Ubiquitous dreams... come true?

Jag är en informationsjunkie och det har jag varit så länge jag minns. Jag besitter dock inte ett särskilt välutvecklat minne för olika faktauppgifter utan jag har alltid förlitat mig på att ha referensverk, böcker, tidskrifter, etc tillhands för att kolla upp en specifik fakta-nibblet om behovet uppstår. Det är nog en av anledningarna till att jag tidigt utvecklade en passionerad bibliofili. Jag är ganska stolt över min förmåga att hitta information jag behöver och att kombinera information; att skapa informationssynergier så att säga.

Jag läste Anna Davours blogg om hennes personliga datorhistoria och började fundera på min egen drivkraft bakom hopp till olika datorer och prylar och operativsystem. Fram till 1990 ungefär var jag nog ganska allmänt nyfiken. Jag var sedan sjuttiotalet (ABC80/800 anyone?) mest fascinerad av datorer som fenomen/leksak/pryl. Genom Unga forskare och datorklubben Stacken på KTH kom jag i kontakt med Internet (fortfarande i sin vagga, förstås) och mitt spirande intresse av datorer som kommunikationsplattform startades. Tekniken i all ära men att kunna skriva mail och spela onlinespel var det som verkligen fångade mitt intresse. När jag började plugga i Linköping 1987 fortsatte jag att utveckla detta intresse och jag minns fortfarande mailet jag fick för nu nästan exakt 21 år sedan där teknikerna på LiU förebrående påpekade att jag fick alldeles för mycket mail från utlandet... Till saken var att jag spelade Diplomacy via epost hösten 1987; där det förstås fanns deltagare runt om i världen.

När jag började min forskarbana 1990 kom jag i kontakt med Ted Nelsons idéer om ett globalt nät av informationsutbyte och Mark Weisers ubiquitous computing. Det här slog an många strängar inom mig, både här och där. Hela konceptet med intelligenta prylar som alla är uppkopplade mot det globala nätet för informationsspridning och kommunikation... som hämtat ur William Gibsons och Vernor Vinges berättelser!

Jag intresserade mig förstås tidigt för olika nya och förfinade användningsområden för internet. Jag var lite oprofetisk 1992 då jag på en konferens i Helsingborg hävdade att www antagligen inte skulle bli så stort... Ja, vi gör alla våra misstag.

En pryl som jag minns med blandade känslor är min gamla Apple Newton. Den var ett steg i riktningen mot ubikomp men internetaccessen på den var medioker. Under våren 1995 kunde jag äntligen koppla ihop min PowerBook 520 (den serien hade ett PCMIA-fack där man kunde ploppa in ett modem, typ) med en Nokia 2110-mobil och var spejsigt och kul och gav tillsammans med den exploderande webben lade till ännu en dimension ubiquitousnes (jag skrev f.ö. en så-gör-duartikel i InternetGuiden om hur man skulle gå tillväga för att få detta att funka, på en helgpermis under min fängelsevistelse).

Just bärbara datorer har inte varit en odelat positiv upplevelse under året. Jag är kluven till dem. Dels är de just bärbara och ger mig den där känslan av ubikomp, dels är de inte riktigt så användbara som sina stationära syskon. Det här har förstås ändrats över åren sedan min första Apple PowerBook 100. I dag tror jag att jag åter skulle kunna tänka mig att investera i en bärbar dator med wifi. Det har hänt så mycket både när det gäller mångsidighet som faktisk bärbarhet. En sak som hindrat mig från att investera i bärbar dator under de senaste sju åren har varit den dåliga möjligheten att spela spel på dem. Spel har alltid varit en av de viktigaste datornanvändningarna för mig och en dator/pryl utan möjlighet att spela de senaste, koolaste spelen går helt enkelt bort. Även detta är förändrat på den bärbara sidan sedan några år tillbaks.

En sak som fångat mig genom åren är att datorn kan definierara din sociala tillhörighet. Jag har både studerat det som fenomen och även helhjärtat deltagit i det; en period under nittiotalet var jag till och med en fanatisk macevangelist, iförd pikétröjor med logon och allt.

