A Wrinkle in Time av Madeleine L'Engle

Så var den lilla godbiten avklarad. A Wrinkle in Time av Madeleine L'Engle var både lättläst och underhållande på det där sättet ungdomsböcker kan vara. Språket är inte påträngande mer än i ett fåtal passager där familjära uttryck och smeknamn känns lite föråldrade. Däremot stör det inte alls att vissa gamla fenomen dyker upp; som exempepvis skrivmaskin.

Jag borde förstås ha läst boken för sådär en 25 eller 30 år sedan. Men som bra ungdomslitteratur tycker jag ändå att den har en del att säga även mig som vuxen. Bokens handling beskriver hur Margaret (som kallas Meg), hennes lillebror Charles och en nuvunnen vän, Calvin, tillsammans räddar Megs försvunna pappa som är tillfångatagen av en ond artificiell intelligens. Kan det bli mer science fiction?

Det är inte bara science fiction som är ett tema i A Wrinkle in Time. Ett annat viktigt tema är identitetsskapande. Ännu ett är kärlek.

A Wrinkle in Time är defintitvt science fiction. Men på ett trevligt sätt är det inte en ren hard-scince science fiction. Jag blev lurad i början av boken. Mamma och pappa Murry är till exempel vetenskapsmän med eget lab i huset och det är mycket snack om matte och fysik och rationellt tänkande. Ju längre in i handlingen jag kom destom mer insåg jag att det blev mer och mer av beteende- och samhällsvetenskap och en stor del filosofi. Som i all fin science fiction finns en massa roliga idéer och "gadgets" som L'Engle låter oss träffa på i världen. Mrs Whatsit, Mrs Who och Mrs Which reser i tid och rum genom en teknik som kallas "tesser". Förklaringen är genialiskt enkel i boken och jag köper idén men jag fattar inte hur det hänger ihop. Det finns till och med en liten skiss så att det ska bli enklare att fatta.

Meg Murry söker efter svaret på frågorna "Vem är jag?" (självbild) och "Hur bra är jag?" (självförtroende). Det är två frågor som alla människor letar efter svaret på mer eller mindre medvetet från skolåldern och i resten av livet. Vi får lära känna Meg under en period där dessa frågor är mycket medvetna och där hon bråttas med dem dagligen. L'Engle lyckas verkligen trovärdigt måla upp Margaret Murry. Hon är en nörd och kämpar med denna. Hon är bråkig i skolan och skäms över sigsjälv, över sin försvunna pappa och över sin alldeles för smarta lillebror. Samtidigt är hon stolt över att vara en individ som inte passar i normalmallen. Denna hyllning till individens särart ställs på sin spets när Meg, Calvin och Charles stöter på den värld där allt är identiskt och alla beter sig på identiska sätt. Oliktänkande är fel.

Hon kämpar smärtsamt med att separera från föräldrarna och skapa sig en egen identitet. I boken kommer Megs separation från pappa i tydligast fokus. I början av boken är pappa en försvunnen och djupt älskad och idealiserad figur. Han har svaren på allt och kan lösa alla problem. Det är barnets tillitsfulla föräldrarelation som beskrivs. Sedan vänder allt när Meg konfronteras med den verkliga pappan med alla brister och svagheter. Hon blir arg på honom för att lillebror blir lämnad som gisslan hos IT, den artificiella intelligensen de slåss mot. Hon trotsar och tillrättavisar honom och förvånar sig själv med sin nya attityd till pappa.

Det slutar dock lyckligt och jag (över?)tolkar det som att Calvin mycket lämpligt kommer i Megs liv. Han blir räddningen och den naturliga nya förälskelsen efter att hennes pappa nu inte längre fyller den naiva funktion som kärleksobjekt han dittills varit. Meg behöver någon att älska på ett vuxet sätt, det sätt hon inte kan älska sin pappa. Margret Murry är en mer självsäker ung person i slutet av boken. Hennes självbild har förändrats på ett genomgripande sätt. Hon vet vem hon är och vad hon faktiskt är förmögen att utföra.

