Sopranos slut... eller?

Så har jag sett det sista avsnittet av Sopranos. Vilken tvserie! Jag har älskat varje minut av den. Den finns på min "Vill-ha-för-alltid-på-dvd"-listan. Men det får väl vänta tills pengarna börjar droppa in och alla andra saker på listan över Måst-köpa-saker är avklarade. Fem års studier, mest utan inkomst alls, tär liksom på förråden.

Hur som helst tycker jag att slutet var perfekt. Ett sådant slut stryker verkligen under en känsla av att det vi sett i tvserien är en glimt--om än en lång sådan--in i maffiafamiljens vardagsliv. Det fortsätter som förr efter att tv stängs av. Det var också ett slut som var lyckligt. Åtminstone om man ser till Anthony Sopranos egen kärnfamilj. Det känns som om de var lite närmre varandra och talade en smula mer så att de förstod varandra. Men, det är säkert för att jag ville läsa in ett slut med lyckliga färger. Ett smått genialiskt slut där serieskaparna lämnar stort utrymme för mig som tittare att fylla i och brodera ut. Perfekt!

Currently playing: Shadowbane (igen)

Det första MMORPGet jag spelade på en Windowsmaskin var Shadowbane (SB). Jag började i april 2003 och har sedan dess spelat det till och från. Senast var det i våras. Sedan kom sommaren och jag lade ned SB för tillfället. Nu fick jag lust att spela igen, så får vi se om det är kul några veckor igen. Sedan 2006 är SB dessutom gratis att spela, så det är bra för oss fattiga studenter.

Det speciella med SB jämfört med många andra MMORPGer, exempelvis World of Warcraft, är att fokus helt och hållet är på små- och storskaligt PvP. Levlingen upp till 75 är ett nödvändigt ont och det är inte förrän på level 75 som det riktiga, djupa spelet börjar. Djupt i meningen saker-att-göra-när-man-är-max-level. Bygga städer, smida vänskapsband mellan regenter, skapa imperium, etc. I Shadowbane har exempelvis player killing (PK) rent sociala konsekvenser för mördaren. Det spel som har det mest liknande systemet för politik, intrig och äventyr är EVE Online.

A Wrinkle in Time av Madeleine L'Engle

Så var den lilla godbiten avklarad. A Wrinkle in Time av Madeleine L'Engle var både lättläst och underhållande på det där sättet ungdomsböcker kan vara. Språket är inte påträngande mer än i ett fåtal passager där familjära uttryck och smeknamn känns lite föråldrade. Däremot stör det inte alls att vissa gamla fenomen dyker upp; som exempepvis skrivmaskin.

Jag borde förstås ha läst boken för sådär en 25 eller 30 år sedan. Men som bra ungdomslitteratur tycker jag ändå att den har en del att säga även mig som vuxen. Bokens handling beskriver hur Margaret (som kallas Meg), hennes lillebror Charles och en nuvunnen vän, Calvin, tillsammans räddar Megs försvunna pappa som är tillfångatagen av en ond artificiell intelligens. Kan det bli mer science fiction?

Det är inte bara science fiction som är ett tema i A Wrinkle in Time. Ett annat viktigt tema är identitetsskapande. Ännu ett är kärlek.

A Wrinkle in Time är defintitvt science fiction. Men på ett trevligt sätt är det inte en ren hard-scince science fiction. Jag blev lurad i början av boken. Mamma och pappa Murry är till exempel vetenskapsmän med eget lab i huset och det är mycket snack om matte och fysik och rationellt tänkande. Ju längre in i handlingen jag kom destom mer insåg jag att det blev mer och mer av beteende- och samhällsvetenskap och en stor del filosofi. Som i all fin science fiction finns en massa roliga idéer och "gadgets" som L'Engle låter oss träffa på i världen. Mrs Whatsit, Mrs Who och Mrs Which reser i tid och rum genom en teknik som kallas "tesser". Förklaringen är genialiskt enkel i boken och jag köper idén men jag fattar inte hur det hänger ihop. Det finns till och med en liten skiss så att det ska bli enklare att fatta.

Meg Murry söker efter svaret på frågorna "Vem är jag?" (självbild) och "Hur bra är jag?" (självförtroende). Det är två frågor som alla människor letar efter svaret på mer eller mindre medvetet från skolåldern och i resten av livet. Vi får lära känna Meg under en period där dessa frågor är mycket medvetna och där hon bråttas med dem dagligen. L'Engle lyckas verkligen trovärdigt måla upp Margaret Murry. Hon är en nörd och kämpar med denna. Hon är bråkig i skolan och skäms över sigsjälv, över sin försvunna pappa och över sin alldeles för smarta lillebror. Samtidigt är hon stolt över att vara en individ som inte passar i normalmallen. Denna hyllning till individens särart ställs på sin spets när Meg, Calvin och Charles stöter på den värld där allt är identiskt och alla beter sig på identiska sätt. Oliktänkande är fel.

