A Wrinkle in Time av Madeleine L'Engle

Så var den lilla godbiten avklarad. A Wrinkle in Time av Madeleine L'Engle var både lättläst och underhållande på det där sättet ungdomsböcker kan vara. Språket är inte påträngande mer än i ett fåtal passager där familjära uttryck och smeknamn känns lite föråldrade. Däremot stör det inte alls att vissa gamla fenomen dyker upp; som exempepvis skrivmaskin.

Jag borde förstås ha läst boken för sådär en 25 eller 30 år sedan. Men som bra ungdomslitteratur tycker jag ändå att den har en del att säga även mig som vuxen. Bokens handling beskriver hur Margaret (som kallas Meg), hennes lillebror Charles och en nuvunnen vän, Calvin, tillsammans räddar Megs försvunna pappa som är tillfångatagen av en ond artificiell intelligens. Kan det bli mer science fiction?

Det är inte bara science fiction som är ett tema i A Wrinkle in Time. Ett annat viktigt tema är identitetsskapande. Ännu ett är kärlek.

A Wrinkle in Time är defintitvt science fiction. Men på ett trevligt sätt är det inte en ren hard-scince science fiction. Jag blev lurad i början av boken. Mamma och pappa Murry är till exempel vetenskapsmän med eget lab i huset och det är mycket snack om matte och fysik och rationellt tänkande. Ju längre in i handlingen jag kom destom mer insåg jag att det blev mer och mer av beteende- och samhällsvetenskap och en stor del filosofi. Som i all fin science fiction finns en massa roliga idéer och "gadgets" som L'Engle låter oss träffa på i världen. Mrs Whatsit, Mrs Who och Mrs Which reser i tid och rum genom en teknik som kallas "tesser". Förklaringen är genialiskt enkel i boken och jag köper idén men jag fattar inte hur det hänger ihop. Det finns till och med en liten skiss så att det ska bli enklare att fatta.

Meg Murry söker efter svaret på frågorna "Vem är jag?" (självbild) och "Hur bra är jag?" (självförtroende). Det är två frågor som alla människor letar efter svaret på mer eller mindre medvetet från skolåldern och i resten av livet. Vi får lära känna Meg under en period där dessa frågor är mycket medvetna och där hon bråttas med dem dagligen. L'Engle lyckas verkligen trovärdigt måla upp Margaret Murry. Hon är en nörd och kämpar med denna. Hon är bråkig i skolan och skäms över sigsjälv, över sin försvunna pappa och över sin alldeles för smarta lillebror. Samtidigt är hon stolt över att vara en individ som inte passar i normalmallen. Denna hyllning till individens särart ställs på sin spets när Meg, Calvin och Charles stöter på den värld där allt är identiskt och alla beter sig på identiska sätt. Oliktänkande är fel.

Hon kämpar smärtsamt med att separera från föräldrarna och skapa sig en egen identitet. I boken kommer Megs separation från pappa i tydligast fokus. I början av boken är pappa en försvunnen och djupt älskad och idealiserad figur. Han har svaren på allt och kan lösa alla problem. Det är barnets tillitsfulla föräldrarelation som beskrivs. Sedan vänder allt när Meg konfronteras med den verkliga pappan med alla brister och svagheter. Hon blir arg på honom för att lillebror blir lämnad som gisslan hos IT, den artificiella intelligensen de slåss mot. Hon trotsar och tillrättavisar honom och förvånar sig själv med sin nya attityd till pappa.

Det slutar dock lyckligt och jag (över?)tolkar det som att Calvin mycket lämpligt kommer i Megs liv. Han blir räddningen och den naturliga nya förälskelsen efter att hennes pappa nu inte längre fyller den naiva funktion som kärleksobjekt han dittills varit. Meg behöver någon att älska på ett vuxet sätt, det sätt hon inte kan älska sin pappa. Margret Murry är en mer självsäker ung person i slutet av boken. Hennes självbild har förändrats på ett genomgripande sätt. Hon vet vem hon är och vad hon faktiskt är förmögen att utföra.

Megs femåriga lillebrorsa är lillgammal och ett geni. Han kan det mesta och han är en anledning till att Meg känner sig otillräcklig, för han är alltid smartare. Han har dessutom en slags unik förmåga att förstå andra människor (überempatisk förmåga?). Han har också, som många andra femåringar, en överdriven tilltro till sin egen förmåga. Detta leder till att han hamnar i IT:s klor. Vad räddar honom? Jo, det är Megs förmåga att älska och känna sig bekräftad och älskad som visar sig viktigare än att vara teoretiskt duktig och finurlig. Hon har förmåga att älska och bli älskad av de rysliga alienserna som hon möter på en planet. Auntie Beast ser ut som något cthuhlianskt monster men en öm relation utvecklas mellan henne och Meg.

Sammanfattningsvis gillade jag boken. Jag ser fram emot att läsa de andra böckerna i serien.

Andra bloggar om: science fiction, litteratur, psykologi