Megs femåriga lillebrorsa är lillgammal och ett geni. Han kan det mesta och han är en anledning till att Meg känner sig otillräcklig, för han är alltid smartare. Han har dessutom en slags unik förmåga att förstå andra människor (überempatisk förmåga?). Han har också, som många andra femåringar, en överdriven tilltro till sin egen förmåga. Detta leder till att han hamnar i IT:s klor. Vad räddar honom? Jo, det är Megs förmåga att älska och känna sig bekräftad och älskad som visar sig viktigare än att vara teoretiskt duktig och finurlig. Hon har förmåga att älska och bli älskad av de rysliga alienserna som hon möter på en planet. Auntie Beast ser ut som något cthuhlianskt monster men en öm relation utvecklas mellan henne och Meg.

Sammanfattningsvis gillade jag boken. Jag ser fram emot att läsa de andra böckerna i serien.

Andra bloggar om: science fiction, litteratur, psykologi

It was a dark and stormy night.

Ja, hurra! En bok vars första mening är "It was a dark and stormy night." kan inte vara dålig. Just den öppningsfrasen har ett ganska skamfilat rykte. Nåväl, detta tänker jag tolka som ett tecken på att författarinnan Madeleine L'Engle har ett sinne för humor och inget annat. Jag fick nämligen just hem mitt exemplar av Madeleine L'Engles A Wrinkle in Time, och jag såg att den första meningen lyder "It was a dark and stormy night."

Jag ser verkligen fram emot att läsa boken efter att ha fått tips om den på Åkas engelskspråkiga blog. Allt jag nu läser om L'Engles författarskap gör att jag får en Sense of Wonder över att jag har lyckats missa henne tidigare. Det bevisar bara att det björklindska biblioteket (länken leder inte till mer än den embryotiska katalogen på LibraryThing.com) fortfarande har stora luckor att fylla...

Andra bloggar om: science fiction, litteratur

Gammal och purken

Varning: följande inlägg är skrivet av en gnällig gubbe på 40+...

Det har gått några år nu. Internet har blivit en del av vardagen för de allra flesta som är yngre än min generation (sextiotalisterna). När Internet var nytt för många spreds en hel massa olika myter som mer eller mindre bitit sig fast i medvetandet också hos de som borde veta bättre. En sådan myt handlar om informationens tillförlitlighet på webben. Jag vet inte vilken sjuka som sprider sig men jag är allvarligt orolig när jag ser fler och fler artiklar i dagspressen som hänvisar till Wikipedia som referens. Jag har inga problem med Wikipedia, jag tycker att det är en utmärkt resurs bland många andra. Och det är väl just det: "bland många andra" och inte som huvudsaklig källa. Jag har varit en domedagsprofet i femton år nu och jag börjar få rätt, tyvärr. Jag pratar om informationsutarmning.

Likriktning i kunskapsinhämtningen leder otvetydigt till snävare och snävare uppfattning av världen. Jag såg det tidigt bland studenter som jag handledde på universitetet. Det var en brytpunkt runt 1997 sådär. Plötsligt ville alla referera till webbsidor i sina uppsatser. Varför? En aspekt var att på den sidan man ville referera till var informationen redan trevligt förpackad och enkel att använda; nästan rakt av utan att behöva bearbeta och reflektera själv.

Ett exempel på effekterna av informationsutarmningen är communitysajter typ MVGPlus.se. Där kan medlemmarna lägga upp sina egna uppsatser. Som "inspiration" för andra elever på gymnasier och högskolor. Läs gärna en uppsats där inom ett ämne du behärskar hyfsat. Förutom att grammatik, rättstavning och stilistik inte verkar bekymra de flesta skribenter tycks även innehåll vara av bagatellartad betydelse. Jag är inte främst orolig för eventuella försök till plagiering. Det är relativt enkelt att upptäcka sådant som lärare med huvudet på skaft. Nej, jag är framför allt orolig för informationsutarmningen detta leder till. Likriktning i tänkande och utvecklingen av okritiskt förhållningssätt till media.

Jag kan inte försitta en chans att visa en liten bild på mig själv från nittiotalet. I bildtexten kommenterar jag i och för sig pornografisk spam, men det går att applicera på skräp i alla former (jag citeras, "Säg ifrån när det kommer 'skräp' på nätet").

Nåväl. Jag tränar på att bli mindre cynisk men ibland är det svårt att lyckas med det. Jag döljer helst min cynism bakom ett par lager ironi.