Hon kämpar smärtsamt med att separera från föräldrarna och skapa sig en egen identitet. I boken kommer Megs separation från pappa i tydligast fokus. I början av boken är pappa en försvunnen och djupt älskad och idealiserad figur. Han har svaren på allt och kan lösa alla problem. Det är barnets tillitsfulla föräldrarelation som beskrivs. Sedan vänder allt när Meg konfronteras med den verkliga pappan med alla brister och svagheter. Hon blir arg på honom för att lillebror blir lämnad som gisslan hos IT, den artificiella intelligensen de slåss mot. Hon trotsar och tillrättavisar honom och förvånar sig själv med sin nya attityd till pappa.

Det slutar dock lyckligt och jag (över?)tolkar det som att Calvin mycket lämpligt kommer i Megs liv. Han blir räddningen och den naturliga nya förälskelsen efter att hennes pappa nu inte längre fyller den naiva funktion som kärleksobjekt han dittills varit. Meg behöver någon att älska på ett vuxet sätt, det sätt hon inte kan älska sin pappa. Margret Murry är en mer självsäker ung person i slutet av boken. Hennes självbild har förändrats på ett genomgripande sätt. Hon vet vem hon är och vad hon faktiskt är förmögen att utföra.

Megs femåriga lillebrorsa är lillgammal och ett geni. Han kan det mesta och han är en anledning till att Meg känner sig otillräcklig, för han är alltid smartare. Han har dessutom en slags unik förmåga att förstå andra människor (überempatisk förmåga?). Han har också, som många andra femåringar, en överdriven tilltro till sin egen förmåga. Detta leder till att han hamnar i IT:s klor. Vad räddar honom? Jo, det är Megs förmåga att älska och känna sig bekräftad och älskad som visar sig viktigare än att vara teoretiskt duktig och finurlig. Hon har förmåga att älska och bli älskad av de rysliga alienserna som hon möter på en planet. Auntie Beast ser ut som något cthuhlianskt monster men en öm relation utvecklas mellan henne och Meg.

Sammanfattningsvis gillade jag boken. Jag ser fram emot att läsa de andra böckerna i serien.

Andra bloggar om: science fiction, litteratur, psykologi

It was a dark and stormy night.

Ja, hurra! En bok vars första mening är "It was a dark and stormy night." kan inte vara dålig. Just den öppningsfrasen har ett ganska skamfilat rykte. Nåväl, detta tänker jag tolka som ett tecken på att författarinnan Madeleine L'Engle har ett sinne för humor och inget annat. Jag fick nämligen just hem mitt exemplar av Madeleine L'Engles A Wrinkle in Time, och jag såg att den första meningen lyder "It was a dark and stormy night."

Jag ser verkligen fram emot att läsa boken efter att ha fått tips om den på Åkas engelskspråkiga blog. Allt jag nu läser om L'Engles författarskap gör att jag får en Sense of Wonder över att jag har lyckats missa henne tidigare. Det bevisar bara att det björklindska biblioteket (länken leder inte till mer än den embryotiska katalogen på LibraryThing.com) fortfarande har stora luckor att fylla...

Andra bloggar om: science fiction, litteratur

Gammal och purken

Varning: följande inlägg är skrivet av en gnällig gubbe på 40+...

Det har gått några år nu. Internet har blivit en del av vardagen för de allra flesta som är yngre än min generation (sextiotalisterna). När Internet var nytt för många spreds en hel massa olika myter som mer eller mindre bitit sig fast i medvetandet också hos de som borde veta bättre. En sådan myt handlar om informationens tillförlitlighet på webben. Jag vet inte vilken sjuka som sprider sig men jag är allvarligt orolig när jag ser fler och fler artiklar i dagspressen som hänvisar till Wikipedia som referens. Jag har inga problem med Wikipedia, jag tycker att det är en utmärkt resurs bland många andra. Och det är väl just det: "bland många andra" och inte som huvudsaklig källa. Jag har varit en domedagsprofet i femton år nu och jag börjar få rätt, tyvärr. Jag pratar om informationsutarmning.

