Jag vet inte vad det är men jag är en Google fanboi. Jag läser min e-post, skriver min blog, redigerar mina dokument och gör mina sökningar med hjälp av Google. Hade det varit Microsoft hade jag aldrig gjort det. Vad är skillnaden?
Efter en del Djupa Tankar och Självrannsakning har jag kommit underfund med att det helt enkelt handlar om Drömmen om Ubiquitous Computing. Jag läste Ted Nelsons vision 1990 och sedan dess har jag drömt om det sanna ubicomp-nätet. Jag är av den åsikten att Google sakta men säkert, del för del, faktiskt gör detta möjligt. För alla som vill.
2007-07-16
2007-07-10
Några novella-tankar
I helgen läste jag två av årets Hugonominerade kortromaner. Det var "Inclination" av William Shunn och "Julian: a Christmas Story" av Robert Charles Wilson. Utan att i förväg veta det handlar bägge kortromanerna om tonårspojkar som växer upp och lämnar sin familj. I "Inclination" utspelar detta utvecklingsdrama på en rymdstation någon gång i framtiden, medan kulissen i "Julian: a Christmas Story" är en relativt nära framtid men efter-katastrofen. Bägge kortromanerna är välskrivna och erbjuder en stunds trevlig läsning. Men, jag blev nyfiken: hur kommer det sig att två så lika kortromaner lyckas bli nominerade samma år?
Både "Inclination" och "Julian: a Christmas Story" är det tonårspojkar som växer upp och ställs inför genomgripande förändringar i deras liv. Adam Hazzard i "Julian: a Christmas Story" slits mellan lojalitet till familjen och till sin vän Julian Comstock. Det är vänskapen och hot om tvångsvärvning till ett krig som gör att Adam väljer att bryta upp från sin barndoms by och söka rättvisa och framgång... i New York av alla ställen! Pojken i "Inclination" heter Jude och bor på en rymdstation. Han och hans far tillhör en sträng, asketisk religion som helst inte beblandar sig med resten av stationens befolkning. På grund av ett arbete utanför sektens territorium lyfts oskuldens slöja från Judes ögon och han lämnar sekt och far bakom sig. Han återförenas på detta sät även med sin mor som han trott varit död (död i sektens ögon men inte rent fysiskt).
Religionen är ett starkt element i bägge kortromanerna. Men jag anser att det är religion som möbler (för att parafrasera Nancy Kress som talade om barn i sf, som hon hävdade ofta bara används som statiska möbler utan eget liv i sf och övrig litteratur). Nu är jag ingen religionssociolog (även om det skulle vara kul att vara en!) men jag skulle vilja hävda att båda kortromanerna beskriver en mycket typisk amerikansk religiositet. För mig som troende ger denna religiositet en känsla av fokus på regler och ritualer snarare än fördjupning och strävan att göra tron en del av personen. Ett viktigt arbete för alla troende är att göra barnatron till den vuxnes tro. Att fokusera på regler och lagar är lätt för barn att uppfatta och följa, men som vuxen kan en mer pragmatisk hållning vara nödvändig. Jag är säker på att mina kristna systrar och bröder i amish eller Plymouth Brethren gärna säger emot detta, men det får stå för dem. De läser nog inte sf ändå :).
Förutom min hobbyhäst nedan tycker jag att båda kortromanerna var välskrivna. Jag tycker kanske att figurerna är lite väl schablonmässiga. Jag är inte en van kortromanläsare men jag tycker att jag har läst verk med denna omfattning där figurerna har mer kött på benen (jag tänker på min aktuella husgud T. E. D. Klein som exempel där alla karaktärer i handlingen känns tredimensionella, inte bara huvudpersonen och en eller två till). I "Inclination" tycker jag att Shunn på ett färgsprakande sätt lyckas beskriva de olika sektionerna på rymdstationen: de spartanska sektionerna i the Quarter och de mustiga avdelningarna utanför. Jag kan inte säga att jag upplevde någon Sense of Wonder när jag läste "Inclination". Det var snarare en känsla av att läsa ett gott hantverk.
