Ubiquitous dreams... come true?

Jag är en informationsjunkie och det har jag varit så länge jag minns. Jag besitter dock inte ett särskilt välutvecklat minne för olika faktauppgifter utan jag har alltid förlitat mig på att ha referensverk, böcker, tidskrifter, etc tillhands för att kolla upp en specifik fakta-nibblet om behovet uppstår. Det är nog en av anledningarna till att jag tidigt utvecklade en passionerad bibliofili. Jag är ganska stolt över min förmåga att hitta information jag behöver och att kombinera information; att skapa informationssynergier så att säga.

Jag läste Anna Davours blogg om hennes personliga datorhistoria och började fundera på min egen drivkraft bakom hopp till olika datorer och prylar och operativsystem. Fram till 1990 ungefär var jag nog ganska allmänt nyfiken. Jag var sedan sjuttiotalet (ABC80/800 anyone?) mest fascinerad av datorer som fenomen/leksak/pryl. Genom Unga forskare och datorklubben Stacken på KTH kom jag i kontakt med Internet (fortfarande i sin vagga, förstås) och mitt spirande intresse av datorer som kommunikationsplattform startades. Tekniken i all ära men att kunna skriva mail och spela onlinespel var det som verkligen fångade mitt intresse. När jag började plugga i Linköping 1987 fortsatte jag att utveckla detta intresse och jag minns fortfarande mailet jag fick för nu nästan exakt 21 år sedan där teknikerna på LiU förebrående påpekade att jag fick alldeles för mycket mail från utlandet... Till saken var att jag spelade Diplomacy via epost hösten 1987; där det förstås fanns deltagare runt om i världen.

När jag började min forskarbana 1990 kom jag i kontakt med Ted Nelsons idéer om ett globalt nät av informationsutbyte och Mark Weisers ubiquitous computing. Det här slog an många strängar inom mig, både här och där. Hela konceptet med intelligenta prylar som alla är uppkopplade mot det globala nätet för informationsspridning och kommunikation... som hämtat ur William Gibsons och Vernor Vinges berättelser!

Jag intresserade mig förstås tidigt för olika nya och förfinade användningsområden för internet. Jag var lite oprofetisk 1992 då jag på en konferens i Helsingborg hävdade att www antagligen inte skulle bli så stort... Ja, vi gör alla våra misstag.

En pryl som jag minns med blandade känslor är min gamla Apple Newton. Den var ett steg i riktningen mot ubikomp men internetaccessen på den var medioker. Under våren 1995 kunde jag äntligen koppla ihop min PowerBook 520 (den serien hade ett PCMIA-fack där man kunde ploppa in ett modem, typ) med en Nokia 2110-mobil och var spejsigt och kul och gav tillsammans med den exploderande webben lade till ännu en dimension ubiquitousnes (jag skrev f.ö. en så-gör-duartikel i InternetGuiden om hur man skulle gå tillväga för att få detta att funka, på en helgpermis under min fängelsevistelse).

Just bärbara datorer har inte varit en odelat positiv upplevelse under året. Jag är kluven till dem. Dels är de just bärbara och ger mig den där känslan av ubikomp, dels är de inte riktigt så användbara som sina stationära syskon. Det här har förstås ändrats över åren sedan min första Apple PowerBook 100. I dag tror jag att jag åter skulle kunna tänka mig att investera i en bärbar dator med wifi. Det har hänt så mycket både när det gäller mångsidighet som faktisk bärbarhet. En sak som hindrat mig från att investera i bärbar dator under de senaste sju åren har varit den dåliga möjligheten att spela spel på dem. Spel har alltid varit en av de viktigaste datornanvändningarna för mig och en dator/pryl utan möjlighet att spela de senaste, koolaste spelen går helt enkelt bort. Även detta är förändrat på den bärbara sidan sedan några år tillbaks.

En sak som fångat mig genom åren är att datorn kan definierara din sociala tillhörighet. Jag har både studerat det som fenomen och även helhjärtat deltagit i det; en period under nittiotalet var jag till och med en fanatisk macevangelist, iförd pikétröjor med logon och allt.