Andra bloggar om: Internet, utbildning, ontologisk kris

Psykiatri som docuEntertainment

Förra veckan visade SVT ett program om den brittiska pianisten Nick van Bloss: Glad men galen. Han har tourettes syndrom. På samma sätt som Stephen Fry berättade om sitt liv med bipolär sjukdom redogjorde Nick van Bloss för sitt liv med Tourettes. På samma sätt som i Frys program framstår sjukdomen som både skrämmande, störande och problematiskt som inspirerande, nödvändig och personlighetsdefinierande. Jag tror verkligen att det är bra att personer med psykologiska handikapp kommer ut på det här sättet och beskriver sin vardag och sina funderingar kring den egna sjukdomen. Det är, tror jag, också bra att de speglar sin egen sjukdom i andra personers liknande sjukdomar. Nick van Bloss besökte exempelvis en (högfungerande) autistisk pojke och gjorde några intressanta reflexioner mellan sin egen drivkraft i musiken och pojkens.

Jag har en liten reservation till min i allmänhet positiva inställning till den här typen av program. Både programmet av Nick van Bloss och Stephen Fry är ju gjorda av framgångsrika och driftiga personer. De har båda en, tycks det mig i alla fall, djup sjukdomsinsikt. Men, bägge programmen andas också en vilja att normalisera sjukdomen. I Frys program intervjuades endast en enda person som ville leva om sitt liv utan bipolärt syndrom. I Nicks program framkom inte en enda person som ville leva utan sin sjukdom. Det är bra i sig. Men vad säger det till de personer med stort psykiskt lidande som inte känner sig framgångsrika eller välfungerande? Vad säger det till deras omgivning? Leder Nicks och Stephens program endast till större förståelse eller leder de till att personer som lider får höra att det bara "ska skärpa ihop sig, du såg ju hur Stephen tänkte/gjorde/sa!"?

Jag hoppas att en bestående effekt av dessa och liknande program är att människor dels får en större förståelse för hur det är att leva med olika psykiska sjukdomar och dels en större förståelse för de stora individuella skillnaderna mellan personer med "samma" diagnos.

Andra bloggar om: psykologi, tv

Skräpigt på Facebook?

Det är ganska skakigt på Facebook, eller hur? Jag menar skakigt när det gäller kvaliteten på Facebook-tillämpningar. Jag har installerat en hel del tillämpningar som visar sig inte fungera alls eller bara delvis. Och så den uppsjö av tillämpningar som mer eller mindre tvingar mig att skicka massbrev/inbjudningar till alla mina vänner. Spam är inte vackert, varesig i Fb eller någon annanstans.

Jag anser att detta är Fb's ansvar. Det är nog smart (i teorin) att ha det så öppet som de har men nollkoll av tillämpningar som byggs och erbjuds till Fb's medlemmar. Men, jag har en känsla av att de underskattat nackdelen med detta förhållningssätt.

Jag tror att det i huvudsak kan gå på två sätt med Fb's framtid. Antagligen finns det flera tänkbara scenarion, men det blir så komplicerat att skriva om alla (ja, jag vet, det är lite fegt av mig att ducka).

(1) Folk installerar tillämpningar och när de inte gillar nåt tar de bort det och går vidare med att använda Fb, för de inser att den dåliga tillämpningen inte har med Fb att göra. Egentligen.

(2) Folk installerar tillämpningar och när de inte gillar nåt så blir Applications-menyn bara längre och längre med massor av användbara och oanvändbara tillämpningar huller om buller. Det blir grötigare och grötigare. Till slut blir allt så förvirrat och tråkigt och stökigt att man går vidare till någon annan community. Eller tillbaks till sin "ursprungscommunity" och pratar illa om Fb och allt krångligt och dåligt där.

Min erfarenhet säger mig att alternativ (1) är osannolikt. Jag tror att Fb måste ta sitt ansvar och på nåt sätt styra upp lite för utvecklarna. Hur illa de än må tycka om det.

Ett eventuellt scenario som är en liten blandning av de bägge är att folk egentligen inte bryr sig alls utan bara använder Fb som en slags virtuell visitkortshållare. Frågan är då vad som händer med finansieringen av Fb... Det är kul att se vad som händer med hypade nätfenomen. Www hypades och överlevde, men det finns ju otaliga andra hypade tillämpningar som inte överlevde sig egen bubbla. Juryn är definitivt ute angående Fb.

Andra bloggar om: Facebook

Riget

Jag har just avnjutit de fyra första avsnitten av Lars von Triers tv-serie Riget. Jag såg dem när de sändes på svensk tv på nittiotalet (nittonhundra nittiotalet, alltså). Det är kanske tolv år sedan, men jag minns förvånansvärt mycket av scener och handlingen.