Likriktning i kunskapsinhämtningen leder otvetydigt till snävare och snävare uppfattning av världen. Jag såg det tidigt bland studenter som jag handledde på universitetet. Det var en brytpunkt runt 1997 sådär. Plötsligt ville alla referera till webbsidor i sina uppsatser. Varför? En aspekt var att på den sidan man ville referera till var informationen redan trevligt förpackad och enkel att använda; nästan rakt av utan att behöva bearbeta och reflektera själv.

Ett exempel på effekterna av informationsutarmningen är communitysajter typ MVGPlus.se. Där kan medlemmarna lägga upp sina egna uppsatser. Som "inspiration" för andra elever på gymnasier och högskolor. Läs gärna en uppsats där inom ett ämne du behärskar hyfsat. Förutom att grammatik, rättstavning och stilistik inte verkar bekymra de flesta skribenter tycks även innehåll vara av bagatellartad betydelse. Jag är inte främst orolig för eventuella försök till plagiering. Det är relativt enkelt att upptäcka sådant som lärare med huvudet på skaft. Nej, jag är framför allt orolig för informationsutarmningen detta leder till. Likriktning i tänkande och utvecklingen av okritiskt förhållningssätt till media.

Jag kan inte försitta en chans att visa en liten bild på mig själv från nittiotalet. I bildtexten kommenterar jag i och för sig pornografisk spam, men det går att applicera på skräp i alla former (jag citeras, "Säg ifrån när det kommer 'skräp' på nätet").

Nåväl. Jag tränar på att bli mindre cynisk men ibland är det svårt att lyckas med det. Jag döljer helst min cynism bakom ett par lager ironi.

Andra bloggar om: Internet, utbildning, ontologisk kris

Psykiatri som docuEntertainment

Förra veckan visade SVT ett program om den brittiska pianisten Nick van Bloss: Glad men galen. Han har tourettes syndrom. På samma sätt som Stephen Fry berättade om sitt liv med bipolär sjukdom redogjorde Nick van Bloss för sitt liv med Tourettes. På samma sätt som i Frys program framstår sjukdomen som både skrämmande, störande och problematiskt som inspirerande, nödvändig och personlighetsdefinierande. Jag tror verkligen att det är bra att personer med psykologiska handikapp kommer ut på det här sättet och beskriver sin vardag och sina funderingar kring den egna sjukdomen. Det är, tror jag, också bra att de speglar sin egen sjukdom i andra personers liknande sjukdomar. Nick van Bloss besökte exempelvis en (högfungerande) autistisk pojke och gjorde några intressanta reflexioner mellan sin egen drivkraft i musiken och pojkens.

Jag har en liten reservation till min i allmänhet positiva inställning till den här typen av program. Både programmet av Nick van Bloss och Stephen Fry är ju gjorda av framgångsrika och driftiga personer. De har båda en, tycks det mig i alla fall, djup sjukdomsinsikt. Men, bägge programmen andas också en vilja att normalisera sjukdomen. I Frys program intervjuades endast en enda person som ville leva om sitt liv utan bipolärt syndrom. I Nicks program framkom inte en enda person som ville leva utan sin sjukdom. Det är bra i sig. Men vad säger det till de personer med stort psykiskt lidande som inte känner sig framgångsrika eller välfungerande? Vad säger det till deras omgivning? Leder Nicks och Stephens program endast till större förståelse eller leder de till att personer som lider får höra att det bara "ska skärpa ihop sig, du såg ju hur Stephen tänkte/gjorde/sa!"?

Jag hoppas att en bestående effekt av dessa och liknande program är att människor dels får en större förståelse för hur det är att leva med olika psykiska sjukdomar och dels en större förståelse för de stora individuella skillnaderna mellan personer med "samma" diagnos.

Andra bloggar om: psykologi, tv

Skräpigt på Facebook?

Det är ganska skakigt på Facebook, eller hur? Jag menar skakigt när det gäller kvaliteten på Facebook-tillämpningar. Jag har installerat en hel del tillämpningar som visar sig inte fungera alls eller bara delvis. Och så den uppsjö av tillämpningar som mer eller mindre tvingar mig att skicka massbrev/inbjudningar till alla mina vänner. Spam är inte vackert, varesig i Fb eller någon annanstans.

Jag anser att detta är Fb's ansvar. Det är nog smart (i teorin) att ha det så öppet som de har men nollkoll av tillämpningar som byggs och erbjuds till Fb's medlemmar. Men, jag har en känsla av att de underskattat nackdelen med detta förhållningssätt.

