Ubiquitous dreams... come true?

Jag är en informationsjunkie och det har jag varit så länge jag minns. Jag besitter dock inte ett särskilt välutvecklat minne för olika faktauppgifter utan jag har alltid förlitat mig på att ha referensverk, böcker, tidskrifter, etc tillhands för att kolla upp en specifik fakta-nibblet om behovet uppstår. Det är nog en av anledningarna till att jag tidigt utvecklade en passionerad bibliofili. Jag är ganska stolt över min förmåga att hitta information jag behöver och att kombinera information; att skapa informationssynergier så att säga.

Jag läste Anna Davours blogg om hennes personliga datorhistoria och började fundera på min egen drivkraft bakom hopp till olika datorer och prylar och operativsystem. Fram till 1990 ungefär var jag nog ganska allmänt nyfiken. Jag var sedan sjuttiotalet (ABC80/800 anyone?) mest fascinerad av datorer som fenomen/leksak/pryl. Genom Unga forskare och datorklubben Stacken på KTH kom jag i kontakt med Internet (fortfarande i sin vagga, förstås) och mitt spirande intresse av datorer som kommunikationsplattform startades. Tekniken i all ära men att kunna skriva mail och spela onlinespel var det som verkligen fångade mitt intresse. När jag började plugga i Linköping 1987 fortsatte jag att utveckla detta intresse och jag minns fortfarande mailet jag fick för nu nästan exakt 21 år sedan där teknikerna på LiU förebrående påpekade att jag fick alldeles för mycket mail från utlandet... Till saken var att jag spelade Diplomacy via epost hösten 1987; där det förstås fanns deltagare runt om i världen.

När jag började min forskarbana 1990 kom jag i kontakt med Ted Nelsons idéer om ett globalt nät av informationsutbyte och Mark Weisers ubiquitous computing. Det här slog an många strängar inom mig, både här och där. Hela konceptet med intelligenta prylar som alla är uppkopplade mot det globala nätet för informationsspridning och kommunikation... som hämtat ur William Gibsons och Vernor Vinges berättelser!

Jag intresserade mig förstås tidigt för olika nya och förfinade användningsområden för internet. Jag var lite oprofetisk 1992 då jag på en konferens i Helsingborg hävdade att www antagligen inte skulle bli så stort... Ja, vi gör alla våra misstag.

En pryl som jag minns med blandade känslor är min gamla Apple Newton. Den var ett steg i riktningen mot ubikomp men internetaccessen på den var medioker. Under våren 1995 kunde jag äntligen koppla ihop min PowerBook 520 (den serien hade ett PCMIA-fack där man kunde ploppa in ett modem, typ) med en Nokia 2110-mobil och var spejsigt och kul och gav tillsammans med den exploderande webben lade till ännu en dimension ubiquitousnes (jag skrev f.ö. en så-gör-duartikel i InternetGuiden om hur man skulle gå tillväga för att få detta att funka, på en helgpermis under min fängelsevistelse).

Just bärbara datorer har inte varit en odelat positiv upplevelse under året. Jag är kluven till dem. Dels är de just bärbara och ger mig den där känslan av ubikomp, dels är de inte riktigt så användbara som sina stationära syskon. Det här har förstås ändrats över åren sedan min första Apple PowerBook 100. I dag tror jag att jag åter skulle kunna tänka mig att investera i en bärbar dator med wifi. Det har hänt så mycket både när det gäller mångsidighet som faktisk bärbarhet. En sak som hindrat mig från att investera i bärbar dator under de senaste sju åren har varit den dåliga möjligheten att spela spel på dem. Spel har alltid varit en av de viktigaste datornanvändningarna för mig och en dator/pryl utan möjlighet att spela de senaste, koolaste spelen går helt enkelt bort. Även detta är förändrat på den bärbara sidan sedan några år tillbaks.

