Tidskriften Foundation är inte något jag sträckläser. Jag läser direkt de artiklar som jag tycker verkar intressenta. Resten får vänta till en annan dag. Som idag. Jag plockade fram nummer 94 (Summer 2005) och hittade en recension av Holly Farrington som pockade på min uppmärksamhet: Have you been Left Behind?: Jenkins, LaHaye, and the Second Coming of Christian Science Fiction. I denna recension beskriver Farrington ett fenomen som helt gått mig förbi: den kristna sf-bokserien Left Behind. Det började i alla fall tydligen som en bokserie och har nu tydligen svällt upp till en hysteri med prylar, böcker, leksaker, filmer och så vidare. Lite fördomsfullt skulle jag vilja tillägga... Precis som all nordamerikansk kristenhet. Självfallet är det hela kryddat med en hel del domedagsprofetia. Det verkar definitivt inte vara något i min smak.
Men varför gillar jag inte kristen sf då? Jag är ju kristen, borde jag inte gilla sf gjord för mig? Jag tycker inte om när saker är färdigförpackade åt mig. Jag tror att jag nästan undviker sådant som känns riktat mot mig. Det kanske är ett barnsligt tvärtomtänkande, men jag tror många också delar denna känsla med mig. Det är i alla fall så när reklamkampanjer riktas mot mig. Det är förtås en annan sak om en vän eller en tidskrift jag litar på säger att "det här är en bok för dig Andreas".
Jag ser ett större problem här också. Problemet med fördummandet av läsare, i det här fallet sf-intresserade kristna i amerikanska bibelbältet. I grund och botten tror jag att det är ännu ett försök att kontrollera amerikanska kristna ungdomars kultur. Man har hållt på med detta länge, både inom musik och litteratur. Datorspel (testa Left Behind-spelet, vettja!) och snacksajter på nätet är bara en logisk fortsättning. Och det är inte konstigt att hela Left Behind-cirkusen når utanför den kristna målgruppen. Det är massor av oroliga föräldrar runt om i världen gärna skulle vilja känna sig lite mer in charge när det gäller sina barns fritidsintressen. Kristna värderingar är en känd och beprövad värderingsgrund, så den kan många föräldrar använda utan allt för mycket ångest. Vad de inte känner till är de effektivt insocialiserar sina ungdomar i en nordamerikansk domedagssekt som verkligen heter duga. Jag blir illamående av att tänka på det.
Nåväl. Mycket bättre tycker jag exempelvis om Mary Doria Russells underbara The Sparrow. Den kan ju också anses vara kristen för den handlar ju om jesuiter även om författarinnan är en från katolicismen konverterad jude. Hon skriver tänkvärt och bra i alla fall. Det finns så mycket sf som kan diskuteras ur kristen, eller religiös, vinkel och det känns långt mer givande än att läsa litterär färdigmat.
Jag är glad att jag läste Farringtons recension. Nu behöver jag inte ens fundera på att läsa något ur Left Behind...
Andra bloggar om: science fiction, sf, religion, kristendom, litteratur
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag gillade också The Sparrow. Väldigt mycket.
Har du läst Skymningsfursten av Kristoffer Leandoer? Vore kul att diskutera den med nån ur religiöst perspektiv.
Nix, jag har inte läst Skymningsfurtsen. Är den värd att läsa? Kollade just blurben på bokus.. "Sveriges svar på Philip Pullman", de skräder inte orden precis :). Men om han är så bra måste jag ju läsa den!
Trevlig liten bok. Det där med Philip Pullman är bara en sån där obligatorisk intetsägande jämförelse med en känd författare. Du vet, som att alla fantasyböcker under en period jämfördes med Tolkien.
En kritiker gjorde en väldigt intressant jämförelse mellan filmen THE PASSION OF THE CHRIST och s.k. "fan fiction": hon hävdade helt enkelt (och mycket övertygande) att filmen var ett exempel på kristen fan fiction -- och dålig sådan.
"Left Behind"-böckerna är alltså bara ännu en form av uschlig "Christian fanfic".
Både Den Där Äckliga Filmen och "Left Behind"-böckerna hittar på saker som inte alls stod i Bibeln, just för att upphovsmännen -- "fansen" -- är fast beslutna att få utöva sina rätt snuskiga fantasier i ett förment "kristet" sammanhang.
Så vad kan man göra åt dessa fan fiction-typer? Man kan åtminstone peka ut dem dom vad de är: folk som skriver fan fiction, som infogar sina egna, högst personliga fantasier i den urpsrungliga berättelsen, för att ge sina unkna fantasier en falsk "status".
Som amerikanerna säger: "Svep in det i flaggan så ser dom inte vad det är!"
a.r.yngve: det var en mycket intressant vinkling, och en som jag genast känner att jag kan anamma. På samma sätt känner jag att Den Äckliga Filmen DaVincikoden och Den Äckliga Boken med samma namn är fanfic. Snacka om bok/film som fått unken och falsk status...
Jag ställer mig rn följdfråga: finns det inte bra fanfic?
Skicka en kommentar