Psykiatri som docuEntertainment

Förra veckan visade SVT ett program om den brittiska pianisten Nick van Bloss: Glad men galen. Han har tourettes syndrom. På samma sätt som Stephen Fry berättade om sitt liv med bipolär sjukdom redogjorde Nick van Bloss för sitt liv med Tourettes. På samma sätt som i Frys program framstår sjukdomen som både skrämmande, störande och problematiskt som inspirerande, nödvändig och personlighetsdefinierande. Jag tror verkligen att det är bra att personer med psykologiska handikapp kommer ut på det här sättet och beskriver sin vardag och sina funderingar kring den egna sjukdomen. Det är, tror jag, också bra att de speglar sin egen sjukdom i andra personers liknande sjukdomar. Nick van Bloss besökte exempelvis en (högfungerande) autistisk pojke och gjorde några intressanta reflexioner mellan sin egen drivkraft i musiken och pojkens.

Jag har en liten reservation till min i allmänhet positiva inställning till den här typen av program. Både programmet av Nick van Bloss och Stephen Fry är ju gjorda av framgångsrika och driftiga personer. De har båda en, tycks det mig i alla fall, djup sjukdomsinsikt. Men, bägge programmen andas också en vilja att normalisera sjukdomen. I Frys program intervjuades endast en enda person som ville leva om sitt liv utan bipolärt syndrom. I Nicks program framkom inte en enda person som ville leva utan sin sjukdom. Det är bra i sig. Men vad säger det till de personer med stort psykiskt lidande som inte känner sig framgångsrika eller välfungerande? Vad säger det till deras omgivning? Leder Nicks och Stephens program endast till större förståelse eller leder de till att personer som lider får höra att det bara "ska skärpa ihop sig, du såg ju hur Stephen tänkte/gjorde/sa!"?

Jag hoppas att en bestående effekt av dessa och liknande program är att människor dels får en större förståelse för hur det är att leva med olika psykiska sjukdomar och dels en större förståelse för de stora individuella skillnaderna mellan personer med "samma" diagnos.

Andra bloggar om: psykologi, tv