det spelet.
När det går spelar jag helst med barnen. Thomas, Lukas och jag spelar just nu Okami på PS2. Fantastiskt kul och snyggt spel! Vi spelade just färdigt Ico som också var helt underbart (tack för rekommendationen Roger!). Vi har börjat om nu eftersom man kan styra Yorda med andra handkontrollen efter en genomspelning. Apropå att spela med båda kontrollerna är annars Lego StarWars I och II favoriter på PS2:an. Otroligt kul att spela två samtidigt eftersom man är ett lag istället för att vara motståndare som det annars ofta är i 2-spelarspel på konsoler.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