En sak som fångat mig genom åren är att datorn kan definierara din sociala tillhörighet. Jag har både studerat det som fenomen och även helhjärtat deltagit i det; en period under nittiotalet var jag till och med en fanatisk macevangelist, iförd pikétröjor med logon och allt.

Nu sitter jag här med min iPhone som nog är den koolast ubicomp-pryl jag ägt i mitt liv. Det är nära nu. Riktigt nära. Vissa appar ger mig en sense of wonder som endast bra sf har gett mig förr (jag tänker mest på Shazam, kartorna och alla platsbaserade tjänster, de integrerade epost- och webbapparna).

Jaha, det här blev vipps en liten anekdotisk uppsats. Så går det när man har andra saker som ligger på hög och borde skrivas istället. Skönt med the blog as the perfect procrastination tool!

Mega Update

Tja, vad ska jag välja för rubrik efter en sådan här lång, härlig bloggslummer? Idag fick jag höra att det växer mossa här på bloggen, och det tog jag som en utmaning! Sedan sist har det hänt en hel del, både privat och professionellt. Så, without further ado:

Att vara psykolog Sedan sist har jag fått jobb (i juni) och börjat jobba (i augusti). Jag jobbar på en privat BUP, en barn- och ungdomspsykiatrisk öppenvårdsmottaging med uppdrag från landsting och kommuner. Jag trivs extremt bra, både med själva innehållet (träffa barn, ungdomar och familjer med svårigeheter av olika slag) och formen (privat verksamhet, flexibelt arbete).

Att kunna åka bil Efter fem och ett halvt år kan nu hela familjen åka bil tillsammans! Sedan ett par veckor tillbaks är vi de lyckliga ägarna till en Caddy Maxi Life. Hela familjen kan åka och till och med en person till! Det finns också gott om utrymme för packning. Inte för att en bil med plats för hela familjen är en total nödvändighet, men det är otroligt befriande!

Att falla till föga Jag har köpt en Appleprodukt. Det är den första pryl jag köpt från Apple sedan jag skaffade ett nytt batteri till min gamla PowerBook G4 från 2001 (min gamla TiBook funkar för övrigt fortfarande alldeles utmärkt). Jag kunde inte längre motstå frestelsen och investerade i en vit iPhone 16GB. Jag är en sådan där person som egentligen har velat ha en iPod men aldrig köpt en. Så nu slog jag på stort och skaffade en iPod med telefon i. Favvoappen är just nu iDrum (jag har både editionerna).

Exjobbet klart!

Jorå! God fortsättning på det nya året, ni som läser den här aktiva (!) bloggen. Nytt år, nya utmaningar. Imorgon den 16:e januari klockan 10 skall jag försvara mitt examensarbete, Psykometrisk utvärdering av Social Phobia Screening Questionnaire for Children: reliabilitet och samtidig validitet. Det är nervöst och skönt på samma gång.

Fem år har gått... väldigt fort! Det är lite otäckt egentligen. Det känns som om jag fortfarande minns de första dagarna som student tydligt. Studietiden har varit oerhört lyxig för hela familjen. Jag har haft långa trevliga sommarlov tillsammans med barnen. Vardagen har vi kunnat ordna efter att jag har haft möjlighet att planera mitt eget arbete på ett mycket flexibelt sätt. Vi kommer att sakna det.

Men. Jag har inte pluggat i fem år till för att det var glassigt rent familjemässigt. Nej, jag vill ju ut och arbeta nu! Det är alltså nästa projekt, söka jobb. Jag har börjat lite smått men har inte dragit igång på heltid med det förrän jag nu blir klar med hela utbildningen.

A Wrinkle in Time av Madeleine L'Engle

Så var den lilla godbiten avklarad. A Wrinkle in Time av Madeleine L'Engle var både lättläst och underhållande på det där sättet ungdomsböcker kan vara. Språket är inte påträngande mer än i ett fåtal passager där familjära uttryck och smeknamn känns lite föråldrade. Däremot stör det inte alls att vissa gamla fenomen dyker upp; som exempepvis skrivmaskin.