Jag tror att det i huvudsak kan gå på två sätt med Fb's framtid. Antagligen finns det flera tänkbara scenarion, men det blir så komplicerat att skriva om alla (ja, jag vet, det är lite fegt av mig att ducka).

(1) Folk installerar tillämpningar och när de inte gillar nåt tar de bort det och går vidare med att använda Fb, för de inser att den dåliga tillämpningen inte har med Fb att göra. Egentligen.

(2) Folk installerar tillämpningar och när de inte gillar nåt så blir Applications-menyn bara längre och längre med massor av användbara och oanvändbara tillämpningar huller om buller. Det blir grötigare och grötigare. Till slut blir allt så förvirrat och tråkigt och stökigt att man går vidare till någon annan community. Eller tillbaks till sin "ursprungscommunity" och pratar illa om Fb och allt krångligt och dåligt där.

Min erfarenhet säger mig att alternativ (1) är osannolikt. Jag tror att Fb måste ta sitt ansvar och på nåt sätt styra upp lite för utvecklarna. Hur illa de än må tycka om det.

Ett eventuellt scenario som är en liten blandning av de bägge är att folk egentligen inte bryr sig alls utan bara använder Fb som en slags virtuell visitkortshållare. Frågan är då vad som händer med finansieringen av Fb... Det är kul att se vad som händer med hypade nätfenomen. Www hypades och överlevde, men det finns ju otaliga andra hypade tillämpningar som inte överlevde sig egen bubbla. Juryn är definitivt ute angående Fb.

Andra bloggar om: Facebook

Riget

Jag har just avnjutit de fyra första avsnitten av Lars von Triers tv-serie Riget. Jag såg dem när de sändes på svensk tv på nittiotalet (nittonhundra nittiotalet, alltså). Det är kanske tolv år sedan, men jag minns förvånansvärt mycket av scener och handlingen.

En av de absoluta höjdpunkterna är Ernst-Hugo Järegårds rolltolkning av den svenska neurokirurgen Stig Helmer. Det är sällan jag njuter i så fulla drag av en skådespelares minsta lilla replik eller gest som när jag tittar på Ernst-Hugo som Helmer i Riget. Fullständigt förtrollande!

Efter att ha praktiserat lite i sjukhusmiljö tror jag att jag hittade ett lager i Riget som jag missade vid första titten. Det hänsynslösa revirtänkandet, läkarkårens maktposition, det extrema vi-och-dom-tänkandet mellan olika grupper under samma tak... Väldigt underhållande!

Riget har jämförts med Twin Peaks så jag tänkte se om den tv-serien också. Jag har nog inte själv sett särskilt stora likheter dem emellan, men det skall bli spännande att se om jag gör det nu.

Andra bloggar om: riget, tv, Lars von Trier

Världen är liten

"Världen är liten." Detta talesätt har förstås inspirerat sociologer att experimentera och empiriskt kontrollera exakt hur liten världen är. En teori kring världens litenhet säger att två godtyckliga personer på jorden är sammakopplade via vänner och bekantas bekanta med ett maximalt avstånd på sex steg. Denna teori kallas 6 Degrees of Separation. En av de allra första communitysajterna på nätet kallades också Six Degrees. Den största sajten med samma grundläggande idé är idag förstås Facebook. Gissa om jag blev glad att se att en utvecklare (Karl Bunyan) på Facebook försöker genomföra ett 6 Degrees-experiment på Facebooks population!

Just nu finns ca en halv miljon Facebook-användare kopplade till hans experiment. Jag kan se att jag är skild från Karl med fem grader (igår var det sex grader, så hans och min värld har blivit kraftigt mindre på bara ett halvt dygn!). Jag kan också studera en vy över exakt via vilka personer jag är sammankopplad med honom.

Sådana här experiment går jag loss på!

Andra bloggar om: sociologi, Facebook, 6 Degrees of Separation

U Gotta Collect 'Em ALL!

Det här är en ny fundering kring ämnet Facebook.

Jag har nu använt Facebook ett antal dagar och gått från att vara en likgiltig användare till att vara en aktiv. Jag har haft flera intressanta konversationer på Facebook och jag har hittat en del användbara och roliga applikationer. Framför allt har jag hittat en hel del vänner som det är kul att knyta den här typen av band med.