Nu sitter jag här med min iPhone som nog är den koolast ubicomp-pryl jag ägt i mitt liv. Det är nära nu. Riktigt nära. Vissa appar ger mig en sense of wonder som endast bra sf har gett mig förr (jag tänker mest på Shazam, kartorna och alla platsbaserade tjänster, de integrerade epost- och webbapparna).

Jaha, det här blev vipps en liten anekdotisk uppsats. Så går det när man har andra saker som ligger på hög och borde skrivas istället. Skönt med the blog as the perfect procrastination tool!

Riget

Jag har just avnjutit de fyra första avsnitten av Lars von Triers tv-serie Riget. Jag såg dem när de sändes på svensk tv på nittiotalet (nittonhundra nittiotalet, alltså). Det är kanske tolv år sedan, men jag minns förvånansvärt mycket av scener och handlingen.

En av de absoluta höjdpunkterna är Ernst-Hugo Järegårds rolltolkning av den svenska neurokirurgen Stig Helmer. Det är sällan jag njuter i så fulla drag av en skådespelares minsta lilla replik eller gest som när jag tittar på Ernst-Hugo som Helmer i Riget. Fullständigt förtrollande!

Efter att ha praktiserat lite i sjukhusmiljö tror jag att jag hittade ett lager i Riget som jag missade vid första titten. Det hänsynslösa revirtänkandet, läkarkårens maktposition, det extrema vi-och-dom-tänkandet mellan olika grupper under samma tak... Väldigt underhållande!

Riget har jämförts med Twin Peaks så jag tänkte se om den tv-serien också. Jag har nog inte själv sett särskilt stora likheter dem emellan, men det skall bli spännande att se om jag gör det nu.

Andra bloggar om: riget, tv, Lars von Trier

Världen är liten

"Världen är liten." Detta talesätt har förstås inspirerat sociologer att experimentera och empiriskt kontrollera exakt hur liten världen är. En teori kring världens litenhet säger att två godtyckliga personer på jorden är sammakopplade via vänner och bekantas bekanta med ett maximalt avstånd på sex steg. Denna teori kallas 6 Degrees of Separation. En av de allra första communitysajterna på nätet kallades också Six Degrees. Den största sajten med samma grundläggande idé är idag förstås Facebook. Gissa om jag blev glad att se att en utvecklare (Karl Bunyan) på Facebook försöker genomföra ett 6 Degrees-experiment på Facebooks population!

Just nu finns ca en halv miljon Facebook-användare kopplade till hans experiment. Jag kan se att jag är skild från Karl med fem grader (igår var det sex grader, så hans och min värld har blivit kraftigt mindre på bara ett halvt dygn!). Jag kan också studera en vy över exakt via vilka personer jag är sammankopplad med honom.

Sådana här experiment går jag loss på!

Andra bloggar om: sociologi, Facebook, 6 Degrees of Separation

U Gotta Collect 'Em ALL!

Det här är en ny fundering kring ämnet Facebook.

Jag har nu använt Facebook ett antal dagar och gått från att vara en likgiltig användare till att vara en aktiv. Jag har haft flera intressanta konversationer på Facebook och jag har hittat en del användbara och roliga applikationer. Framför allt har jag hittat en hel del vänner som det är kul att knyta den här typen av band med.

Min fundering, som anknyter till det här inläggets rubrik, är att Facebook i min bok (svengelska igen, ursäkta Åka och alla andra som inte gillar det) liknar Pokémon, man samlar och byter vänner. Man ger vännerna olika nya applikationer och därigenom gör man dem "kraftfullare". Alltså, jag menar inte att mina vänner är små fick-monster utan att samlarfrenesin kan bli densamma som vid idogt Pokémonspelande. Jag har i alla fall själv flera gånger tvekat vid "Add NN as a friend". "Njae, jag känner henne inte egentligen" eller "Jomenvisst, det är klart, NN känner ju YY!".