Jag borde förstås ha läst boken för sådär en 25 eller 30 år sedan. Men som bra ungdomslitteratur tycker jag ändå att den har en del att säga även mig som vuxen. Bokens handling beskriver hur Margaret (som kallas Meg), hennes lillebror Charles och en nuvunnen vän, Calvin, tillsammans räddar Megs försvunna pappa som är tillfångatagen av en ond artificiell intelligens. Kan det bli mer science fiction?

Det är inte bara science fiction som är ett tema i A Wrinkle in Time. Ett annat viktigt tema är identitetsskapande. Ännu ett är kärlek.

A Wrinkle in Time är defintitvt science fiction. Men på ett trevligt sätt är det inte en ren hard-scince science fiction. Jag blev lurad i början av boken. Mamma och pappa Murry är till exempel vetenskapsmän med eget lab i huset och det är mycket snack om matte och fysik och rationellt tänkande. Ju längre in i handlingen jag kom destom mer insåg jag att det blev mer och mer av beteende- och samhällsvetenskap och en stor del filosofi. Som i all fin science fiction finns en massa roliga idéer och "gadgets" som L'Engle låter oss träffa på i världen. Mrs Whatsit, Mrs Who och Mrs Which reser i tid och rum genom en teknik som kallas "tesser". Förklaringen är genialiskt enkel i boken och jag köper idén men jag fattar inte hur det hänger ihop. Det finns till och med en liten skiss så att det ska bli enklare att fatta.

Meg Murry söker efter svaret på frågorna "Vem är jag?" (självbild) och "Hur bra är jag?" (självförtroende). Det är två frågor som alla människor letar efter svaret på mer eller mindre medvetet från skolåldern och i resten av livet. Vi får lära känna Meg under en period där dessa frågor är mycket medvetna och där hon bråttas med dem dagligen. L'Engle lyckas verkligen trovärdigt måla upp Margaret Murry. Hon är en nörd och kämpar med denna. Hon är bråkig i skolan och skäms över sigsjälv, över sin försvunna pappa och över sin alldeles för smarta lillebror. Samtidigt är hon stolt över att vara en individ som inte passar i normalmallen. Denna hyllning till individens särart ställs på sin spets när Meg, Calvin och Charles stöter på den värld där allt är identiskt och alla beter sig på identiska sätt. Oliktänkande är fel.

Hon kämpar smärtsamt med att separera från föräldrarna och skapa sig en egen identitet. I boken kommer Megs separation från pappa i tydligast fokus. I början av boken är pappa en försvunnen och djupt älskad och idealiserad figur. Han har svaren på allt och kan lösa alla problem. Det är barnets tillitsfulla föräldrarelation som beskrivs. Sedan vänder allt när Meg konfronteras med den verkliga pappan med alla brister och svagheter. Hon blir arg på honom för att lillebror blir lämnad som gisslan hos IT, den artificiella intelligensen de slåss mot. Hon trotsar och tillrättavisar honom och förvånar sig själv med sin nya attityd till pappa.

Det slutar dock lyckligt och jag (över?)tolkar det som att Calvin mycket lämpligt kommer i Megs liv. Han blir räddningen och den naturliga nya förälskelsen efter att hennes pappa nu inte längre fyller den naiva funktion som kärleksobjekt han dittills varit. Meg behöver någon att älska på ett vuxet sätt, det sätt hon inte kan älska sin pappa. Margret Murry är en mer självsäker ung person i slutet av boken. Hennes självbild har förändrats på ett genomgripande sätt. Hon vet vem hon är och vad hon faktiskt är förmögen att utföra.