Min fundering, som anknyter till det här inläggets rubrik, är att Facebook i min bok (svengelska igen, ursäkta Åka och alla andra som inte gillar det) liknar Pokémon, man samlar och byter vänner. Man ger vännerna olika nya applikationer och därigenom gör man dem "kraftfullare". Alltså, jag menar inte att mina vänner är små fick-monster utan att samlarfrenesin kan bli densamma som vid idogt Pokémonspelande. Jag har i alla fall själv flera gånger tvekat vid "Add NN as a friend". "Njae, jag känner henne inte egentligen" eller "Jomenvisst, det är klart, NN känner ju YY!".

Det hela påminner mig inte bara om Pokémon utan också om en vistelse i New York i början av 1990-talet. Jag provade för första gången bed'n'breakfast i NYC. Jag fick rum hos en dam på East Side, ett par kvarter sydväst om Queensboro bridge. Det bestående minnet från den resan var denna dam och hennes hobby: att samla personer. Oupphörligen, vid varje frukost, intervjuade hon mig om vem jag var och vad jag hade för ärende i NYC. Jag var deltagare på en endagskonferens om SGML som avhölls på Rockefeller University i närheten. Det var inte för att jag hade något att presentera utan helt och hållet som deltagare och åhörare. Men, det brydde sig inte Ms. PeopleCollector om! Oh nej! Hon lade ord i munnen på mig och fick det till slut att låta som om jag skulle få Nobelpriset när jag väl kom hem till Sverige igen.

Så här efteråt har jag insett att denna dam antagligen samlade personer som bodde på hennes BnB. Jag och alla andra skapade hennes identitet, i viss mån. Precis som alla vänner i Facebook definierar våra cyberidentiteter. Kanske.

Andra bloggar om: sociologi, Pokémon, Facebook, New York City

Harry Potter-fundering

Jag har nu nästan läst färdigt Harry Potter and the Goblet of Fire i min första genomläsning av Harry Potter-böckerna. Jag är fortfarande uppslukad av Rowlings lilla trollkarl och hans vänner och fiender. Jag är definitivt en Potter-fan.

Så här halvvägs in i heptalogin är jag imponerad av hur Rowling bygger upp berättelsen. Alla olika lager och parallella berättelser som kombineras och utvecklas. Hennes tekniker att få oss läsare att mer och mer förstå trollkarlsvärlden imponerar särskilt mycket på mig. I bok fyra börjar världen bli mer tredimensionell på många sätt. Bland annat upptäcker Harry (och jag som läsare) att det (förstås!) finns fler skolor för unga trollkarlar och häxor i världen än Hogwarts. Dessutom får trollkarlsvärldens politik och annan smutsigare byk mer kött på benen än i de tre första böckerna.

Jag har kommit på mig själv med att försöka läsa lite långsammare så att jag inte skall ha läst ut böckerna för fort...

Andra bloggar om: Harry Potter

Facebook, omvärderat

Jag har pillat lite mer med Facebook de senaste dagarna och börjat inse mer och mer vilket monster det är och hur det faktiskt skiljer sig från de tidigare nätverkstjänsterna. Vid första påseendet missade jag hela den... um... tidskrävande aspekten av det hela. Alla små applikationer och lekar och spel. Som ett neopets för vuxna (ja, jag vet, det finns många vuxna som fastnat ohjälpligt i neopets också).

Nå, jag skall fortsätta använda Facebook ett tag till och se hur det funkar mer långsiktigt.

Andra bloggar om: facebook

Stephen Fry, igen

Även andra avsnittet av Stephen Frys självbiografiska dokumentär var mycket sevärt. Två bestående intryck för mig var tveksamheten inför medicinering och skjukdomar som identitetsskapande.

Stephen Frys egen tveksamhet inför medicinering var mycket tydlig. Motvilja till medicinering har nog sin grund i många olika faktorer. Uppväxt, samhälle, socioekonomisk tillhörighet, personliga erfarenheter som vuxen... och säkert fler. Mental hälsovård i USA är generellt mer medikaliserad än i Storbritannien eller Sverige och det påverkar förstås också Stephens eget förhållningssätt. Samtidigt beskriver han självkritiskt hur han "självmedicinerade" med alkohol och kokain. Som blivande psykolog inom svensk hälsovård lyssnar jag noggrant på Stephens resonemang och farhågor. Inte för att jag själv kommer att ha förskrivningsrätt men jag kommer med stor sannolikhet att ställas inför frågan som kollega eller terapeut.

Alla former av sjukdomar kan vara identitetsskapande. Personen som har sjukdomen inlemmar alltså sjukdomstillståndet i sin självuppfattning. Inte så konstigt när man tänker på det men det får stora konsekvenser för sjukvård och samhälle. Fry tog återkommande upp detta tema i sin dokumentär. Han frågade alla personer han intervjuade om de ville leva om sitt liv utan manodepressivitet om de hade möjligheten. Endast en ville göra det. Stephen själv funderade över hur hans egen karriär hade sett ut utan sjukdomen.