Det hela påminner mig inte bara om Pokémon utan också om en vistelse i New York i början av 1990-talet. Jag provade för första gången bed'n'breakfast i NYC. Jag fick rum hos en dam på East Side, ett par kvarter sydväst om Queensboro bridge. Det bestående minnet från den resan var denna dam och hennes hobby: att samla personer. Oupphörligen, vid varje frukost, intervjuade hon mig om vem jag var och vad jag hade för ärende i NYC. Jag var deltagare på en endagskonferens om SGML som avhölls på Rockefeller University i närheten. Det var inte för att jag hade något att presentera utan helt och hållet som deltagare och åhörare. Men, det brydde sig inte Ms. PeopleCollector om! Oh nej! Hon lade ord i munnen på mig och fick det till slut att låta som om jag skulle få Nobelpriset när jag väl kom hem till Sverige igen.

Så här efteråt har jag insett att denna dam antagligen samlade personer som bodde på hennes BnB. Jag och alla andra skapade hennes identitet, i viss mån. Precis som alla vänner i Facebook definierar våra cyberidentiteter. Kanske.

Andra bloggar om: sociologi, Pokémon, Facebook, New York City

Facebook, omvärderat

Jag har pillat lite mer med Facebook de senaste dagarna och börjat inse mer och mer vilket monster det är och hur det faktiskt skiljer sig från de tidigare nätverkstjänsterna. Vid första påseendet missade jag hela den... um... tidskrävande aspekten av det hela. Alla små applikationer och lekar och spel. Som ett neopets för vuxna (ja, jag vet, det finns många vuxna som fastnat ohjälpligt i neopets också).

Nå, jag skall fortsätta använda Facebook ett tag till och se hur det funkar mer långsiktigt.

Andra bloggar om: facebook

Ny termin

Terminen har varit igång en och en halv vecka redan men det är inte förrän idag som första föreläsningen är. Terminen domineras förstås av exjobbet men vi har en kurs också: Professionsfrågor samt klinisk handledning och konsultation. Den pågår från nu och till och med slutet av oktober.

Det verkar vara en kurs som handlar om hur det är att komma ut i verksamheten som psykolog. Vi har exempelvis en föreläsning om att komma ny ut på arbetsplatser som en bekant till mig håller. Det känns som om kursen ligger rätt i tiden (!) men frågan är hur relevant den kommer att kännas. Jag kan inte säga att jag har varit särskilt imponerad av de kurser vi haft hittills om professionsfrågor.

Den stora fördelen med kursen är att den över huvud taget finns. Utan den skulle kontakten med mina kurskamrater inte finnas naturligt. Nu kommer vi åtminstone att få träffas titt som tätt under hösten och hålla kontakten på det sättet. Sista terminen med gänget. Typ.

Tenta och musik

Den här veckan har varit full av tentaförfattande. På måndag morgon är det inlämningsdags för den andra hemtentan i kursen (eller temat som det heter på PBL-språk här) Fördjupning i diagnos och behandling. Fast jag tänker bara sitta och skriva idag sedan får det vara nog. Min förra, och större, tenta kan du hitta här någonstans (den som handlade om Fred i A Scanner Darkly).

Den aktuella tentan handlar om Melvin Udall i filmen As Good As It Gets (med Jack Nicholson i rollen). Bläh! vilken tråkig film! Jag orkade inte se mer än början sedan tyckte jag att den sög hårt. Hur som helst, nu är det som det är och jag försöker i alla fall se på Melvin som en presumptiv klient med verkliga problem. Ganska uppenbart är att han lider av sitt tvångssyndrom (OCD, obsessive-compusive disorder på engelska). Jag föreslår en relativt okomplicerad KBT-behandling modifierad baserad på hans individuella förutsättningar och aktuell forskning. Håhåjaja.

Så här i tentaskrivartagen lyssnar jag på massor av musik. Jag återupptäcker gamla pärlor i Carinas och min cdsamling och jag upptäcker ny musik. När jag arbetar hårt (med tentor eller annat) är jag tydligen mycket mottaglig för ny musik. Det har länge varit så att jag hittar en massa nytt musikaliskt gottis när jag skriver tentor eller rapporter eller whatnot, som jag sedan fortsätter att njuta av fram tills nästa intesiva leta-hitta-fas.