Megs femåriga lillebrorsa är lillgammal och ett geni. Han kan det mesta och han är en anledning till att Meg känner sig otillräcklig, för han är alltid smartare. Han har dessutom en slags unik förmåga att förstå andra människor (überempatisk förmåga?). Han har också, som många andra femåringar, en överdriven tilltro till sin egen förmåga. Detta leder till att han hamnar i IT:s klor. Vad räddar honom? Jo, det är Megs förmåga att älska och känna sig bekräftad och älskad som visar sig viktigare än att vara teoretiskt duktig och finurlig. Hon har förmåga att älska och bli älskad av de rysliga alienserna som hon möter på en planet. Auntie Beast ser ut som något cthuhlianskt monster men en öm relation utvecklas mellan henne och Meg.

Sammanfattningsvis gillade jag boken. Jag ser fram emot att läsa de andra böckerna i serien.

Andra bloggar om: science fiction, litteratur, psykologi

Psykiatri som docuEntertainment

Förra veckan visade SVT ett program om den brittiska pianisten Nick van Bloss: Glad men galen. Han har tourettes syndrom. På samma sätt som Stephen Fry berättade om sitt liv med bipolär sjukdom redogjorde Nick van Bloss för sitt liv med Tourettes. På samma sätt som i Frys program framstår sjukdomen som både skrämmande, störande och problematiskt som inspirerande, nödvändig och personlighetsdefinierande. Jag tror verkligen att det är bra att personer med psykologiska handikapp kommer ut på det här sättet och beskriver sin vardag och sina funderingar kring den egna sjukdomen. Det är, tror jag, också bra att de speglar sin egen sjukdom i andra personers liknande sjukdomar. Nick van Bloss besökte exempelvis en (högfungerande) autistisk pojke och gjorde några intressanta reflexioner mellan sin egen drivkraft i musiken och pojkens.

Jag har en liten reservation till min i allmänhet positiva inställning till den här typen av program. Både programmet av Nick van Bloss och Stephen Fry är ju gjorda av framgångsrika och driftiga personer. De har båda en, tycks det mig i alla fall, djup sjukdomsinsikt. Men, bägge programmen andas också en vilja att normalisera sjukdomen. I Frys program intervjuades endast en enda person som ville leva om sitt liv utan bipolärt syndrom. I Nicks program framkom inte en enda person som ville leva utan sin sjukdom. Det är bra i sig. Men vad säger det till de personer med stort psykiskt lidande som inte känner sig framgångsrika eller välfungerande? Vad säger det till deras omgivning? Leder Nicks och Stephens program endast till större förståelse eller leder de till att personer som lider får höra att det bara "ska skärpa ihop sig, du såg ju hur Stephen tänkte/gjorde/sa!"?

Jag hoppas att en bestående effekt av dessa och liknande program är att människor dels får en större förståelse för hur det är att leva med olika psykiska sjukdomar och dels en större förståelse för de stora individuella skillnaderna mellan personer med "samma" diagnos.

Andra bloggar om: psykologi, tv

Stephen Fry, igen

Även andra avsnittet av Stephen Frys självbiografiska dokumentär var mycket sevärt. Två bestående intryck för mig var tveksamheten inför medicinering och skjukdomar som identitetsskapande.

Stephen Frys egen tveksamhet inför medicinering var mycket tydlig. Motvilja till medicinering har nog sin grund i många olika faktorer. Uppväxt, samhälle, socioekonomisk tillhörighet, personliga erfarenheter som vuxen... och säkert fler. Mental hälsovård i USA är generellt mer medikaliserad än i Storbritannien eller Sverige och det påverkar förstås också Stephens eget förhållningssätt. Samtidigt beskriver han självkritiskt hur han "självmedicinerade" med alkohol och kokain. Som blivande psykolog inom svensk hälsovård lyssnar jag noggrant på Stephens resonemang och farhågor. Inte för att jag själv kommer att ha förskrivningsrätt men jag kommer med stor sannolikhet att ställas inför frågan som kollega eller terapeut.