Andra bloggar om: psykologi, tv

Lyssnar på... M.I.A.

Jag upptäckte för ett par dagar sedan den brittiska artisten M.I.A. (Mathangi "Maya" Arulpragasam). Det är musik, det. Jag är svag för flera av de genreinflusenser hon visar prov på, särskilt grime, electro och förstås hip-hop.

Andra acter som jag stoppar i samma stora, mysiga fack som M.I.A. är Lady Sovereign och Stac of Stamina. Jag får också en stor dos Kate Bush-vibbar när jag lyssnar på M.I.A. och läser om artistens andra aktiviteter. Det finns en experimentlusta och kreativitet som gör musiken spännande att lyssna på.

Google-annonser

Jag roade mig här om dagen med att slå på Google-annonser här på bloggen. Och kul blir det! Jag får erbjudanden om Spanien-bilder, mönstrade skärbräden och Harry Potter-ringsignaler! Där ser man. Det är tydligen det min blogg handlar om, eller åtminstone har gemensamt med mina skriverier.

Det påminner mig: måste skriva ett inlägg och enfärgade skärbräden.

Ny termin

Terminen har varit igång en och en halv vecka redan men det är inte förrän idag som första föreläsningen är. Terminen domineras förstås av exjobbet men vi har en kurs också: Professionsfrågor samt klinisk handledning och konsultation. Den pågår från nu och till och med slutet av oktober.

Det verkar vara en kurs som handlar om hur det är att komma ut i verksamheten som psykolog. Vi har exempelvis en föreläsning om att komma ny ut på arbetsplatser som en bekant till mig håller. Det känns som om kursen ligger rätt i tiden (!) men frågan är hur relevant den kommer att kännas. Jag kan inte säga att jag har varit särskilt imponerad av de kurser vi haft hittills om professionsfrågor.

Den stora fördelen med kursen är att den över huvud taget finns. Utan den skulle kontakten med mina kurskamrater inte finnas naturligt. Nu kommer vi åtminstone att få träffas titt som tätt under hösten och hålla kontakten på det sättet. Sista terminen med gänget. Typ.

Den heliga Rosa av Lima

Idag firar vi (katoliker) den heliga Rosa av Lima. Det är dubbelt festligt i vår familj. Vår yngsta dotter heter Rosa som andranamn och har det efter helgonet. Rosa är alltså hennes skyddshelgon. Rosa var dessutom med i Predikarorden (eller dominikanerna, efter vår grundare, den heliga Dominicus). Jag och Carina är själva dominikaner, i lekmannagrenen av den dominikanska familjen.

Stephen Fry

Stephen Fry är en av mina favoriter. Igår sändes första delen av två av hans film Stephen Fry: The Secret Life of the Manic-Depressive (SVT1, klockan 21). Jag hade inte riktigt hängt med i hans produktion och liv sedan början på nittiotalet så jag visste inte att han hade så stora problem att det ledde fram till det som hände 1995. Han bröt ihop och flydde landet för att sedan komma tillbaks och börja reda ut det hela. Han fick "diagnosen" bipolärt syndrom, eller manodepressiv sjukdom. Han beskriver att diagnosen både förvirrade och hjälpte honom att återfå styrseln i livet.

Jag tycker att filmens första del var utmärkt på flera olika sätt. Dels är det ju Stephen själv som jag sedan tidigare uppskattar som skådespelare och författare som jag nu får möta privat, och dels är det sjukdomen som Fry belyser från eget och andras perspektiv. Vi som tittare får många smärtsamma berättelser till livs. Men det blir inte utfläkt och snaskigt som det ofta kan bli i program som beskriver människor som lider av sjukdomar. Stephen Fry lyckas ömsint blanda humor och allvar i sina möten med andra med samma diagnos.

Rent fackmässigt tycker jag också att Fry lyckas i filmen. Det är sakligt och inte alls kategoriskt. Jag uppskattade särskilt hans resonemang kring problemet med att diagosticera barn. Det är ett mycket svårt område och han belyser att det finns stora skillnader inom psykologprofessionen när det gäller praxis.