När jag tänkte på detta kom jag ihåg en av flera musikdiskussioner jag har haft med flera goda vänner. Så här går resonemanget: det verkar som om många människor (baserat på mina och mina vänners observationer) slutar att intressera sig för musik vid en viss punkt i livet och "fastnar" således i den smak man hade vid tidpunkten för intressestoppet. Liksom så många andra halvkokta idéer finns det förstås en massa hål i denna teori. Men den är kul att fortsätta hålla vid liv i glada vänners lag...

Hur som helst funderade jag just nyss (tidigt en torsdagsmorgon när jag alltså borde forsätta skriva på tentan om Melvin... urgh!) om det har med vilket musikintresse man hade ursprungligen. Kan det eventuellt påverka livets fortsatta musikaliska nyfikenhet? Du som var på Conversation i Stockholm i augusti märker att detta anknyter till Farahs resonemang om fans och nyfikenheten att lära sig nya saker.

Jag avslutar med att lista de tungviktare jag tror format min musikaliska smak och nyfikenhet: Depeche Mode, The Clash, Kraftwerk, DAF, Dead Kennedys, Killing Joke och New Order.

Jag vet inte om det är ett resultat av denna lista eller på grund av något annat som min tentaskrivarmusik består av ganska hård, klubbig house. Bra fart på skrivandet blir det i alla fall!


Andra bloggar om: musik, tentor, psykologi

Obligatorisk valkommentar

Jag känner att jag bör kommentera valresultatet; det känns naturligt. Före valet läste jag in mig på moderaterna, kristdemokraterna och vänsterpartiet. Efter en liten koll av både ideologier och sakfrågor (familjepolitik och psykiatri, framför allt) lutade jag kraftigt åt det moderata hållet. Sedan kan man ju inte låta bli att charmas av folk som har min frisyr (även om hr. Reinfeldt egentligen är en smula för långhårig).

Det finns en liten oroshärd i blinda fläcken för min del. Den där Alliansen. För mig dök den upp i somras, jag hade inte riktigt uppfattat den tidigare. Det känns lite för bra, om du kan förstå min känsla. Vad kommer att hända nu? Kommer de att fortsätta vara goda vänner och faktiskt lyckas med ett systemskifte?

Och sedan är det skönt att det inte blev som i den brittiska miniserien Last Rights som just nu visas på SVT1 på lördagskvällarna... Vi svenskar lyckades pressa upp valdeltagandet över 80%-gränsen.

En extra rolig krydda på hela valhysterin var att vår äldsta dotter (Siri, 10 år) intresserade sig mycket för det hela. Jag uppskattar verkligen att hon ställde (ihärdiga!) frågor om allt möjligt inför valet. Det gjorde i alla fall mig lite mer medveten om mina egna värderingar och ställningstaganden. Hon satt till och med och tittade på valvakan igår kväll. När hon 20.30 förstod att jag och Carina tittade på den krävde hon att få vara med.

Andra bloggar om: science fiction, sf, politik, val 06

The sociology and psychology of science fiction

Jag läser just nu om Brian Stablefords The Sociology of Science Fiction (Stableford, 1987). Utan att skämmas kan jag nog erkänna att jag inte fattade så mycket förra gången jag läste den (ca tidigt 90-tal).

Jag blir sugen på att ta reda på mer om det Stableford skriver om, men från ett mer personlighetspsykologiskt håll. Han beskriver problemet med att undersöka alla former av litterär smak. Folk vill ju gärna framstå som "smarta" eller att ha "god smak". Det är inte alltid den personliga genrepreferenserna överensstämmer med vad man tror att andra tycker är smart eller god litteratur. Stableford resonerar kring att detta gör att det blir svårt att få ärliga svar kring genrepreferenser när man forskar om det.

Det jag känner att jag skulle vilja veta mer om är hur vi väljer litteratur som matchar vår självbild. Eller är det tvärt om? Att vi skapar vår självbild beroende på vad vi läser? "Vi är vad vi läser"? Jag gjorde en snabb sökning på databasen PsychInfo och hittade en hel del smaskigt där. Vi får se om jag kommer vidare med detta...

Stableford, B. (1987). The Sociology of Science Fiction. San Bernardino, CA: Borgo Press.

Andra bloggar om: science fiction, sf, psykologi, psykoterapi, litteratur