Liten recension av Accelerando av Charles Stross

Jag har läst klart Charles Stross Accelerando nu. Eller, faktiskt... jag har nästan läst klart den. Faktum är att jag hela två gånger har övervägt att lägga av att läsa boken sedan jag började för en månad sedan. Nu, den tredje gången, har jag alltså beslutat att lägga boken på hyllan. Bokstavligt talat. De sista hundra sidorna skummade jag bara.

Det här var verkligen inte en bok i min smak. Det är klart, många av Stross idéer är fascinerande och gav mig en sense of wonder. Ta till exempel rymdskeppet Field Circus. Vilken idé! Och sedan hela den här leva-i-cyberrymden som uploads. Ganska smaskigt om man har den läggningen. Och så är det en generationsroman också. Och så finns där ekonomiska teorier på höjd och bredd. Nämnde jag att det är häftiga anti-hjältealiens med också? Och intertextuella skojsigheter? Och... och... arrrgh! *andfådd* Det finns i stort sett allt i den här boken och det känns inte bra, det känns väldigt krystat.

Den enskilt tydligaste detaljen som gjorde mig negativ till boken från första sidan är prosan. Jag blev avtänd när jag läste den fjärde och femte meningen:

He glances up and grabs a pigeon, crops the shot, and squirts it at his weblog to show he's arrived. The bandwidth is good here, he realizes; and it's not just the bandwidth, it's the whole scene.

Urk! Resten av boken fortsätter med samma netlingo à la 2001. Routers hit och bandvidd dit, uploads där och petaflops här... Det funkar inte för mig utan jag känner bara ett stort "Jaha...?" Det känns oinspirerat och inte alls som science fiction. Han skalar bara upp dagens teknologi och ändå tjatar han om "singularitet". Jag tror att det handlar om att just den målgruppen som jag representerar inte blir impad av Stross otroliga (?) netcred.

Sedan har vi det här med religion och existentialism som får vara med på ett hörn i form av imamen Sadeq. Fast... det där med muslims in space var det särskilt nytt och spännande? Nej, just det. (Personligen föredrar jag definitivt Jon Courtenay Grimwoods fantasier på samma tema.)

Nej, nu räcker det med negativa känslor för idag! Fram för mer glädje! Med Stross bok bakom mig blir det läge för mig att hugga in i nästa sf-bok: Philip K. Dicks Ubik som jag av någon anledning inte har läst ännu. Det skall bli mysigt! Dick och jag kommer ofta bra överens, även om jag inte var särskilt imponerad av den bok jag senast läste av honom: A Scanner Darkly.

Andra bloggar om: scienece fiction, sf, litteratur, fandom

Tenta och musik

Den här veckan har varit full av tentaförfattande. På måndag morgon är det inlämningsdags för den andra hemtentan i kursen (eller temat som det heter på PBL-språk här) Fördjupning i diagnos och behandling. Fast jag tänker bara sitta och skriva idag sedan får det vara nog. Min förra, och större, tenta kan du hitta här någonstans (den som handlade om Fred i A Scanner Darkly).

Den aktuella tentan handlar om Melvin Udall i filmen As Good As It Gets (med Jack Nicholson i rollen). Bläh! vilken tråkig film! Jag orkade inte se mer än början sedan tyckte jag att den sög hårt. Hur som helst, nu är det som det är och jag försöker i alla fall se på Melvin som en presumptiv klient med verkliga problem. Ganska uppenbart är att han lider av sitt tvångssyndrom (OCD, obsessive-compusive disorder på engelska). Jag föreslår en relativt okomplicerad KBT-behandling modifierad baserad på hans individuella förutsättningar och aktuell forskning. Håhåjaja.

Så här i tentaskrivartagen lyssnar jag på massor av musik. Jag återupptäcker gamla pärlor i Carinas och min cdsamling och jag upptäcker ny musik. När jag arbetar hårt (med tentor eller annat) är jag tydligen mycket mottaglig för ny musik. Det har länge varit så att jag hittar en massa nytt musikaliskt gottis när jag skriver tentor eller rapporter eller whatnot, som jag sedan fortsätter att njuta av fram tills nästa intesiva leta-hitta-fas.

