LibraryThing.com

Bibliofilisk eufori! Det är en näst intill extatisk stämning i det björklindska arbetsrummet just nu. Carina frågade tidigare idag om jag hört talas om LibraryThing.com som hon läste om på någon e-postlista. Nix, det gjorde jag inte. Hon beskriver lite om det hela, en bibliografisk databas för sin egen samling och lite anndra roliga community-finesser. Jag blir genast såld på idén och ber henner att registrera oss.

Nu har vi redan lagt in alla böcker som låg i vår omedelbara närhet och börjar plocka böcker från andra hyllor för att mata den hungriga databasen. Det blir dags att fixa nätet på bottenvåningen igen för att kunna använda laptopen för inmatning i det stora biblioteket. Vi skaffade aldrig ny WLAN-router när den gamla AirPorten säckade ihop förra året. Men det är inget fel på CAT5.

Det senaste försöket att göra en databas över vår samling gjordes på en Amstrad PCW8512 för att få plats i Filofaxen och såg ut så här:

Vindens Skugga, Carlos Ruiz Zafón

I början av månaden läste jag Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón. Jag blev rekommenderad den av en basgruppsmedlem i den basgrupp jag var handledare i under våren (för Psykoterapiutbilningen vid LiU, relationell inriktning). Han beskrev den som det bästa han hade läst. Jag läste några recensioner av boken innan jag fick tag i den och blev lite förbryllad över återkommande jämförelser med den värsta skit jag någonsin börjat läsa: The DaVinci Code av Dan Brown (den läste jag aldrig klart efter att ha sett filmen tillsammans med en elev på Folåsa där jag ibland extraknäcker som behandlingsassistent). Det var alltså med blandade känslor jag började läsa Vindens skugga.

Jag håller med om att det är en bra bok även om jag inte upphöjer den till det bästa jag läst. Ganska snart såg jag att jämförelsen med DaVincikoden är lika träffande som att jämföra boken med Parfymen av Süskind eller varför inte Le Morte d'Arthur av Sir Thomas Malory. Jag blev mycket lättad över detta.

Det finns mycket som tilltalar mig med boken. Hela inramningen med De bortglömda böckernas gravkammare, far och son Semperes antikvariat och den allmänna bibliofila stämningen tilltalar mig mycket! Jag tilltalas mycket av Zafóns sätt att berätta. Ramberättelsen är en spännande historia i sig om hur Daniel letar efter information om den gäckande författaren Carax. Men på vägen till detta leds jag som läsare in i ett stort och intresseväckande persongalleri. Livsöden vävs ihop med varandra på både självklara och förbluffande sätt. Visst, en del är mycket romantiskt och på gränsen till överdrivet melodramatiskt och sockersött. Boken handlar mycket om att växa upp och hur relationer förändras över tiden. Det är spännande är följa Daniels uppväxt från tioåring till vuxen och se hur hans relationer till pappan, ungdomskärlekar, vänner och sig själv förändras.

En annan faktor som gjorde att jag gillade boken var att jag fick lite mer insikt kring det Spanska inbördeskriget. Fram tills nu har min kunskap om den delen av Spaniens historia inskränkt sig till vad jag snappat upp i The Clashs Spanish Bombs från 1979; på albumet London Calling (som jag för övrigt fick i julklapp 1979 av min morbror och som var min första omskakande musikupplevelse).

Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón är en bok jag inte skäms att rekommendera andra att läsa.

Andra bloggar om: litteratur, musik

Currently Playing: Ryzom

Sedan 1990 är jag en MMORPG junkie (fast på den tiden hette det förstås MUD). För närvarande provar jag Saga of Ryzom (SoR). Jag var med i betatestet 2004 men av olika anledningar fortsatte jag inte när releasen kom (tror att jag var upptagen med EQ eller SWG då).

SoR erbjuder ett trevligt avbrott från questtristessen i många andra spel på marknaden. I SoR finns inga quests i vanlig MMORPG-mening utan spelet är helt öppet för egna initiativ och vägar till "end-game". Vi får se hur det funkar i längden. Jag har i alla fall spelat slut på gratisdelen och betalt för en månad.