Alla former av sjukdomar kan vara identitetsskapande. Personen som har sjukdomen inlemmar alltså sjukdomstillståndet i sin självuppfattning. Inte så konstigt när man tänker på det men det får stora konsekvenser för sjukvård och samhälle. Fry tog återkommande upp detta tema i sin dokumentär. Han frågade alla personer han intervjuade om de ville leva om sitt liv utan manodepressivitet om de hade möjligheten. Endast en ville göra det. Stephen själv funderade över hur hans egen karriär hade sett ut utan sjukdomen.

Andra bloggar om: psykologi, tv

Ny termin

Terminen har varit igång en och en halv vecka redan men det är inte förrän idag som första föreläsningen är. Terminen domineras förstås av exjobbet men vi har en kurs också: Professionsfrågor samt klinisk handledning och konsultation. Den pågår från nu och till och med slutet av oktober.

Det verkar vara en kurs som handlar om hur det är att komma ut i verksamheten som psykolog. Vi har exempelvis en föreläsning om att komma ny ut på arbetsplatser som en bekant till mig håller. Det känns som om kursen ligger rätt i tiden (!) men frågan är hur relevant den kommer att kännas. Jag kan inte säga att jag har varit särskilt imponerad av de kurser vi haft hittills om professionsfrågor.

Den stora fördelen med kursen är att den över huvud taget finns. Utan den skulle kontakten med mina kurskamrater inte finnas naturligt. Nu kommer vi åtminstone att få träffas titt som tätt under hösten och hålla kontakten på det sättet. Sista terminen med gänget. Typ.

Stephen Fry

Stephen Fry är en av mina favoriter. Igår sändes första delen av två av hans film Stephen Fry: The Secret Life of the Manic-Depressive (SVT1, klockan 21). Jag hade inte riktigt hängt med i hans produktion och liv sedan början på nittiotalet så jag visste inte att han hade så stora problem att det ledde fram till det som hände 1995. Han bröt ihop och flydde landet för att sedan komma tillbaks och börja reda ut det hela. Han fick "diagnosen" bipolärt syndrom, eller manodepressiv sjukdom. Han beskriver att diagnosen både förvirrade och hjälpte honom att återfå styrseln i livet.

Jag tycker att filmens första del var utmärkt på flera olika sätt. Dels är det ju Stephen själv som jag sedan tidigare uppskattar som skådespelare och författare som jag nu får möta privat, och dels är det sjukdomen som Fry belyser från eget och andras perspektiv. Vi som tittare får många smärtsamma berättelser till livs. Men det blir inte utfläkt och snaskigt som det ofta kan bli i program som beskriver människor som lider av sjukdomar. Stephen Fry lyckas ömsint blanda humor och allvar i sina möten med andra med samma diagnos.

Rent fackmässigt tycker jag också att Fry lyckas i filmen. Det är sakligt och inte alls kategoriskt. Jag uppskattade särskilt hans resonemang kring problemet med att diagosticera barn. Det är ett mycket svårt område och han belyser att det finns stora skillnader inom psykologprofessionen när det gäller praxis.

Jag tycker att det är modigt och storartat av Stephen Fry att beskriva sin sjukdom så som han gör i filmen. Psykisk ohälsa är något som behöver större lampor på sig, både för att lidande människor skall våga söka hjälp och för att psykologisk vård skall bli mer granskad. Så länge "nervproblem" är hysch-pysch och "bara inbillning" kommer lidandet bara bli mer utbrett och allvarligare.

Exjobb

Nu är det bara en termin kvar! I januari är jag (förhoppningsvis!) klar med mina studier på psykologprogrammet på Linköpings universitet. Det som ligger framför mig de närmsta sex månaderna är examensarbetet.

På min praktik på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken på Universitetssjukhuset här i Linköping pratade jag med min handledare om möjligheten att genomföra exjobbet som del av hennes avhandlingsprojekt. Det fanns lyckligtvis ett par alternativ och jag valde till slut ett projekt som jag nog inte riktigt hade förväntat mig (det är kul att överraska sig själv, inte sant?): en psykometrisk utvärdering av ett screening-instrument för social fobi hos barn och ungdomar.

