Not too wrong

Jag laddade hem Depeches singel "Wrong" häromdagen. Jag har liksom inte riktigt gillat hur de där gossarna lät under en lång period... kanske från mitten av åttiotalet tills nu, faktiskt. Men, Wrong låter inte illa. Det skall bli kul att höra hur resten låter. Nej, jag tänker inte leta versioner som läckt ut. Jag bokade på iTunes och kunde ladda hem singeln, det räcker bra för mig.

När jag funderar på det är nog Black Celebration det sista albumet jag tar fram och lyssnar på då och då. Allt efter det har inte fallit undertecknad på läppen alls. För rockigt och för lite blippblopp. I ärlighetens namn är jag nog lite svårflörtad när det gäller Depeche Mode. Efter att jag var på deras spelning på Draken i Stockholm 1983 jämför jag allt de gör med det jag hörde och upplevde där. Det är deras eget fel, så det så.

En annan återblick var The Prodigys senaste album, Invaders Must Die. Jag laddade hem det utan att lyssna igenom smakproven på låtarna innan och det kanske var en smula förhastat för låtarna låter väldigt lika varandra... och väldigt mycket 90-tal. Nåväl. De passar bra på hög volym i bilen på väg till jobbet när jag behöver ladda upp ordentligt. Döv och adrenalinpumpad.

I lurarna idag

En liten fågel viskade här om dagen i mitt öra om tjänsten eMusic. Jag har tidigare inte brytt mig om alla de många tjänster för laglig musiknedladdning som finns idag. Man kan väl säga så att jag började få ont om pengar när tjänsterna hade mognat, så under studenttiden... host!... kanske jag inte riktigt... host!... betalade för exakt varje låt. Ja, du förstår säkert?

Nå. Nya tider, stinna plånböcker, och fortfarande massor av plats på min skinande lilla vita iPhone. Jag nappade på tipset och reggade mig på eMusic för att utnyttja de 50 gratislåtarna, i alla fall.

Det blev två nedladdningar igår: Jedi Mind Tricks platta A History of Violence och samlingsplattan Bedrock 10 Past Present Future som mixades ihop av John Digweed. Jag har bara börjat lyssna på JMT:s låtar hittills.

JMT påminner mig väldigt mycket om den mörka musik som gänget Devilz Rejectz gjort. Det funkar mycket bra på mig! Massor av suggestiva samplingar, rå, brutal rap.

I lurarna nu

Jag har gjort mitt första inköp av musik på iTunes. Jag har köpt en del appar till min iPhone redan, men nu har jag tagit steget till musiken. Det blev As In Rebekkamarias senaste släpp: Queen of France.

En mycket trevlig samling låtar, även om det finns en viss ojämnhet. Jag är enkel att tillfredsställa när det gäller elektronisk, vokal musik. Men As In Rebekkamaria har något extra. Jag gillar skarpt den koola kontrasten mellan sångerskans nästan eteriska sångröst och de skruvade, knorrande, brutala syntljuden och trummorna.

Jag gillar också hur musiken ofta påminner om Kate Bushs musik. Ta exempelvis titelspåret, Queen of France, som doftar Kate Bush-tribut in extremis. Men, mina musikaliska referenser är ju lite begränsade. De som känner mig vet att jag jämför allt med antingen Kate Bush eller The Clash. So sue me.

Mer nostalgi!

När jag gick på stan i eftermiddags, efter att jag hade handlat ost och Hello Kitty-mössa, lyssnade jag på Lady Sovereign, och hon sjöng:

Playing the lastest jungle tunes we had on cassette,
Those were the days I will never forget

Jag minns när jag satt i finkan våren och sommaren 1995 och lyssnade just på de senaste junglelåtarna, på just band i en walkman, i gräset, i solen... nostalgi! Jag minns särskilt Metalheadz. Kan man tänka sig ett bättre soundtrack för en fängelsevistelse?!?

Mega Update

Tja, vad ska jag välja för rubrik efter en sådan här lång, härlig bloggslummer? Idag fick jag höra att det växer mossa här på bloggen, och det tog jag som en utmaning! Sedan sist har det hänt en hel del, både privat och professionellt. Så, without further ado:

Att vara psykolog Sedan sist har jag fått jobb (i juni) och börjat jobba (i augusti). Jag jobbar på en privat BUP, en barn- och ungdomspsykiatrisk öppenvårdsmottaging med uppdrag från landsting och kommuner. Jag trivs extremt bra, både med själva innehållet (träffa barn, ungdomar och familjer med svårigeheter av olika slag) och formen (privat verksamhet, flexibelt arbete).

Att kunna åka bil Efter fem och ett halvt år kan nu hela familjen åka bil tillsammans! Sedan ett par veckor tillbaks är vi de lyckliga ägarna till en Caddy Maxi Life. Hela familjen kan åka och till och med en person till! Det finns också gott om utrymme för packning. Inte för att en bil med plats för hela familjen är en total nödvändighet, men det är otroligt befriande!

Att falla till föga Jag har köpt en Appleprodukt. Det är den första pryl jag köpt från Apple sedan jag skaffade ett nytt batteri till min gamla PowerBook G4 från 2001 (min gamla TiBook funkar för övrigt fortfarande alldeles utmärkt). Jag kunde inte längre motstå frestelsen och investerade i en vit iPhone 16GB. Jag är en sådan där person som egentligen har velat ha en iPod men aldrig köpt en. Så nu slog jag på stort och skaffade en iPod med telefon i. Favvoappen är just nu iDrum (jag har både editionerna).

Lyssnar på... M.I.A.

Jag upptäckte för ett par dagar sedan den brittiska artisten M.I.A. (Mathangi "Maya" Arulpragasam). Det är musik, det. Jag är svag för flera av de genreinflusenser hon visar prov på, särskilt grime, electro och förstås hip-hop.