En av de absoluta höjdpunkterna är Ernst-Hugo Järegårds rolltolkning av den svenska neurokirurgen Stig Helmer. Det är sällan jag njuter i så fulla drag av en skådespelares minsta lilla replik eller gest som när jag tittar på Ernst-Hugo som Helmer i Riget. Fullständigt förtrollande!

Efter att ha praktiserat lite i sjukhusmiljö tror jag att jag hittade ett lager i Riget som jag missade vid första titten. Det hänsynslösa revirtänkandet, läkarkårens maktposition, det extrema vi-och-dom-tänkandet mellan olika grupper under samma tak... Väldigt underhållande!

Riget har jämförts med Twin Peaks så jag tänkte se om den tv-serien också. Jag har nog inte själv sett särskilt stora likheter dem emellan, men det skall bli spännande att se om jag gör det nu.

Andra bloggar om: riget, tv, Lars von Trier

Världen är liten

"Världen är liten." Detta talesätt har förstås inspirerat sociologer att experimentera och empiriskt kontrollera exakt hur liten världen är. En teori kring världens litenhet säger att två godtyckliga personer på jorden är sammakopplade via vänner och bekantas bekanta med ett maximalt avstånd på sex steg. Denna teori kallas 6 Degrees of Separation. En av de allra första communitysajterna på nätet kallades också Six Degrees. Den största sajten med samma grundläggande idé är idag förstås Facebook. Gissa om jag blev glad att se att en utvecklare (Karl Bunyan) på Facebook försöker genomföra ett 6 Degrees-experiment på Facebooks population!

Just nu finns ca en halv miljon Facebook-användare kopplade till hans experiment. Jag kan se att jag är skild från Karl med fem grader (igår var det sex grader, så hans och min värld har blivit kraftigt mindre på bara ett halvt dygn!). Jag kan också studera en vy över exakt via vilka personer jag är sammankopplad med honom.

Sådana här experiment går jag loss på!

Andra bloggar om: sociologi, Facebook, 6 Degrees of Separation

U Gotta Collect 'Em ALL!

Det här är en ny fundering kring ämnet Facebook.

Jag har nu använt Facebook ett antal dagar och gått från att vara en likgiltig användare till att vara en aktiv. Jag har haft flera intressanta konversationer på Facebook och jag har hittat en del användbara och roliga applikationer. Framför allt har jag hittat en hel del vänner som det är kul att knyta den här typen av band med.

Min fundering, som anknyter till det här inläggets rubrik, är att Facebook i min bok (svengelska igen, ursäkta Åka och alla andra som inte gillar det) liknar Pokémon, man samlar och byter vänner. Man ger vännerna olika nya applikationer och därigenom gör man dem "kraftfullare". Alltså, jag menar inte att mina vänner är små fick-monster utan att samlarfrenesin kan bli densamma som vid idogt Pokémonspelande. Jag har i alla fall själv flera gånger tvekat vid "Add NN as a friend". "Njae, jag känner henne inte egentligen" eller "Jomenvisst, det är klart, NN känner ju YY!".

Det hela påminner mig inte bara om Pokémon utan också om en vistelse i New York i början av 1990-talet. Jag provade för första gången bed'n'breakfast i NYC. Jag fick rum hos en dam på East Side, ett par kvarter sydväst om Queensboro bridge. Det bestående minnet från den resan var denna dam och hennes hobby: att samla personer. Oupphörligen, vid varje frukost, intervjuade hon mig om vem jag var och vad jag hade för ärende i NYC. Jag var deltagare på en endagskonferens om SGML som avhölls på Rockefeller University i närheten. Det var inte för att jag hade något att presentera utan helt och hållet som deltagare och åhörare. Men, det brydde sig inte Ms. PeopleCollector om! Oh nej! Hon lade ord i munnen på mig och fick det till slut att låta som om jag skulle få Nobelpriset när jag väl kom hem till Sverige igen.

Så här efteråt har jag insett att denna dam antagligen samlade personer som bodde på hennes BnB. Jag och alla andra skapade hennes identitet, i viss mån. Precis som alla vänner i Facebook definierar våra cyberidentiteter. Kanske.

Andra bloggar om: sociologi, Pokémon, Facebook, New York City