Fringe

Jag har försökt titta på Fringe, den där så kallade sf-serien som går på Kanal 5 sedan ett par veckor. Men den funkar inte för mig. Inte alls. Jag har somnat i slutet av de två första avsnitten. Och sedan varit tvungen att se slutet någon annan dag. Igår hade jag druckit några glas vin innan jag tittade på inspelningen av torsdagens avsnitt. Men inte ens en lindig intoxinering hjälpte mig att gilla serien.

Jag har försökt hitta vad det är som inte funkar i den. Det är lite förbryllande för jag är annars ganska lättroad, särskilt av sf-serier. Igår försökte jag formulera vad jag inte gillar med Fringe:

• Pappan och pojken. Walter och Peter Bishop, alltså. Jag vet inte, men deras relation känns inte särskilt trovärdig. Dessutom blir det nästan pinsamt varje gång det blir något patetiskt skämt om Walter.
  
• Massive Dynamic Är Ett Verkligt Företag. Det påminner lite om verklighetsspelet Sanningen om Marika förra hösten men den produktionen var så oerhört mycket bättre genomförd, i min bok.
• Hemliga Amerikanska Underrättelsetjänster. Jo, men, jamen. Jag bara undrar hur länge det kan vara inne med olika former av paranoida fantasier om Allvetande Amerikanska Underrättelsetjänster. Inte så kul längre tycker jag.
  

Alla figurer är liksom lite för extrema, alldeles för mycket karikatyrer av sig själva, för att de skall kännas trovärdiga. Lite för mycket amerikansk tv för min smak. Jag gillar gråskalor när rollerna presenteras och utvecklas.

Nä, jag ser nog om The Prisoner igen. Den har ju helt enkelt inga fel. ;)

Sopranos slut... eller?

Så har jag sett det sista avsnittet av Sopranos. Vilken tvserie! Jag har älskat varje minut av den. Den finns på min "Vill-ha-för-alltid-på-dvd"-listan. Men det får väl vänta tills pengarna börjar droppa in och alla andra saker på listan över Måst-köpa-saker är avklarade. Fem års studier, mest utan inkomst alls, tär liksom på förråden.

Hur som helst tycker jag att slutet var perfekt. Ett sådant slut stryker verkligen under en känsla av att det vi sett i tvserien är en glimt--om än en lång sådan--in i maffiafamiljens vardagsliv. Det fortsätter som förr efter att tv stängs av. Det var också ett slut som var lyckligt. Åtminstone om man ser till Anthony Sopranos egen kärnfamilj. Det känns som om de var lite närmre varandra och talade en smula mer så att de förstod varandra. Men, det är säkert för att jag ville läsa in ett slut med lyckliga färger. Ett smått genialiskt slut där serieskaparna lämnar stort utrymme för mig som tittare att fylla i och brodera ut. Perfekt!

Psykiatri som docuEntertainment

Förra veckan visade SVT ett program om den brittiska pianisten Nick van Bloss: Glad men galen. Han har tourettes syndrom. På samma sätt som Stephen Fry berättade om sitt liv med bipolär sjukdom redogjorde Nick van Bloss för sitt liv med Tourettes. På samma sätt som i Frys program framstår sjukdomen som både skrämmande, störande och problematiskt som inspirerande, nödvändig och personlighetsdefinierande. Jag tror verkligen att det är bra att personer med psykologiska handikapp kommer ut på det här sättet och beskriver sin vardag och sina funderingar kring den egna sjukdomen. Det är, tror jag, också bra att de speglar sin egen sjukdom i andra personers liknande sjukdomar. Nick van Bloss besökte exempelvis en (högfungerande) autistisk pojke och gjorde några intressanta reflexioner mellan sin egen drivkraft i musiken och pojkens.

Jag har en liten reservation till min i allmänhet positiva inställning till den här typen av program. Både programmet av Nick van Bloss och Stephen Fry är ju gjorda av framgångsrika och driftiga personer. De har båda en, tycks det mig i alla fall, djup sjukdomsinsikt. Men, bägge programmen andas också en vilja att normalisera sjukdomen. I Frys program intervjuades endast en enda person som ville leva om sitt liv utan bipolärt syndrom. I Nicks program framkom inte en enda person som ville leva utan sin sjukdom. Det är bra i sig. Men vad säger det till de personer med stort psykiskt lidande som inte känner sig framgångsrika eller välfungerande? Vad säger det till deras omgivning? Leder Nicks och Stephens program endast till större förståelse eller leder de till att personer som lider får höra att det bara "ska skärpa ihop sig, du såg ju hur Stephen tänkte/gjorde/sa!"?

Jag hoppas att en bestående effekt av dessa och liknande program är att människor dels får en större förståelse för hur det är att leva med olika psykiska sjukdomar och dels en större förståelse för de stora individuella skillnaderna mellan personer med "samma" diagnos.

Andra bloggar om: psykologi, tv

Riget

Jag har just avnjutit de fyra första avsnitten av Lars von Triers tv-serie Riget. Jag såg dem när de sändes på svensk tv på nittiotalet (nittonhundra nittiotalet, alltså). Det är kanske tolv år sedan, men jag minns förvånansvärt mycket av scener och handlingen.

En av de absoluta höjdpunkterna är Ernst-Hugo Järegårds rolltolkning av den svenska neurokirurgen Stig Helmer. Det är sällan jag njuter i så fulla drag av en skådespelares minsta lilla replik eller gest som när jag tittar på Ernst-Hugo som Helmer i Riget. Fullständigt förtrollande!