När jag tänkte på detta kom jag ihåg en av flera musikdiskussioner jag har haft med flera goda vänner. Så här går resonemanget: det verkar som om många människor (baserat på mina och mina vänners observationer) slutar att intressera sig för musik vid en viss punkt i livet och "fastnar" således i den smak man hade vid tidpunkten för intressestoppet. Liksom så många andra halvkokta idéer finns det förstås en massa hål i denna teori. Men den är kul att fortsätta hålla vid liv i glada vänners lag...

Hur som helst funderade jag just nyss (tidigt en torsdagsmorgon när jag alltså borde forsätta skriva på tentan om Melvin... urgh!) om det har med vilket musikintresse man hade ursprungligen. Kan det eventuellt påverka livets fortsatta musikaliska nyfikenhet? Du som var på Conversation i Stockholm i augusti märker att detta anknyter till Farahs resonemang om fans och nyfikenheten att lära sig nya saker.

Jag avslutar med att lista de tungviktare jag tror format min musikaliska smak och nyfikenhet: Depeche Mode, The Clash, Kraftwerk, DAF, Dead Kennedys, Killing Joke och New Order.

Jag vet inte om det är ett resultat av denna lista eller på grund av något annat som min tentaskrivarmusik består av ganska hård, klubbig house. Bra fart på skrivandet blir det i alla fall!


Andra bloggar om: musik, tentor, psykologi

Obligatorisk valkommentar

Jag känner att jag bör kommentera valresultatet; det känns naturligt. Före valet läste jag in mig på moderaterna, kristdemokraterna och vänsterpartiet. Efter en liten koll av både ideologier och sakfrågor (familjepolitik och psykiatri, framför allt) lutade jag kraftigt åt det moderata hållet. Sedan kan man ju inte låta bli att charmas av folk som har min frisyr (även om hr. Reinfeldt egentligen är en smula för långhårig).

Det finns en liten oroshärd i blinda fläcken för min del. Den där Alliansen. För mig dök den upp i somras, jag hade inte riktigt uppfattat den tidigare. Det känns lite för bra, om du kan förstå min känsla. Vad kommer att hända nu? Kommer de att fortsätta vara goda vänner och faktiskt lyckas med ett systemskifte?

Och sedan är det skönt att det inte blev som i den brittiska miniserien Last Rights som just nu visas på SVT1 på lördagskvällarna... Vi svenskar lyckades pressa upp valdeltagandet över 80%-gränsen.

En extra rolig krydda på hela valhysterin var att vår äldsta dotter (Siri, 10 år) intresserade sig mycket för det hela. Jag uppskattar verkligen att hon ställde (ihärdiga!) frågor om allt möjligt inför valet. Det gjorde i alla fall mig lite mer medveten om mina egna värderingar och ställningstaganden. Hon satt till och med och tittade på valvakan igår kväll. När hon 20.30 förstod att jag och Carina tittade på den krävde hon att få vara med.

Andra bloggar om: science fiction, sf, politik, val 06

Blake's 7 och Prisoner

Jag vet inte riktigt hur det kom sig men här i linköpingsfandom har de brittiska tv-serierna Blake's 7 och The Prisoner har en särställning. Eller i alla fall hade (ibland är det trögt att inkulturera neofans i det hela...). Jag menar s ä r s t ä l l n i n g. Verkligen. Jag svär.

Men en nostalgisk suck ser jag tillbaka på dygnetruntvisningarna hemma hos Tommy. Träsmak och pizza.

Nu för tiden nöjer jag mig med att titta igenom en säsong B7 då och då. Carina och jag har förstås DVD-utgåvan av bägge serierna (videobandsutgåvan av B7 står och samlar damm längs bak i någon bokhylla...). Eller ett avsnitt av Prisoner innan läggdags. Vilka manus! Vilka dialoger! Vilka kvinnor! Sådana män!

Häromkvällen tittade jag på nytt på Prisoneravsnittet A, B, and C som på en nivå handlar om drömmar och huruvida vi kan styra drömmar. Nummer 6 blir utsatt för ett försök att få honom att avslöja sin bevekelsegrund att säga upp sig från aktiv tjänst som spion genom manipulation av hans drömmar. Självfallet anar 6 oråd och börjar göra motstånd, inne i drömmen. Han "vinner" över Nummer 2 och de övriga genom ren viljestyrka. Förstås.

Andra bloggar om: Blake's 7, Prisoner, science fiction, fandom, tv

Böcker det är skönt att inte ens ha tänkt läsa...