Jag tycker att det är modigt och storartat av Stephen Fry att beskriva sin sjukdom så som han gör i filmen. Psykisk ohälsa är något som behöver större lampor på sig, både för att lidande människor skall våga söka hjälp och för att psykologisk vård skall bli mer granskad. Så länge "nervproblem" är hysch-pysch och "bara inbillning" kommer lidandet bara bli mer utbrett och allvarligare.

Exjobb

Nu är det bara en termin kvar! I januari är jag (förhoppningsvis!) klar med mina studier på psykologprogrammet på Linköpings universitet. Det som ligger framför mig de närmsta sex månaderna är examensarbetet.

På min praktik på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken på Universitetssjukhuset här i Linköping pratade jag med min handledare om möjligheten att genomföra exjobbet som del av hennes avhandlingsprojekt. Det fanns lyckligtvis ett par alternativ och jag valde till slut ett projekt som jag nog inte riktigt hade förväntat mig (det är kul att överraska sig själv, inte sant?): en psykometrisk utvärdering av ett screening-instrument för social fobi hos barn och ungdomar.

Det blir alltså en hel del statistik och det är väl där min självöverraskning ligger. Hade någon frågat mig i början av utbildningen så hade inte statistik legat särskilt högt på min lista över tänkbara exjobbsidéer. Men exjobbet handlar också mycket om social fobi och hur detta påverkar unga människors liv och utveckling. Det är en otäck sjukdom på flera sätt. Gruppen personer som lider av social fobi är på grund av sjukdomens karaktär inte benägna att söka hjälp. Men, söker man hjälp finns mycket goda möjligheter att snart må mycket bättre och undvika ett livslångt lidande. En paradox alltså. En viktig forskningsfråga är alltså hur man tidigt ska kunna hitta och hjälpa personer som lider av social fobi.

Currently Playing: WoW (igen...)

Så var jag tillbaks i World of Warcraft-träsket. I viss mån hade jag nog underskattat spelets mångfald utanför räd-arenan så jag har inga problem att hitta roliga saker att göra med min level 70 dvärgjägare; även utanför de förhatliga instanserna. Dessutom finns ju alltid möjligheten att levla upp de andra figurerna till 70, även om tanken är en blandning av både skräck och förtjusning...

Harry Potter

När Siri var fyra-fem år köpte vi vår första Harry Potter-bok (alltså runt 200). Vi började läsa högt och i ärlighetens namn var nog jag och Carina de som var mest intresserade av den. Men, vi fortsatte köpa böckerna och läste högt. Den sista vi högläste innan vi gav upp var Harry Potter och den flammande bägaren. Vi köpte också de två första filmerna på DVD och de användes så mycket att den första faktiskt är obrukbar nu.

Hur som helst. Carina har lojalt följt Harry genom alla de resterande böckerna och har varit riktigt uppslukad ett par dagar efter den engelska utgåvans publicering. Det började hon med sommaren 2000 med publiceringen av Harry Potter and the Goblet of Fire. Själv har jag hittills följt det hela på avstånd.

Men i och med publiceringen av den sista delen bestämde jag mig för att ta mig an Harry Potter: från början till slut. Sagt och gjort. Jag beställde de tre delar vi saknade på engelska (Harry Potter and the Philosopher's Stone, Harry Potter and the Chamber of Secrets och Harry Potter and the Prisoner of Azkaban). Hittills har jag kommit till mitten av Harry Potter and the Goblet of Fire och jag är glad att jag inte började läsa tidigare: det hade varit olidligt att vänta på de kommande delarna! Jag återkommer säkert fler gånger till detta mastodontverk.

En sak som definitivt förhöjer nöjet att läsa Harry Potter är att vi är fyra och en halv personer som just nu gör detta. Carina läser om alla innan hon sätter tänderna i sjuan, jag läser alla mer eller mindre med jungfrueliga ögon, Siri läser på svenska och har kommit till bok två, Thomas lyssnar på ljudboken och Lukas och Malva hör oss andra prata om det. Det är otroligt kul att göra denna litterära resa tillsammans, hela familjen!

Jag: en Google fanboi

Jag vet inte vad det är men jag är en Google fanboi. Jag läser min e-post, skriver min blog, redigerar mina dokument och gör mina sökningar med hjälp av Google. Hade det varit Microsoft hade jag aldrig gjort det. Vad är skillnaden?

Efter en del Djupa Tankar och Självrannsakning har jag kommit underfund med att det helt enkelt handlar om Drömmen om Ubiquitous Computing. Jag läste Ted Nelsons vision 1990 och sedan dess har jag drömt om det sanna ubicomp-nätet. Jag är av den åsikten att Google sakta men säkert, del för del, faktiskt gör detta möjligt. För alla som vill.