Det blir alltså en hel del statistik och det är väl där min självöverraskning ligger. Hade någon frågat mig i början av utbildningen så hade inte statistik legat särskilt högt på min lista över tänkbara exjobbsidéer. Men exjobbet handlar också mycket om social fobi och hur detta påverkar unga människors liv och utveckling. Det är en otäck sjukdom på flera sätt. Gruppen personer som lider av social fobi är på grund av sjukdomens karaktär inte benägna att söka hjälp. Men, söker man hjälp finns mycket goda möjligheter att snart må mycket bättre och undvika ett livslångt lidande. En paradox alltså. En viktig forskningsfråga är alltså hur man tidigt ska kunna hitta och hjälpa personer som lider av social fobi.

Dick and Hand

Sisådärja!

Sedan sist har jag läst klart PKDs Ubik. Och, som tippat, var den boken otroligt mycket bättre än Stross monster som jag läste innan. Tyvärr är jag lite avogt inställd till böcker med teman som tidsresor och alternativhistoria... och Ubik innehåller ju som bekant bägge. Det gjorde inte så mycket för det var en trevlig läsupplevelse i alla fall. Bisarrt nog fanns en del gemensamma nämnare mellan Accelerando och Ubik. Jag tänker alltså på de atrificiella fick-universum som figurerar i de båda böckerna.

Efter Dicks Ubik kände jag för något annat. Jag började att läsa Valis men efter ett par sidor insåg jag att jag faktiskt är ganska mätt på PKD för närvarande. Lite på måfå tittade jag i hyllorna i det björklindska biblioteket och fastnade för en bok vi köpte i början av nittiotalet: Elizabeth Hands debutroman Winterlong. Det visade sig vara en bok helt i min smak och jag läser den med stort nöje!

Annars har det mest blivit en massa gamla nummer av Psykologtidningen och en del APA-publikationer. Jag sitter och skriver ännu en hemtenta. Denna gång om psykologprofessionen i professionsvetenskapligt hänseende.

Andra bloggar om: scienece fiction, sf, litteratur, fandom

Tenta och musik

Den här veckan har varit full av tentaförfattande. På måndag morgon är det inlämningsdags för den andra hemtentan i kursen (eller temat som det heter på PBL-språk här) Fördjupning i diagnos och behandling. Fast jag tänker bara sitta och skriva idag sedan får det vara nog. Min förra, och större, tenta kan du hitta här någonstans (den som handlade om Fred i A Scanner Darkly).

Den aktuella tentan handlar om Melvin Udall i filmen As Good As It Gets (med Jack Nicholson i rollen). Bläh! vilken tråkig film! Jag orkade inte se mer än början sedan tyckte jag att den sög hårt. Hur som helst, nu är det som det är och jag försöker i alla fall se på Melvin som en presumptiv klient med verkliga problem. Ganska uppenbart är att han lider av sitt tvångssyndrom (OCD, obsessive-compusive disorder på engelska). Jag föreslår en relativt okomplicerad KBT-behandling modifierad baserad på hans individuella förutsättningar och aktuell forskning. Håhåjaja.

Så här i tentaskrivartagen lyssnar jag på massor av musik. Jag återupptäcker gamla pärlor i Carinas och min cdsamling och jag upptäcker ny musik. När jag arbetar hårt (med tentor eller annat) är jag tydligen mycket mottaglig för ny musik. Det har länge varit så att jag hittar en massa nytt musikaliskt gottis när jag skriver tentor eller rapporter eller whatnot, som jag sedan fortsätter att njuta av fram tills nästa intesiva leta-hitta-fas.

När jag tänkte på detta kom jag ihåg en av flera musikdiskussioner jag har haft med flera goda vänner. Så här går resonemanget: det verkar som om många människor (baserat på mina och mina vänners observationer) slutar att intressera sig för musik vid en viss punkt i livet och "fastnar" således i den smak man hade vid tidpunkten för intressestoppet. Liksom så många andra halvkokta idéer finns det förstås en massa hål i denna teori. Men den är kul att fortsätta hålla vid liv i glada vänners lag...

