2007-06-21

Never let me go av Kazuo Ishiguro


Härom dagen läste jag ut Never let me go av den brittiska författaren Kazuo Ishiguro. Det är en alternativvärldshistoria där man föder upp klonade reservdelsmänniskor. Tydligen är författaren inte en science fiction dito utan skall nog klassificeras som mainstream. Jag hade aldrig läst något av honom tidigare utan föll över denna bok mycket genom slumpen (och så gick den som följetong på P1).

Jag hade svårt att läsa ut boken. Jag skall försöka beskriva varför.

Stilistiskt var den för snygg för min smak. Det låter väl snobbigt, eller hur? Det märks att Kazuo Ishiguro är en driven stilist. För mig blir stilen smärtsamt tydlig och jag har svårt att dras med i berättelsen. De olika vindlingarna i handlingen och berättandet kommer i skymundan för det smarta sättet författaren berättar sin historia. Visst är det klurigt hur alla Kathys (huvudpersonen) tankevindlingar till slut ändå blir en sammanhängande berättelsen. Men... för mig blir det för slitligt och tillrättalagt.

Ett annat problem jag har med boken är att den tar upp allt för många idéer på ett allt för ytligt sätt. Vad är det egenligen som är poängen? Är det så att den handlar om kloning? Eller vad en människa är? Kanske handlar den om problemet med att definiera självständighet och vad egentligen "självet" är? Eller är det en roman som beskriver en grupp personer som växer upp tillsammans?

Det fanns dock aspekter som jag gillade. Kazuo Ishiguro lyckes övertygande beskriva livet på en internatskola. Inte för att jag vet hur det går till på en internatskola, men jag dras utan problem med i beskrivningen och det hela känns trovärdigt. Relationerna, uppväxandet och upptäckterna.

6 kommentarer:

Johan sa...

Kazuo Ishiguro tillhör mina absoluta favoritförfattare bland levande engelskspråkiga sådana. Jag älskar sättet han skriver på. Dessutom har han skrivit en av de bästa noveller jag har läst.

//JJ

Hans Persson sa...

Jag tyckte att den där boken var riktigt bra. Som science fiction betraktat må den vara övertydlig, men den är ju knappast heller skriven för en publik som är van vid science fiction.

Carina sa...

Vadå slump? Jag skickade dig att köpa den, eftersom jag började lyssna mitt i, och fastnade rejält. Jag fick faktiskt lite SoW när jag insåg att det fanns ett sf-tema - i radioföljetongen! Mina spektrofotometrar blev stående overksamma mellan 11.30 och 11.55 varje dag, men det gick för trögt att lyssna ikapp de avsnitt jag missat i början.

Andreas Björklind sa...

*blush* Ok, sorry. Jag skall sluta räkna in min hustru bland slumfaktorerna. ;)

Hans Persson sa...

"slumfaktor" var ett intressant ord. ;-)

Andreas Björklind sa...

Jag låter det stå...;)