Andra spel jag testat den senaste tiden är 9Dragons och Last Chaos. Jag är lite svag för den subgenre de två representerar... asiatiska megagrindingspel utan egentligt innehåll. I alla fall en liten stund då och då. Jag försökte också återuppliva mitt intresse för WoW, men jag inser alltid att jag hatar rädning och då faller mycket av det jag har kvar att uträtta i det spelet.

När det går spelar jag helst med barnen. Thomas, Lukas och jag spelar just nu Okami på PS2. Fantastiskt kul och snyggt spel! Vi spelade just färdigt Ico som också var helt underbart (tack för rekommendationen Roger!). Vi har börjat om nu eftersom man kan styra Yorda med andra handkontrollen efter en genomspelning. Apropå att spela med båda kontrollerna är annars Lego StarWars I och II favoriter på PS2:an. Otroligt kul att spela två samtidigt eftersom man är ett lag istället för att vara motståndare som det annars ofta är i 2-spelarspel på konsoler.

Cause I'm a closet horror fan yes I am ( yes I am what, yes I am uh)!

Min första "riktiga" läsupplevelse var när jag som elvaåring Sagan om ringen av den inte helt okände brittiska författaren J. R. R. Tolkien. Med "riktig" menar jag första boken jag läste och fick Sense of Wonder av. Det är en lite märklig definition, men det får du stå ut med. Inte otippat gjorde boken stort intryck på min unga, lättledda sinne. Jag köpte hela kittet, livsstil och allt. Jag beställde poster och "Frodo Lives"-knapp från USA (det var i den svängen som Bakshis film gjordes, men som jag fortfarande inte sett). Sedan dess har jag f.ö. alltid hållt reda på dollarkursen (beställningen av prylarna gjorde jag från USA medelst check i US-dollar som jag köpte på Handelsbanken på Järnvägsgatan i Vansbro). Resten är historia (medlemskap i Forodrim Hini, sedan Forodrim, sedan avståndstagandet, sedan tillbakafärden... en annan dag, kära läsare, en annan dag).

Sommaren 1981 (möjligtvis 1982) inträffade min nästa riktigt minnesvärda läsupplevelse. Det var amerikanen H. P. Lovecraft som i Sam J. Lundwalls samling Skräckens labyrinter bjöd på en riktig medvetandeskakande sommarutflykt i alternativa dimensioner. Jag minns det lika tydligt som om det vore igår (förutom att jag inte minns exakt vilket år det var *host*host*). Jag och familjen sitter i bilen på väg ned till Europa på campingsemester. I freestylen rullar Mike Oldfields Tubular Bells, QE2 och Ommadawn. I knät ligger Skräckens labyrinter och jag fångas av den värld Lovecraft målar upp. Det var något helt nytt för mig och musiken, omgivningarna, situationen skapar en totalupplevelse som har visat sig svår att hitta tillbaks till (som med så många andra starka upplevelser som formar oss). Alla gamla slott och ruiner i Tyskland och Italien blev märkligt besjälade efter den här läsupplevelsen. Venedigs kanaler fick liksom ett nytt djup just den här sommaren...

På midsommardagen läste jag ut William Hope Hodgsons klassiker The House of the Borderland. Den har stått i bokhyllan sedan 1988 så det kändes som om det var dags att läsa den. (THOTB går att skaffa gratis online på eBooks@Adelaide). Det var en överraskning att läsa boken. Stilen var inte så tung som jag hade förväntat mig utan det flöt på riktigt bra. Däremot var jag helt oförbredd på vad den hade att bjuda på. Jag tycker att Hodgson på ett skickligt sätt gjorde stämningen tät och mysigt paranoid i själva Huset. En lucka i golvet i den nedersta källaren... en dörr som är lite bräckligare än de övriga... en oberäknelig syster som när som helst gör dumma saker... och så vidare. Men... den lååånga totalt utspejsade beskrivningen av hur vårt solsystem dör och flyger genom kosmos till solsystems gravplats. Errr... jo, det var tur att hans språk ändå var lättillgängligt och inte i stil med de gamla gotiska klassikerna. Jag rekommenderar dock en genomläsning om du inte läst den tidigare. Det är en rolig och snabb läsning (hurra för böcker på färre än 150 sidor!). De märkliga rymdresorna är också spännande i ett historiskt perspektiv efftersom Hodgson beskriver det hela på ett mycket vetenskapligt sätt för tiden.