Nu sitter jag här med min iPhone som nog är den koolast ubicomp-pryl jag ägt i mitt liv. Det är nära nu. Riktigt nära. Vissa appar ger mig en sense of wonder som endast bra sf har gett mig förr (jag tänker mest på Shazam, kartorna och alla platsbaserade tjänster, de integrerade epost- och webbapparna).

Jaha, det här blev vipps en liten anekdotisk uppsats. Så går det när man har andra saker som ligger på hög och borde skrivas istället. Skönt med the blog as the perfect procrastination tool!

It was a dark and stormy night.

Ja, hurra! En bok vars första mening är "It was a dark and stormy night." kan inte vara dålig. Just den öppningsfrasen har ett ganska skamfilat rykte. Nåväl, detta tänker jag tolka som ett tecken på att författarinnan Madeleine L'Engle har ett sinne för humor och inget annat. Jag fick nämligen just hem mitt exemplar av Madeleine L'Engles A Wrinkle in Time, och jag såg att den första meningen lyder "It was a dark and stormy night."

Jag ser verkligen fram emot att läsa boken efter att ha fått tips om den på Åkas engelskspråkiga blog. Allt jag nu läser om L'Engles författarskap gör att jag får en Sense of Wonder över att jag har lyckats missa henne tidigare. Det bevisar bara att det björklindska biblioteket (länken leder inte till mer än den embryotiska katalogen på LibraryThing.com) fortfarande har stora luckor att fylla...

Andra bloggar om: science fiction, litteratur

LibraryThing.com

Bibliofilisk eufori! Det är en näst intill extatisk stämning i det björklindska arbetsrummet just nu. Carina frågade tidigare idag om jag hört talas om LibraryThing.com som hon läste om på någon e-postlista. Nix, det gjorde jag inte. Hon beskriver lite om det hela, en bibliografisk databas för sin egen samling och lite anndra roliga community-finesser. Jag blir genast såld på idén och ber henner att registrera oss.

Nu har vi redan lagt in alla böcker som låg i vår omedelbara närhet och börjar plocka böcker från andra hyllor för att mata den hungriga databasen. Det blir dags att fixa nätet på bottenvåningen igen för att kunna använda laptopen för inmatning i det stora biblioteket. Vi skaffade aldrig ny WLAN-router när den gamla AirPorten säckade ihop förra året. Men det är inget fel på CAT5.

Det senaste försöket att göra en databas över vår samling gjordes på en Amstrad PCW8512 för att få plats i Filofaxen och såg ut så här:

Cause I'm a closet horror fan yes I am ( yes I am what, yes I am uh)!

Min första "riktiga" läsupplevelse var när jag som elvaåring Sagan om ringen av den inte helt okände brittiska författaren J. R. R. Tolkien. Med "riktig" menar jag första boken jag läste och fick Sense of Wonder av. Det är en lite märklig definition, men det får du stå ut med. Inte otippat gjorde boken stort intryck på min unga, lättledda sinne. Jag köpte hela kittet, livsstil och allt. Jag beställde poster och "Frodo Lives"-knapp från USA (det var i den svängen som Bakshis film gjordes, men som jag fortfarande inte sett). Sedan dess har jag f.ö. alltid hållt reda på dollarkursen (beställningen av prylarna gjorde jag från USA medelst check i US-dollar som jag köpte på Handelsbanken på Järnvägsgatan i Vansbro). Resten är historia (medlemskap i Forodrim Hini, sedan Forodrim, sedan avståndstagandet, sedan tillbakafärden... en annan dag, kära läsare, en annan dag).

Sommaren 1981 (möjligtvis 1982) inträffade min nästa riktigt minnesvärda läsupplevelse. Det var amerikanen H. P. Lovecraft som i Sam J. Lundwalls samling Skräckens labyrinter bjöd på en riktig medvetandeskakande sommarutflykt i alternativa dimensioner. Jag minns det lika tydligt som om det vore igår (förutom att jag inte minns exakt vilket år det var *host*host*). Jag och familjen sitter i bilen på väg ned till Europa på campingsemester. I freestylen rullar Mike Oldfields Tubular Bells, QE2 och Ommadawn. I knät ligger Skräckens labyrinter och jag fångas av den värld Lovecraft målar upp. Det var något helt nytt för mig och musiken, omgivningarna, situationen skapar en totalupplevelse som har visat sig svår att hitta tillbaks till (som med så många andra starka upplevelser som formar oss). Alla gamla slott och ruiner i Tyskland och Italien blev märkligt besjälade efter den här läsupplevelsen. Venedigs kanaler fick liksom ett nytt djup just den här sommaren...

