Både "Inclination" och "Julian: a Christmas Story" är det tonårspojkar som växer upp och ställs inför genomgripande förändringar i deras liv. Adam Hazzard i "Julian: a Christmas Story" slits mellan lojalitet till familjen och till sin vän Julian Comstock. Det är vänskapen och hot om tvångsvärvning till ett krig som gör att Adam väljer att bryta upp från sin barndoms by och söka rättvisa och framgång... i New York av alla ställen! Pojken i "Inclination" heter Jude och bor på en rymdstation. Han och hans far tillhör en sträng, asketisk religion som helst inte beblandar sig med resten av stationens befolkning. På grund av ett arbete utanför sektens territorium lyfts oskuldens slöja från Judes ögon och han lämnar sekt och far bakom sig. Han återförenas på detta sät även med sin mor som han trott varit död (död i sektens ögon men inte rent fysiskt).
Religionen är ett starkt element i bägge kortromanerna. Men jag anser att det är religion som möbler (för att parafrasera Nancy Kress som talade om barn i sf, som hon hävdade ofta bara används som statiska möbler utan eget liv i sf och övrig litteratur). Nu är jag ingen religionssociolog (även om det skulle vara kul att vara en!) men jag skulle vilja hävda att båda kortromanerna beskriver en mycket typisk amerikansk religiositet. För mig som troende ger denna religiositet en känsla av fokus på regler och ritualer snarare än fördjupning och strävan att göra tron en del av personen. Ett viktigt arbete för alla troende är att göra barnatron till den vuxnes tro. Att fokusera på regler och lagar är lätt för barn att uppfatta och följa, men som vuxen kan en mer pragmatisk hållning vara nödvändig. Jag är säker på att mina kristna systrar och bröder i amish eller Plymouth Brethren gärna säger emot detta, men det får stå för dem. De läser nog inte sf ändå :).
Förutom min hobbyhäst nedan tycker jag att båda kortromanerna var välskrivna. Jag tycker kanske att figurerna är lite väl schablonmässiga. Jag är inte en van kortromanläsare men jag tycker att jag har läst verk med denna omfattning där figurerna har mer kött på benen (jag tänker på min aktuella husgud T. E. D. Klein som exempel där alla karaktärer i handlingen känns tredimensionella, inte bara huvudpersonen och en eller två till). I "Inclination" tycker jag att Shunn på ett färgsprakande sätt lyckas beskriva de olika sektionerna på rymdstationen: de spartanska sektionerna i the Quarter och de mustiga avdelningarna utanför. Jag kan inte säga att jag upplevde någon Sense of Wonder när jag läste "Inclination". Det var snarare en känsla av att läsa ett gott hantverk.
Nu måste jag även ge utlopp för en liten hobbyhäst jag har. Jag tycker liksom många andra att det är störande när författare tillfälligt eller mer permanent i sin text gör det omöjligt att upprätthålla "the suspension of disbelief". Tyvärr ägnar sig både Wilson och Shunn åt detta. I bägge fallen handlar det om ett litet malplacerat ord vid fel tillfälle; fel tillfälle för min läsupplevelse, alltså. I Wilsons kortroman uppstår det när han beskriver vad den i texten förekommande "the tip" egentligen är. Jag tycker att det är självklart redan innan hans mer ingående förklaring. Till slut verkar det som om han bara måste ta till ett begrepp så att precis alla läsare med 100% säkerhet inte skall missa hela poängen:
Every prosperous town had a Tip; though in the east it was sometimes called a Till, a Dump, or an Eebay."Eebay"... right... jag var på väg att slänga kortromanen åt sidan och aldrig läsa klart den. Efter-katastrofenberättelser är nämligen tillsammans med alternativhistoria mina absoluta hatobjekt bland science fictions underbara subgenrer. Men men, jag bet ihop och tänkte att det nu inte kunde bli värre i alla fall.
Shunns övertydlighet ser ut så här i kortromanen:
“What are you?” I ask.
“A very sophisticated information retrieval system. Once upon a time, you might have called me a search engine, but I’m much more than that. I’m something of a diagnostician as well, and a physician, and a surgeon, and a teacher, and a tutor. A diplomat, a translator, an ombudsman. A legal advisor, and an advocate too. And I play a mean hand of gin.”
2 kommentarer:
Jag håller fullständigt med dig. Jag stör mig också mycket på sånt. (Fast jag kan inte låta bli att undra: varför använder du inte det svenska uttrycket "käpphäst", som väl betyder samma sak? Finns det någon subtil betydelseskillnad?)
Dubbel-ironi. Ibland kan jag inte hålla mig. Apropå ironi gjorde jag några spännande undersökningar om det där med ironi när jag var platschef/forskningschef för Xpedios linköpingskontor 2001. Mer om det en annan dag.
Skicka en kommentar