Terminen har varit igång en vecka nu. För min del handlar det om en fortsättning på klinisk psykologi (diagnostik och behandling) och parallellt en kurs om professionell utveckling.
Just nu läser jag en artikel av Kendra C. Roberson: Attachment and caregiving behavioral systems in intercountry adoption: a literature overview, som publicerats i Children and Youth Services Review, volym 28 (2006), sidorna 727-740. Artikeln anlägger en anknytningsteoretisk vinkel på adoption och adoptionsprocessen. Jag har varit mycket intresserad av anknytningsteorin sedan den allra första tiden på utbildningen. Jag gjorde min termin 3-praktik på Hagadal här i Linköping. Det är en enhet som stödjer mammor, pappor och nyfödda barn att fungera bra ihop. Sedan snart ett år tillbaka arbetar jag extra som behandlingsassistent på ett behandlingshem för tonåringar med adoptionsbakgrund. Även i detta sammanhang är anknytningen central i tänkandet runt problemen i familjerna och tänkbara behandlingar. Som ständig följeslagare i mina anknytningsteoretiska funderingar ligger även Jude Cassidys Handbook of Attachment - Theory, Reserach, and Clinical Applications här på skrivbordet. Det är mysigt med tegelstenar!
En annan mer långsiktig läsning är Apostlagärningarna som jag läser i den nya bibelöversättningen. Notapparaten är helt underbar! Jag tycker att alla korsreferenser verklig lyfter läsningen. Jag ser fram emot att fortsätta till nästa bok. Ja, ja, det kanske chockerar någon av er som läser detta att en katolik läser Bibeln, men så kan det faktiskt vara.
Alla pratade om Accelerando av Charles Stross för ett tag sedan. Jag har äntligen köpt den och börjat läsa den. Jag har väl kommit halvvägs just nu och måste säga att första tredjedelen var allt annat än accelererad. Ganska långsam faktiskt. Men nu när huvudpersonerna äntligen är ute i rymden tog boken fart, och jag ser fram emot att läsa färdigt den. Runt sidan 100 var jag faktiskt på väg att lägga boken på hyllan och läsa en Vance istället (för en garanterad quick satifying sf fix, alltså).
Allt sedan min tid som forskare (ni vet, på nittiotalet) har jag varit intresserad av vetenskapsteori. Jag är väl helt klart personligen mest intresserad av kvalitativa metoder och de medföljande vetenskapsteoretiska ramverken, men mitt intresse är bredare än så. Häromdagen kom boken Vetenskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper som är redigerad av Carl Martin Allwood och Martin G. Erikson. Om bara ett år skall jag vara mitt upp i mitt examensarbete på psykologprogrammet så det är hög tid att åter igen vässa de epistemologiska och ontologiska dolkarna.
Andra bloggar om: science fiction, sf, psykologi, bibeln, litteratur
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag har aldrig läst saker om psykologi och så innan jag blev mamma, men nu blir det en del eftersom det är spännande att försöka förstå mig på ett litet barn. Anknytning är så vitt jag förstår ett väldigt centralt begrepp. Det blir förstås mest rätt ytliga och praktiskt inriktade föräldraböcker för min del. Vore kul att höra om du har någon insatt kommentar om Bowlby -- håller han än? Och dr Sears? Och apropå sånt, Daniel Stern (heter han väl). Jag tycker att det jag läst av och om honom verkar vara en rimlig beskrivning av vad som rör sig i ett barns huvud, men jag vet inte riktigt hur han kan vara säker på det där med känslosmaker.
Särskilt insatt kommentar om Bowlby vet jag inte om jag kan ge. Men jag kan meddela att många av hans teoretiska tankar fortfarande är acceptabelt tankestoff inom psykologin. En viktig fortsättning på hans forskning är ju Mary Ainsworths Strange Situation-experiment som testar barns anknytningsstrategier. Denna forskning är fortfarande högaktuell.
Kul att du nämner Stern! Han är en liten husgud för mig. Dessvärre är det just det som är problemet: han har blivit lite ikonisk som barnpsykologiforskare. Hans rykte är en smula uppblåst, kan man säga. Men det hindrar ju inte att man kan gilla honom.
Hur kan Stern vara säker på känslosmaker? Tja, psykologin är ju en relativt svår vetenskap att vara "säker" inom... (flummigt icke-svar, eller hur?)
Det är roligt att höra att du själv blivit intresserad av psykolog när du blev mamma, Åka. Det är ju en trevlig egenskap med psykologi: det rör oss alla och alla har en åsikt eller erfarenhet att dela med sig av. Visst, det kan också vara besvärligt om man som klinisk psykolog träffar folk som läst på en massa, men jag ser det som en stor fördel.
Nja, det är kanske inte så lätt att vara säker, men det är både något tilltalande och något skumt med att beskriva hur spädbarn uppfattar världen. Man kan ju liksom inte fråga dem om man har fattat rätt.
Skicka en kommentar