Hur som helst funderade jag just nyss (tidigt en torsdagsmorgon när jag alltså borde forsätta skriva på tentan om Melvin... urgh!) om det har med vilket musikintresse man hade ursprungligen. Kan det eventuellt påverka livets fortsatta musikaliska nyfikenhet? Du som var på Conversation i Stockholm i augusti märker att detta anknyter till Farahs resonemang om fans och nyfikenheten att lära sig nya saker.

Jag avslutar med att lista de tungviktare jag tror format min musikaliska smak och nyfikenhet: Depeche Mode, The Clash, Kraftwerk, DAF, Dead Kennedys, Killing Joke och New Order.

Jag vet inte om det är ett resultat av denna lista eller på grund av något annat som min tentaskrivarmusik består av ganska hård, klubbig house. Bra fart på skrivandet blir det i alla fall!


Andra bloggar om: musik, tentor, psykologi

The sociology and psychology of science fiction

Jag läser just nu om Brian Stablefords The Sociology of Science Fiction (Stableford, 1987). Utan att skämmas kan jag nog erkänna att jag inte fattade så mycket förra gången jag läste den (ca tidigt 90-tal).

Jag blir sugen på att ta reda på mer om det Stableford skriver om, men från ett mer personlighetspsykologiskt håll. Han beskriver problemet med att undersöka alla former av litterär smak. Folk vill ju gärna framstå som "smarta" eller att ha "god smak". Det är inte alltid den personliga genrepreferenserna överensstämmer med vad man tror att andra tycker är smart eller god litteratur. Stableford resonerar kring att detta gör att det blir svårt att få ärliga svar kring genrepreferenser när man forskar om det.

Det jag känner att jag skulle vilja veta mer om är hur vi väljer litteratur som matchar vår självbild. Eller är det tvärt om? Att vi skapar vår självbild beroende på vad vi läser? "Vi är vad vi läser"? Jag gjorde en snabb sökning på databasen PsychInfo och hittade en hel del smaskigt där. Vi får se om jag kommer vidare med detta...

Stableford, B. (1987). The Sociology of Science Fiction. San Bernardino, CA: Borgo Press.

Andra bloggar om: science fiction, sf, psykologi, psykoterapi, litteratur

Läslista 2006-08-28

Terminen har varit igång en vecka nu. För min del handlar det om en fortsättning på klinisk psykologi (diagnostik och behandling) och parallellt en kurs om professionell utveckling.

Just nu läser jag en artikel av Kendra C. Roberson: Attachment and caregiving behavioral systems in intercountry adoption: a literature overview, som publicerats i Children and Youth Services Review, volym 28 (2006), sidorna 727-740. Artikeln anlägger en anknytningsteoretisk vinkel på adoption och adoptionsprocessen. Jag har varit mycket intresserad av anknytningsteorin sedan den allra första tiden på utbildningen. Jag gjorde min termin 3-praktik på Hagadal här i Linköping. Det är en enhet som stödjer mammor, pappor och nyfödda barn att fungera bra ihop. Sedan snart ett år tillbaka arbetar jag extra som behandlingsassistent på ett behandlingshem för tonåringar med adoptionsbakgrund. Även i detta sammanhang är anknytningen central i tänkandet runt problemen i familjerna och tänkbara behandlingar. Som ständig följeslagare i mina anknytningsteoretiska funderingar ligger även Jude Cassidys Handbook of Attachment - Theory, Reserach, and Clinical Applications här på skrivbordet. Det är mysigt med tegelstenar!

En annan mer långsiktig läsning är Apostlagärningarna som jag läser i den nya bibelöversättningen. Notapparaten är helt underbar! Jag tycker att alla korsreferenser verklig lyfter läsningen. Jag ser fram emot att fortsätta till nästa bok. Ja, ja, det kanske chockerar någon av er som läser detta att en katolik läser Bibeln, men så kan det faktiskt vara.