Lovecraft... Hodgson... Ser du mönstret? Jag är en garderobshorrorfan. Ja, det är bara att erkänna. Jag har avnjutit mängder av Ramsey Campbell och Clive Barker också.

Apropå min kärlek till H. P. Lovecrafts verk var det i det sammahanget SveriFhandom för första gången hörde talas om Andreas Björklind. Jag hade startat något som kallades Sveriges Lovecraftsällskap, eller något i den stilen. Jag skickade ett brev till Ahrvid Engholm om saken och han publicerade självklart detta.

I oktober 1991 hade jag möjligheten att göra en pilgrimsfärd till HPLs grav i Providence. Jag bodde på Omni Biltmore Hotel vid Kennedy Plaza i Providence och promenerade dit en ledig dag. Jag letade just i bildarkivet här hemma efter ett fotografi av gravstenen, men jag hittar inte bilderna från den resan. Om jag hittar det lägger jag upp det.

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Härom dagen läste jag ut Never let me go av den brittiska författaren Kazuo Ishiguro. Det är en alternativvärldshistoria där man föder upp klonade reservdelsmänniskor. Tydligen är författaren inte en science fiction dito utan skall nog klassificeras som mainstream. Jag hade aldrig läst något av honom tidigare utan föll över denna bok mycket genom slumpen (och så gick den som följetong på P1).

Jag hade svårt att läsa ut boken. Jag skall försöka beskriva varför.

Stilistiskt var den för snygg för min smak. Det låter väl snobbigt, eller hur? Det märks att Kazuo Ishiguro är en driven stilist. För mig blir stilen smärtsamt tydlig och jag har svårt att dras med i berättelsen. De olika vindlingarna i handlingen och berättandet kommer i skymundan för det smarta sättet författaren berättar sin historia. Visst är det klurigt hur alla Kathys (huvudpersonen) tankevindlingar till slut ändå blir en sammanhängande berättelsen. Men... för mig blir det för slitligt och tillrättalagt.

Ett annat problem jag har med boken är att den tar upp allt för många idéer på ett allt för ytligt sätt. Vad är det egenligen som är poängen? Är det så att den handlar om kloning? Eller vad en människa är? Kanske handlar den om problemet med att definiera självständighet och vad egentligen "självet" är? Eller är det en roman som beskriver en grupp personer som växer upp tillsammans?

Det fanns dock aspekter som jag gillade. Kazuo Ishiguro lyckes övertygande beskriva livet på en internatskola. Inte för att jag vet hur det går till på en internatskola, men jag dras utan problem med i beskrivningen och det hela känns trovärdigt. Relationerna, uppväxandet och upptäckterna.

Halsfluss FTW!

Det finns en sak jag inte kan rekommendera. Alls. Två omgångar halsfluss med tillhörande antibiotikabehandling i en varm juni.

Det började precis i början av juni då både jag och Siri fick halsfluss samtidigt. Feber. Obönhörligt ont i halsen (varje sväljning var en mardröm). Men efter ett par dagar in i kåvepeninbehandlingen kände jag mig hyfsad igen. Så i torsdag tog pillren slut och allt var frid och fröjd. Sedan vaknade jag i lördags med samma helvetessmärta i halsen och lite dov feber. Jag greps nästan av panik men intalade mig att det bara var lite förkylning...

På söndagen fattade jag att det var på allvar och i måndags gick jag till vårdcentralen. Nya piller. Denna gång monsterpiller med transparenta kapslar och korn av überantibiotika inuti.

En lustig sak är att jag blivit undersökt av två olika läkare. Båda har sagt följande efter att ha tittat mig i halsen: "Ja, det är inte konstigt att det gör ont i halsen!". Själv har jag inte vågat titta efter.