I början av månaden läste jag Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón. Jag blev rekommenderad den av en basgruppsmedlem i den basgrupp jag var handledare i under våren (för Psykoterapiutbilningen vid LiU, relationell inriktning). Han beskrev den som det bästa han hade läst. Jag läste några recensioner av boken innan jag fick tag i den och blev lite förbryllad över återkommande jämförelser med den värsta skit jag någonsin börjat läsa: The DaVinci Code av Dan Brown (den läste jag aldrig klart efter att ha sett filmen tillsammans med en elev på Folåsa där jag ibland extraknäcker som behandlingsassistent). Det var alltså med blandade känslor jag började läsa Vindens skugga.Jag håller med om att det är en bra bok även om jag inte upphöjer den till det bästa jag läst. Ganska snart såg jag att jämförelsen med DaVincikoden är lika träffande som att jämföra boken med Parfymen av Süskind eller varför inte Le Morte d'Arthur av Sir Thomas Malory. Jag blev mycket lättad över detta.
Det finns mycket som tilltalar mig med boken. Hela inramningen med De bortglömda böckernas gravkammare, far och son Semperes antikvariat och den allmänna bibliofila stämningen tilltalar mig mycket! Jag tilltalas mycket av Zafóns sätt att berätta. Ramberättelsen är en spännande historia i sig om hur Daniel letar efter information om den gäckande författaren Carax. Men på vägen till detta leds jag som läsare in i ett stort och intresseväckande persongalleri. Livsöden vävs ihop med varandra på både självklara och förbluffande sätt. Visst, en del är mycket romantiskt och på gränsen till överdrivet melodramatiskt och sockersött. Boken handlar mycket om att växa upp och hur relationer förändras över tiden. Det är spännande är följa Daniels uppväxt från tioåring till vuxen och se hur hans relationer till pappan, ungdomskärlekar, vänner och sig själv förändras.
En annan faktor som gjorde att jag gillade boken var att jag fick lite mer insikt kring det Spanska inbördeskriget. Fram tills nu har min kunskap om den delen av Spaniens historia inskränkt sig till vad jag snappat upp i The Clashs Spanish Bombs från 1979; på albumet London Calling (som jag för övrigt fick i julklapp 1979 av min morbror och som var min första omskakande musikupplevelse).Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón är en bok jag inte skäms att rekommendera andra att läsa.
Andra bloggar om: litteratur, musik
3 kommentarer:
Den fick jag i disputationspresent! Tänker läsa den rätt snart, tror jag. Fast det är minst fem böcker före i läshögen...
Jag avundas dig! Jag skulle också vilja ha den oläst.
Och, jag vill passa på att gratulera till disputationen lite i efterhand! Grattis grattis!
Nu har jag läst den, och gillat den. Fast jag har tre frågetecken.
Jag fick intrycket att läkarna både i fallet Bea och fallet Penelope kunde avgöra att flickorna var gravida bara ett par dagar efter att barnet avlats. Är det över huvud taget möjligt? Eller gick det mer tid emellan än jag uppfattade?
Vad menar man när man kallar Fumero för demiurg?
Och så får jag inte riktigt det där med Carax att gå ihop. Varför fick böckerna så extremt dålig distribution (jag fick för mig att någon motarbetat spridningen redan i början, men så var det visst inte)? Och hur kom det sig att ryktet om snubben som sökte efter dem ändå spred sig, och alla bokhandlare verkade veta att Carax böcker inte gick att få tag på?
Tål att grunna på.
Skicka en kommentar