Den här veckan har varit full av tentaförfattande. På måndag morgon är det inlämningsdags för den andra hemtentan i kursen (eller temat som det heter på PBL-språk här) Fördjupning i diagnos och behandling. Fast jag tänker bara sitta och skriva idag sedan får det vara nog. Min förra, och större, tenta kan du hitta här någonstans (den som handlade om Fred i A Scanner Darkly).
Den aktuella tentan handlar om Melvin Udall i filmen As Good As It Gets (med Jack Nicholson i rollen). Bläh! vilken tråkig film! Jag orkade inte se mer än början sedan tyckte jag att den sög hårt. Hur som helst, nu är det som det är och jag försöker i alla fall se på Melvin som en presumptiv klient med verkliga problem. Ganska uppenbart är att han lider av sitt tvångssyndrom (OCD, obsessive-compusive disorder på engelska). Jag föreslår en relativt okomplicerad KBT-behandling modifierad baserad på hans individuella förutsättningar och aktuell forskning. Håhåjaja.
Så här i tentaskrivartagen lyssnar jag på massor av musik. Jag återupptäcker gamla pärlor i Carinas och min cdsamling och jag upptäcker ny musik. När jag arbetar hårt (med tentor eller annat) är jag tydligen mycket mottaglig för ny musik. Det har länge varit så att jag hittar en massa nytt musikaliskt gottis när jag skriver tentor eller rapporter eller whatnot, som jag sedan fortsätter att njuta av fram tills nästa intesiva leta-hitta-fas.
När jag tänkte på detta kom jag ihåg en av flera musikdiskussioner jag har haft med flera goda vänner. Så här går resonemanget: det verkar som om många människor (baserat på mina och mina vänners observationer) slutar att intressera sig för musik vid en viss punkt i livet och "fastnar" således i den smak man hade vid tidpunkten för intressestoppet. Liksom så många andra halvkokta idéer finns det förstås en massa hål i denna teori. Men den är kul att fortsätta hålla vid liv i glada vänners lag...
Hur som helst funderade jag just nyss (tidigt en torsdagsmorgon när jag alltså borde forsätta skriva på tentan om Melvin... urgh!) om det har med vilket musikintresse man hade ursprungligen. Kan det eventuellt påverka livets fortsatta musikaliska nyfikenhet? Du som var på Conversation i Stockholm i augusti märker att detta anknyter till Farahs resonemang om fans och nyfikenheten att lära sig nya saker.
Jag avslutar med att lista de tungviktare jag tror format min musikaliska smak och nyfikenhet: Depeche Mode, The Clash, Kraftwerk, DAF, Dead Kennedys, Killing Joke och New Order.
Jag vet inte om det är ett resultat av denna lista eller på grund av något annat som min tentaskrivarmusik består av ganska hård, klubbig house. Bra fart på skrivandet blir det i alla fall!
Andra bloggar om: musik, tentor, psykologi
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tror att det ligger mycket i det där att man slutar intressera sig för musik efter ett tag. Jag var störst musikkonsument från högstadiet till lumpen, ungefär. Det mesta av det jag lyssnade på då är saker som jag gärna lyssnar på fortfarande, men naturligtvis händer det att jag hittar nya saker som jag fastnar för. Däremot har jag i princip slutat att köpa skivor, och jag letar inte alls efter bra musik på samma sätt som jag en gång i tiden gjorde. På den tiden var det skivmässor som gällde, dock, och inte sånt härna modernt internet.
Jag ska försöka välja ett gäng saker som format min musiksmak, ordnat efter det årtionde jag först kom i kontakt med det:
1970-tal: ABBA, Frank Zappa
1980-tal: Adolphson-Falk, Depeche Mode, Pink Floyd, Jean-Michel Jarre, Tangerine Dream, David Bowie, Ebba Grön
1990-tal: Front 242, Rammstein, Sisters of Mercy
2000-tal: blandad metall, Beatles
Som om inte annat inses av att Beatles listas på 2000-talet så betyder inte placeringen på ett visst årtionde att jag inte hört artisten tidigare, men däremot att jag inte fastnat för den tidigare.
Skicka en kommentar