Andra acter som jag stoppar i samma stora, mysiga fack som M.I.A. är Lady Sovereign och Stac of Stamina. Jag får också en stor dos Kate Bush-vibbar när jag lyssnar på M.I.A. och läser om artistens andra aktiviteter. Det finns en experimentlusta och kreativitet som gör musiken spännande att lyssna på.

Vindens Skugga, Carlos Ruiz Zafón

I början av månaden läste jag Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón. Jag blev rekommenderad den av en basgruppsmedlem i den basgrupp jag var handledare i under våren (för Psykoterapiutbilningen vid LiU, relationell inriktning). Han beskrev den som det bästa han hade läst. Jag läste några recensioner av boken innan jag fick tag i den och blev lite förbryllad över återkommande jämförelser med den värsta skit jag någonsin börjat läsa: The DaVinci Code av Dan Brown (den läste jag aldrig klart efter att ha sett filmen tillsammans med en elev på Folåsa där jag ibland extraknäcker som behandlingsassistent). Det var alltså med blandade känslor jag började läsa Vindens skugga.

Jag håller med om att det är en bra bok även om jag inte upphöjer den till det bästa jag läst. Ganska snart såg jag att jämförelsen med DaVincikoden är lika träffande som att jämföra boken med Parfymen av Süskind eller varför inte Le Morte d'Arthur av Sir Thomas Malory. Jag blev mycket lättad över detta.

Det finns mycket som tilltalar mig med boken. Hela inramningen med De bortglömda böckernas gravkammare, far och son Semperes antikvariat och den allmänna bibliofila stämningen tilltalar mig mycket! Jag tilltalas mycket av Zafóns sätt att berätta. Ramberättelsen är en spännande historia i sig om hur Daniel letar efter information om den gäckande författaren Carax. Men på vägen till detta leds jag som läsare in i ett stort och intresseväckande persongalleri. Livsöden vävs ihop med varandra på både självklara och förbluffande sätt. Visst, en del är mycket romantiskt och på gränsen till överdrivet melodramatiskt och sockersött. Boken handlar mycket om att växa upp och hur relationer förändras över tiden. Det är spännande är följa Daniels uppväxt från tioåring till vuxen och se hur hans relationer till pappan, ungdomskärlekar, vänner och sig själv förändras.

En annan faktor som gjorde att jag gillade boken var att jag fick lite mer insikt kring det Spanska inbördeskriget. Fram tills nu har min kunskap om den delen av Spaniens historia inskränkt sig till vad jag snappat upp i The Clashs Spanish Bombs från 1979; på albumet London Calling (som jag för övrigt fick i julklapp 1979 av min morbror och som var min första omskakande musikupplevelse).

Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón är en bok jag inte skäms att rekommendera andra att läsa.

Andra bloggar om: litteratur, musik

Tenta och musik

Den här veckan har varit full av tentaförfattande. På måndag morgon är det inlämningsdags för den andra hemtentan i kursen (eller temat som det heter på PBL-språk här) Fördjupning i diagnos och behandling. Fast jag tänker bara sitta och skriva idag sedan får det vara nog. Min förra, och större, tenta kan du hitta här någonstans (den som handlade om Fred i A Scanner Darkly).

Den aktuella tentan handlar om Melvin Udall i filmen As Good As It Gets (med Jack Nicholson i rollen). Bläh! vilken tråkig film! Jag orkade inte se mer än början sedan tyckte jag att den sög hårt. Hur som helst, nu är det som det är och jag försöker i alla fall se på Melvin som en presumptiv klient med verkliga problem. Ganska uppenbart är att han lider av sitt tvångssyndrom (OCD, obsessive-compusive disorder på engelska). Jag föreslår en relativt okomplicerad KBT-behandling modifierad baserad på hans individuella förutsättningar och aktuell forskning. Håhåjaja.

Så här i tentaskrivartagen lyssnar jag på massor av musik. Jag återupptäcker gamla pärlor i Carinas och min cdsamling och jag upptäcker ny musik. När jag arbetar hårt (med tentor eller annat) är jag tydligen mycket mottaglig för ny musik. Det har länge varit så att jag hittar en massa nytt musikaliskt gottis när jag skriver tentor eller rapporter eller whatnot, som jag sedan fortsätter att njuta av fram tills nästa intesiva leta-hitta-fas.

När jag tänkte på detta kom jag ihåg en av flera musikdiskussioner jag har haft med flera goda vänner. Så här går resonemanget: det verkar som om många människor (baserat på mina och mina vänners observationer) slutar att intressera sig för musik vid en viss punkt i livet och "fastnar" således i den smak man hade vid tidpunkten för intressestoppet. Liksom så många andra halvkokta idéer finns det förstås en massa hål i denna teori. Men den är kul att fortsätta hålla vid liv i glada vänners lag...

Hur som helst funderade jag just nyss (tidigt en torsdagsmorgon när jag alltså borde forsätta skriva på tentan om Melvin... urgh!) om det har med vilket musikintresse man hade ursprungligen. Kan det eventuellt påverka livets fortsatta musikaliska nyfikenhet? Du som var på Conversation i Stockholm i augusti märker att detta anknyter till Farahs resonemang om fans och nyfikenheten att lära sig nya saker.

Jag avslutar med att lista de tungviktare jag tror format min musikaliska smak och nyfikenhet: Depeche Mode, The Clash, Kraftwerk, DAF, Dead Kennedys, Killing Joke och New Order.

Jag vet inte om det är ett resultat av denna lista eller på grund av något annat som min tentaskrivarmusik består av ganska hård, klubbig house. Bra fart på skrivandet blir det i alla fall!


Andra bloggar om: musik, tentor, psykologi