Nu måste jag även ge utlopp för en liten hobbyhäst jag har. Jag tycker liksom många andra att det är störande när författare tillfälligt eller mer permanent i sin text gör det omöjligt att upprätthålla "the suspension of disbelief". Tyvärr ägnar sig både Wilson och Shunn åt detta. I bägge fallen handlar det om ett litet malplacerat ord vid fel tillfälle; fel tillfälle för min läsupplevelse, alltså. I Wilsons kortroman uppstår det när han beskriver vad den i texten förekommande "the tip" egentligen är. Jag tycker att det är självklart redan innan hans mer ingående förklaring. Till slut verkar det som om han bara måste ta till ett begrepp så att precis alla läsare med 100% säkerhet inte skall missa hela poängen:
Shunns övertydlighet ser ut så här i kortromanen:
Både "Inclination" och "Julian: a Christmas Story" är det tonårspojkar som växer upp och ställs inför genomgripande förändringar i deras liv. Adam Hazzard i "Julian: a Christmas Story" slits mellan lojalitet till familjen och till sin vän Julian Comstock. Det är vänskapen och hot om tvångsvärvning till ett krig som gör att Adam väljer att bryta upp från sin barndoms by och söka rättvisa och framgång... i New York av alla ställen! Pojken i "Inclination" heter Jude och bor på en rymdstation. Han och hans far tillhör en sträng, asketisk religion som helst inte beblandar sig med resten av stationens befolkning. På grund av ett arbete utanför sektens territorium lyfts oskuldens slöja från Judes ögon och han lämnar sekt och far bakom sig. Han återförenas på detta sät även med sin mor som han trott varit död (död i sektens ögon men inte rent fysiskt).
Religionen är ett starkt element i bägge kortromanerna. Men jag anser att det är religion som möbler (för att parafrasera Nancy Kress som talade om barn i sf, som hon hävdade ofta bara används som statiska möbler utan eget liv i sf och övrig litteratur). Nu är jag ingen religionssociolog (även om det skulle vara kul att vara en!) men jag skulle vilja hävda att båda kortromanerna beskriver en mycket typisk amerikansk religiositet. För mig som troende ger denna religiositet en känsla av fokus på regler och ritualer snarare än fördjupning och strävan att göra tron en del av personen. Ett viktigt arbete för alla troende är att göra barnatron till den vuxnes tro. Att fokusera på regler och lagar är lätt för barn att uppfatta och följa, men som vuxen kan en mer pragmatisk hållning vara nödvändig. Jag är säker på att mina kristna systrar och bröder i amish eller Plymouth Brethren gärna säger emot detta, men det får stå för dem. De läser nog inte sf ändå :).
Förutom min hobbyhäst nedan tycker jag att båda kortromanerna var välskrivna. Jag tycker kanske att figurerna är lite väl schablonmässiga. Jag är inte en van kortromanläsare men jag tycker att jag har läst verk med denna omfattning där figurerna har mer kött på benen (jag tänker på min aktuella husgud T. E. D. Klein som exempel där alla karaktärer i handlingen känns tredimensionella, inte bara huvudpersonen och en eller två till). I "Inclination" tycker jag att Shunn på ett färgsprakande sätt lyckas beskriva de olika sektionerna på rymdstationen: de spartanska sektionerna i the Quarter och de mustiga avdelningarna utanför. Jag kan inte säga att jag upplevde någon Sense of Wonder när jag läste "Inclination". Det var snarare en känsla av att läsa ett gott hantverk.
Nu måste jag även ge utlopp för en liten hobbyhäst jag har. Jag tycker liksom många andra att det är störande när författare tillfälligt eller mer permanent i sin text gör det omöjligt att upprätthålla "the suspension of disbelief". Tyvärr ägnar sig både Wilson och Shunn åt detta. I bägge fallen handlar det om ett litet malplacerat ord vid fel tillfälle; fel tillfälle för min läsupplevelse, alltså. I Wilsons kortroman uppstår det när han beskriver vad den i texten förekommande "the tip" egentligen är. Jag tycker att det är självklart redan innan hans mer ingående förklaring. Till slut verkar det som om han bara måste ta till ett begrepp så att precis alla läsare med 100% säkerhet inte skall missa hela poängen:
Every prosperous town had a Tip; though in the east it was sometimes called a Till, a Dump, or an Eebay."Eebay"... right... jag var på väg att slänga kortromanen åt sidan och aldrig läsa klart den. Efter-katastrofenberättelser är nämligen tillsammans med alternativhistoria mina absoluta hatobjekt bland science fictions underbara subgenrer. Men men, jag bet ihop och tänkte att det nu inte kunde bli värre i alla fall.
Shunns övertydlighet ser ut så här i kortromanen:
“What are you?” I ask.
“A very sophisticated information retrieval system. Once upon a time, you might have called me a search engine, but I’m much more than that. I’m something of a diagnostician as well, and a physician, and a surgeon, and a teacher, and a tutor. A diplomat, a translator, an ombudsman. A legal advisor, and an advocate too. And I play a mean hand of gin.”
2007-07-03
T.E.D. Klein
Läste just novellen "Children of the Kingdom" i T. E. D. Kleins novellsamling Dark Gods. Det gav mersmak så jag plockade fram hans The Ceremonies från hyllan och började läsa den idag.
En sak förbryllar mig dock. Bägge volymerna har riktigt brutna ryggar. Här i den björklindska biblioteket är brutna ryggar på pocketböcker strängeligen förbjudet! Jag misstänker att de är inköpta på auktion eller från Chris Drumm, för en spottstyver för att smaka av författaren. Nåväl... det ser anskrämligt ut.