På midsommardagen läste jag ut William Hope Hodgsons klassiker The House of the Borderland. Den har stått i bokhyllan sedan 1988 så det kändes som om det var dags att läsa den. (THOTB går att skaffa gratis online på eBooks@Adelaide). Det var en överraskning att läsa boken. Stilen var inte så tung som jag hade förväntat mig utan det flöt på riktigt bra. Däremot var jag helt oförbredd på vad den hade att bjuda på. Jag tycker att Hodgson på ett skickligt sätt gjorde stämningen tät och mysigt paranoid i själva Huset. En lucka i golvet i den nedersta källaren... en dörr som är lite bräckligare än de övriga... en oberäknelig syster som när som helst gör dumma saker... och så vidare. Men... den lååånga totalt utspejsade beskrivningen av hur vårt solsystem dör och flyger genom kosmos till solsystems gravplats. Errr... jo, det var tur att hans språk ändå var lättillgängligt och inte i stil med de gamla gotiska klassikerna. Jag rekommenderar dock en genomläsning om du inte läst den tidigare. Det är en rolig och snabb läsning (hurra för böcker på färre än 150 sidor!). De märkliga rymdresorna är också spännande i ett historiskt perspektiv efftersom Hodgson beskriver det hela på ett mycket vetenskapligt sätt för tiden.

Lovecraft... Hodgson... Ser du mönstret? Jag är en garderobshorrorfan. Ja, det är bara att erkänna. Jag har avnjutit mängder av Ramsey Campbell och Clive Barker också.

Apropå min kärlek till H. P. Lovecrafts verk var det i det sammahanget SveriFhandom för första gången hörde talas om Andreas Björklind. Jag hade startat något som kallades Sveriges Lovecraftsällskap, eller något i den stilen. Jag skickade ett brev till Ahrvid Engholm om saken och han publicerade självklart detta.

I oktober 1991 hade jag möjligheten att göra en pilgrimsfärd till HPLs grav i Providence. Jag bodde på Omni Biltmore Hotel vid Kennedy Plaza i Providence och promenerade dit en ledig dag. Jag letade just i bildarkivet här hemma efter ett fotografi av gravstenen, men jag hittar inte bilderna från den resan. Om jag hittar det lägger jag upp det.

Serier är jobbigt!

Jag hade just en otäck upplevelse på Seriebörsen här i stan. Inte på grund av Seriebörsen utan på grund av mitt eget slarv. Peter på Seriebörsen var hjälpsam och försökte ordna så att jag kunde undvika den otrevliga upplevelsen...

Jag har hål i min Hellblazersamling!!!

Hellblazer är både min och Carinas absoluta favvoserie och har varit det under många år nu. Vi började samla lösnumren våren 1992 och köper även albumen om än i en något långsammare takt. Vi är inga samlarsamlare så vi struntar i plastfickor och vi tafsar på både omslag och inlaga. Jag ber om ursäkt om du som seriesamlare tar illa upp, men så gör vi här hemma.

För ett par år sedan bytte jag leverantör av serien. På grund av slöhet och tröghet åkte varken jag eller Carina till Seriebörsen för att hämta upp de inkomna numren. Det gick ett år... två. Plötsligt greps vi av Hellblazerabstinens och jag hörde äntligen av mig till Seriebörsen. Dessvärre saknas nummer 205 och 219.

Så här ser de små rackarna i alla fall ut (205 respektive 219). En vacker dag skall de vara våra! De verkar finnas relativt frodigt förekommande på eBay för inte allt för många kronor. Om du som läser detta har tips på var jag kan hitta dem blir jag förstås glad för tips!


Andra bloggar om: samla, tecknade serier, Hellblazer