Efter att ha praktiserat lite i sjukhusmiljö tror jag att jag hittade ett lager i Riget som jag missade vid första titten. Det hänsynslösa revirtänkandet, läkarkårens maktposition, det extrema vi-och-dom-tänkandet mellan olika grupper under samma tak... Väldigt underhållande!

Riget har jämförts med Twin Peaks så jag tänkte se om den tv-serien också. Jag har nog inte själv sett särskilt stora likheter dem emellan, men det skall bli spännande att se om jag gör det nu.

Andra bloggar om: riget, tv, Lars von Trier

Stephen Fry, igen

Även andra avsnittet av Stephen Frys självbiografiska dokumentär var mycket sevärt. Två bestående intryck för mig var tveksamheten inför medicinering och skjukdomar som identitetsskapande.

Stephen Frys egen tveksamhet inför medicinering var mycket tydlig. Motvilja till medicinering har nog sin grund i många olika faktorer. Uppväxt, samhälle, socioekonomisk tillhörighet, personliga erfarenheter som vuxen... och säkert fler. Mental hälsovård i USA är generellt mer medikaliserad än i Storbritannien eller Sverige och det påverkar förstås också Stephens eget förhållningssätt. Samtidigt beskriver han självkritiskt hur han "självmedicinerade" med alkohol och kokain. Som blivande psykolog inom svensk hälsovård lyssnar jag noggrant på Stephens resonemang och farhågor. Inte för att jag själv kommer att ha förskrivningsrätt men jag kommer med stor sannolikhet att ställas inför frågan som kollega eller terapeut.

Alla former av sjukdomar kan vara identitetsskapande. Personen som har sjukdomen inlemmar alltså sjukdomstillståndet i sin självuppfattning. Inte så konstigt när man tänker på det men det får stora konsekvenser för sjukvård och samhälle. Fry tog återkommande upp detta tema i sin dokumentär. Han frågade alla personer han intervjuade om de ville leva om sitt liv utan manodepressivitet om de hade möjligheten. Endast en ville göra det. Stephen själv funderade över hur hans egen karriär hade sett ut utan sjukdomen.

Andra bloggar om: psykologi, tv

Stephen Fry

Stephen Fry är en av mina favoriter. Igår sändes första delen av två av hans film Stephen Fry: The Secret Life of the Manic-Depressive (SVT1, klockan 21). Jag hade inte riktigt hängt med i hans produktion och liv sedan början på nittiotalet så jag visste inte att han hade så stora problem att det ledde fram till det som hände 1995. Han bröt ihop och flydde landet för att sedan komma tillbaks och börja reda ut det hela. Han fick "diagnosen" bipolärt syndrom, eller manodepressiv sjukdom. Han beskriver att diagnosen både förvirrade och hjälpte honom att återfå styrseln i livet.

Jag tycker att filmens första del var utmärkt på flera olika sätt. Dels är det ju Stephen själv som jag sedan tidigare uppskattar som skådespelare och författare som jag nu får möta privat, och dels är det sjukdomen som Fry belyser från eget och andras perspektiv. Vi som tittare får många smärtsamma berättelser till livs. Men det blir inte utfläkt och snaskigt som det ofta kan bli i program som beskriver människor som lider av sjukdomar. Stephen Fry lyckas ömsint blanda humor och allvar i sina möten med andra med samma diagnos.

Rent fackmässigt tycker jag också att Fry lyckas i filmen. Det är sakligt och inte alls kategoriskt. Jag uppskattade särskilt hans resonemang kring problemet med att diagosticera barn. Det är ett mycket svårt område och han belyser att det finns stora skillnader inom psykologprofessionen när det gäller praxis.

Jag tycker att det är modigt och storartat av Stephen Fry att beskriva sin sjukdom så som han gör i filmen. Psykisk ohälsa är något som behöver större lampor på sig, både för att lidande människor skall våga söka hjälp och för att psykologisk vård skall bli mer granskad. Så länge "nervproblem" är hysch-pysch och "bara inbillning" kommer lidandet bara bli mer utbrett och allvarligare.

Blake's 7 och Prisoner

Jag vet inte riktigt hur det kom sig men här i linköpingsfandom har de brittiska tv-serierna Blake's 7 och The Prisoner har en särställning. Eller i alla fall hade (ibland är det trögt att inkulturera neofans i det hela...). Jag menar s ä r s t ä l l n i n g. Verkligen. Jag svär.

Men en nostalgisk suck ser jag tillbaka på dygnetruntvisningarna hemma hos Tommy. Träsmak och pizza.

Nu för tiden nöjer jag mig med att titta igenom en säsong B7 då och då. Carina och jag har förstås DVD-utgåvan av bägge serierna (videobandsutgåvan av B7 står och samlar damm längs bak i någon bokhylla...). Eller ett avsnitt av Prisoner innan läggdags. Vilka manus! Vilka dialoger! Vilka kvinnor! Sådana män!

Häromkvällen tittade jag på nytt på Prisoneravsnittet A, B, and C som på en nivå handlar om drömmar och huruvida vi kan styra drömmar. Nummer 6 blir utsatt för ett försök att få honom att avslöja sin bevekelsegrund att säga upp sig från aktiv tjänst som spion genom manipulation av hans drömmar. Självfallet anar 6 oråd och börjar göra motstånd, inne i drömmen. Han "vinner" över Nummer 2 och de övriga genom ren viljestyrka. Förstås.

Andra bloggar om: Blake's 7, Prisoner, science fiction, fandom, tv