Tidskriften Foundation är inte något jag sträckläser. Jag läser direkt de artiklar som jag tycker verkar intressenta. Resten får vänta till en annan dag. Som idag. Jag plockade fram nummer 94 (Summer 2005) och hittade en recension av Holly Farrington som pockade på min uppmärksamhet: Have you been Left Behind?: Jenkins, LaHaye, and the Second Coming of Christian Science Fiction. I denna recension beskriver Farrington ett fenomen som helt gått mig förbi: den kristna sf-bokserien Left Behind. Det började i alla fall tydligen som en bokserie och har nu tydligen svällt upp till en hysteri med prylar, böcker, leksaker, filmer och så vidare. Lite fördomsfullt skulle jag vilja tillägga... Precis som all nordamerikansk kristenhet. Självfallet är det hela kryddat med en hel del domedagsprofetia. Det verkar definitivt inte vara något i min smak.

Men varför gillar jag inte kristen sf då? Jag är ju kristen, borde jag inte gilla sf gjord för mig? Jag tycker inte om när saker är färdigförpackade åt mig. Jag tror att jag nästan undviker sådant som känns riktat mot mig. Det kanske är ett barnsligt tvärtomtänkande, men jag tror många också delar denna känsla med mig. Det är i alla fall så när reklamkampanjer riktas mot mig. Det är förtås en annan sak om en vän eller en tidskrift jag litar på säger att "det här är en bok för dig Andreas".

Jag ser ett större problem här också. Problemet med fördummandet av läsare, i det här fallet sf-intresserade kristna i amerikanska bibelbältet. I grund och botten tror jag att det är ännu ett försök att kontrollera amerikanska kristna ungdomars kultur. Man har hållt på med detta länge, både inom musik och litteratur. Datorspel (testa Left Behind-spelet, vettja!) och snacksajter på nätet är bara en logisk fortsättning. Och det är inte konstigt att hela Left Behind-cirkusen når utanför den kristna målgruppen. Det är massor av oroliga föräldrar runt om i världen gärna skulle vilja känna sig lite mer in charge när det gäller sina barns fritidsintressen. Kristna värderingar är en känd och beprövad värderingsgrund, så den kan många föräldrar använda utan allt för mycket ångest. Vad de inte känner till är de effektivt insocialiserar sina ungdomar i en nordamerikansk domedagssekt som verkligen heter duga. Jag blir illamående av att tänka på det.

Nåväl. Mycket bättre tycker jag exempelvis om Mary Doria Russells underbara The Sparrow. Den kan ju också anses vara kristen för den handlar ju om jesuiter även om författarinnan är en från katolicismen konverterad jude. Hon skriver tänkvärt och bra i alla fall. Det finns så mycket sf som kan diskuteras ur kristen, eller religiös, vinkel och det känns långt mer givande än att läsa litterär färdigmat.

Jag är glad att jag läste Farringtons recension. Nu behöver jag inte ens fundera på att läsa något ur Left Behind...

Andra bloggar om: science fiction, sf, religion, kristendom, litteratur

The sociology and psychology of science fiction

Jag läser just nu om Brian Stablefords The Sociology of Science Fiction (Stableford, 1987). Utan att skämmas kan jag nog erkänna att jag inte fattade så mycket förra gången jag läste den (ca tidigt 90-tal).

Jag blir sugen på att ta reda på mer om det Stableford skriver om, men från ett mer personlighetspsykologiskt håll. Han beskriver problemet med att undersöka alla former av litterär smak. Folk vill ju gärna framstå som "smarta" eller att ha "god smak". Det är inte alltid den personliga genrepreferenserna överensstämmer med vad man tror att andra tycker är smart eller god litteratur. Stableford resonerar kring att detta gör att det blir svårt att få ärliga svar kring genrepreferenser när man forskar om det.

Det jag känner att jag skulle vilja veta mer om är hur vi väljer litteratur som matchar vår självbild. Eller är det tvärt om? Att vi skapar vår självbild beroende på vad vi läser? "Vi är vad vi läser"? Jag gjorde en snabb sökning på databasen PsychInfo och hittade en hel del smaskigt där. Vi får se om jag kommer vidare med detta...

Stableford, B. (1987). The Sociology of Science Fiction. San Bernardino, CA: Borgo Press.

Andra bloggar om: science fiction, sf, psykologi, psykoterapi, litteratur