En sak förbryllar mig dock. Bägge volymerna har riktigt brutna ryggar. Här i den björklindska biblioteket är brutna ryggar på pocketböcker strängeligen förbjudet! Jag misstänker att de är inköpta på auktion eller från Chris Drumm, för en spottstyver för att smaka av författaren. Nåväl... det ser anskrämligt ut.
En dag i solen
Igår ägnade vi oss en hel dags geocachning. Det blir rätt svettigt men himla kul. Vi letade hade med oss beskrivningen på nio cachar och hittade sju. Siri och Thomas var på läger i Karlsby veckan före midsommar och Siri glömde några saker där som vi skulle hämta igår. Att leta cachar blev ett utmärkt sätt att förvandla en tråkig resa till en väldigt kul tripp!
Vi började i skogen söder om Karlsby där Hans Persson gömt en cache vid en stugruin. På bilden intill visar Malva med GPSen i hand åt vilket håll cachen skall finnas. Det blev lite stressigt efter att vi försökte ta en genväg över ett snårigt hygge, men vi hann till kursgården i tid efter att vi hittat cachen! När vi väl hämtat Siris prylar åkte vi vidare till nästa mål på expeditionen.
Nästa anhalt var det otroligt maffiga flyttblocket Tälleberga kyrka. Jag tror aldrig jag har sett en sådan koloss förr. Här fikade vi på kex och massor av blåbär (Siris hand demonstrerar intill). Vi styrde sedan kosan mot Borensberg och Juteberget där det skulle finnas en fornborg och en cache förstås. Efter lite letande hittar vi både högsta punkten och cachen. Vi tar lunchpaus vid Östergötlands tak; vilken fantastisk utsikt! Det var ganska läskigt att promenera på Juteberget med fyra ungar kan jag intyga. Det hjälpte nog inte att pappa har svår svindel och blir lite hysterisk när vi kom närmre än fyra meter från de många branterna... Vi klarade oss dock helskinnade och kunde stolt lägga till denna cache i listan över funna skatter.
I Kungs Norrby skall det finnas en slottsruin som huserar nästa cache på vår rutt. Vi åker förbi en övervuxen jordhög på vänster sida och Thomas (som håller GPSen då) säger plötsligt att vi åker längre från waypointen igen. Märkligt, här har inte varit någon slottsruin! Men, det var jordhögen som var målet. Det är kul att konfronteras med sina förutfattade meningar om hur slottsruiner skall se ut. På bilden till höger ser du barnen vid den mest slottslika delen vi kunde hitta: ett fragment av en vägg.Sedan tog vi cacharna i Bjärka resecentrum och en som kallades "Piles of stones /Haufen von Steinen" längs vägen till den sista för dagen: Waste of ENERGY. Vi försökte oss också på starten på en kluring som heter Mathematic Nature. Dessvärre var det lite trafikkaos runt den första koordinaten (hela Vägverket tycktes vara där med olika vägreparationsfordon och skyltar!) och dessutom hade jag slarvat med genomläsningen av cachen, så vi valde att bara titta lite där och fortsätta färden till Gärstadverken utanför Linköping. Det var en kul avslutning på dagen. Cachen var gömd i ett helt oväntat parklandskap utanför sopförbränningsanläggningen.
Vi har bara hittat en fästing efter gårdagens strapatser (på Malva). Om något är lyckat så är väl det? Det verkar som om alla av oss som var ute blev lite trötta för idag ser det ut att kanske blir en geocachefri dag. Vi får väl se...
2007-07-01
Geocaching
Som så många andra föräldrar letar även jag och Carina efter fritidssysslor som stora delar av familjen kan göra tillsammans. Det senaste försöket heter geocaching och verkar hittills vara en given hit. Faktum är att Hans Persson med familj introducerade oss till detta redan för många år sedan vid en gemensam utflykt till Trollegater. Vid det tillfället kändes det dock inte som något vi kunde sätta igång med så geocaching passerade förbi medvetandet... Snabbspola fram tre år och vår minsta dotter är fyra istället för ett och vår äldsta fyller elva om några veckor. Plötsligt blev geocaching mycket mer intressant för fler i familjen och vi bestämde att testa.
Alla i familjen älskar skattjakter. Varje födelsedagskalas måste ha skattjakt (fiskdamm går bort i det björklindska hushållet). Vi har haft skattjakter för barnen ute i skogen med fejk-uråldriga skattkartor, etc, etc. Geocaching passar liksom in i det hela. Dessutom är ju flera av oss orienterare så kartor och navigering är något vi älskar.
Alla i familjen älskar skattjakter. Varje födelsedagskalas måste ha skattjakt (fiskdamm går bort i det björklindska hushållet). Vi har haft skattjakter för barnen ute i skogen med fejk-uråldriga skattkartor, etc, etc. Geocaching passar liksom in i det hela. Dessutom är ju flera av oss orienterare så kartor och navigering är något vi älskar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