Alla pratade om Accelerando av Charles Stross för ett tag sedan. Jag har äntligen köpt den och börjat läsa den. Jag har väl kommit halvvägs just nu och måste säga att första tredjedelen var allt annat än accelererad. Ganska långsam faktiskt. Men nu när huvudpersonerna äntligen är ute i rymden tog boken fart, och jag ser fram emot att läsa färdigt den. Runt sidan 100 var jag faktiskt på väg att lägga boken på hyllan och läsa en Vance istället (för en garanterad quick satifying sf fix, alltså).

Allt sedan min tid som forskare (ni vet, på nittiotalet) har jag varit intresserad av vetenskapsteori. Jag är väl helt klart personligen mest intresserad av kvalitativa metoder och de medföljande vetenskapsteoretiska ramverken, men mitt intresse är bredare än så. Häromdagen kom boken Vetenskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper som är redigerad av Carl Martin Allwood och Martin G. Erikson. Om bara ett år skall jag vara mitt upp i mitt examensarbete på psykologprogrammet så det är hög tid att åter igen vässa de epistemologiska och ontologiska dolkarna.

Andra bloggar om: science fiction, sf, psykologi, bibeln, litteratur

Sf och psykologi

I min tentamen i klinisk psykologi på termin 7 på psykologprogrammet (alltså i våras) bedömer och föreslår jag en behandling för Fred/Bob i Dicks A Scanner Darkly. Tentamensuppgiften vi fick var att välja en fiktiv person (litterär eller från en film) med tydliga psykologiska problem. Uppdraget var sedan att göra en bedömning av personens hälsa och föreslå två olika förslag på behandling. Min tentamen blev enligt examinatorn "bäst i klassen" och det kändes förstås kul!

Tentan var en så kallad hemtenta. Vi fick ut uppgiften i god tid före inlämningsdatum och kunde leta "offer" och fundera över diagnos i lugn och ro. Ganska tidigt bestämde jag mig för att välja någon person från en sf-bok, men jag visste inte riktigt vem. Jag kände att jag ville han en figur med en hyfsat "verklig" problematik. En sjuk dator eller nedlusat metanät skulle inte ha varit så kul att skriva om (i alla fall inte när meningen är att jag skall lära mig lite mer om de problem jag kan förvänta mig att stöta på i min kliniska verksamhet).

Till ett av LSFF:s bokbokmöten under våren var det just dags att läsa A Scanner Darkly. Jag var inställd att delta i det mötet och läste booken med ett kritiskt öga. Dessvärre kom jag inte iväg på bokbokmötet. Jag blev inte heller särskilt upphetsad av boken om sanningen skall fram. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men boken passade inte mig då jag läste den i alla fall.

En sak som A Scanner Darkly erbjöd var i alla fall en psykiskt sjuk person: Bob/Fred. Jag vet inte om det är en allmän läsarreaktion men jag kände i alla fall stort medlidande med Bob/Fred boken igenom. Han är verkligen ett vrak... ett utnyttjat vrak dessutom. Som du kan läsa i artikeln valde jag att ta fasta på att hans vanföreställningar berodde på Substans D-missbruket. Jag vet att det finns andra tolkningar runt om på nätet med andra mer spektakulära diagnoser, men de kändes inte riktigt trovärdiga boken.

Jag är mycket nöjd med resultatet, inte bara för att jag fick sådan trevlig reaktion från min examinator men också för att jag redan vid inlämnadet var tillfredsställd. Detta var den första tenta jag lämnat in i god tid och dessutom med en inre övertygelse om att jag presterat väl.

Tentan finns i sin helhet här borta. Jag tänker inte be om ursäkt för psycholingot, det är en del av tentauppgiften att använda korrekt terminologi...

Andra bloggar om: science fiction, sf, psykologi, psykoterapi, litteratur