Några novella-tankar

I helgen läste jag två av årets Hugonominerade kortromaner. Det var "Inclination" av William Shunn och "Julian: a Christmas Story" av Robert Charles Wilson. Utan att i förväg veta det handlar bägge kortromanerna om tonårspojkar som växer upp och lämnar sin familj. I "Inclination" utspelar detta utvecklingsdrama på en rymdstation någon gång i framtiden, medan kulissen i "Julian: a Christmas Story" är en relativt nära framtid men efter-katastrofen. Bägge kortromanerna är välskrivna och erbjuder en stunds trevlig läsning. Men, jag blev nyfiken: hur kommer det sig att två så lika kortromaner lyckas bli nominerade samma år?

Både "Inclination" och "Julian: a Christmas Story" är det tonårspojkar som växer upp och ställs inför genomgripande förändringar i deras liv. Adam Hazzard i "Julian: a Christmas Story" slits mellan lojalitet till familjen och till sin vän Julian Comstock. Det är vänskapen och hot om tvångsvärvning till ett krig som gör att Adam väljer att bryta upp från sin barndoms by och söka rättvisa och framgång... i New York av alla ställen! Pojken i "Inclination" heter Jude och bor på en rymdstation. Han och hans far tillhör en sträng, asketisk religion som helst inte beblandar sig med resten av stationens befolkning. På grund av ett arbete utanför sektens territorium lyfts oskuldens slöja från Judes ögon och han lämnar sekt och far bakom sig. Han återförenas på detta sät även med sin mor som han trott varit död (död i sektens ögon men inte rent fysiskt).

Religionen är ett starkt element i bägge kortromanerna. Men jag anser att det är religion som möbler (för att parafrasera Nancy Kress som talade om barn i sf, som hon hävdade ofta bara används som statiska möbler utan eget liv i sf och övrig litteratur). Nu är jag ingen religionssociolog (även om det skulle vara kul att vara en!) men jag skulle vilja hävda att båda kortromanerna beskriver en mycket typisk amerikansk religiositet. För mig som troende ger denna religiositet en känsla av fokus på regler och ritualer snarare än fördjupning och strävan att göra tron en del av personen. Ett viktigt arbete för alla troende är att göra barnatron till den vuxnes tro. Att fokusera på regler och lagar är lätt för barn att uppfatta och följa, men som vuxen kan en mer pragmatisk hållning vara nödvändig. Jag är säker på att mina kristna systrar och bröder i amish eller Plymouth Brethren gärna säger emot detta, men det får stå för dem. De läser nog inte sf ändå :).

Förutom min hobbyhäst nedan tycker jag att båda kortromanerna var välskrivna. Jag tycker kanske att figurerna är lite väl schablonmässiga. Jag är inte en van kortromanläsare men jag tycker att jag har läst verk med denna omfattning där figurerna har mer kött på benen (jag tänker på min aktuella husgud T. E. D. Klein som exempel där alla karaktärer i handlingen känns tredimensionella, inte bara huvudpersonen och en eller två till). I "Inclination" tycker jag att Shunn på ett färgsprakande sätt lyckas beskriva de olika sektionerna på rymdstationen: de spartanska sektionerna i the Quarter och de mustiga avdelningarna utanför. Jag kan inte säga att jag upplevde någon Sense of Wonder när jag läste "Inclination". Det var snarare en känsla av att läsa ett gott hantverk.

Nu måste jag även ge utlopp för en liten hobbyhäst jag har. Jag tycker liksom många andra att det är störande när författare tillfälligt eller mer permanent i sin text gör det omöjligt att upprätthålla "the suspension of disbelief". Tyvärr ägnar sig både Wilson och Shunn åt detta. I bägge fallen handlar det om ett litet malplacerat ord vid fel tillfälle; fel tillfälle för min läsupplevelse, alltså. I Wilsons kortroman uppstår det när han beskriver vad den i texten förekommande "the tip" egentligen är. Jag tycker att det är självklart redan innan hans mer ingående förklaring. Till slut verkar det som om han bara måste ta till ett begrepp så att precis alla läsare med 100% säkerhet inte skall missa hela poängen:

Every prosperous town had a Tip; though in the east it was sometimes called a Till, a Dump, or an Eebay.

"Eebay"... right... jag var på väg att slänga kortromanen åt sidan och aldrig läsa klart den. Efter-katastrofenberättelser är nämligen tillsammans med alternativhistoria mina absoluta hatobjekt bland science fictions underbara subgenrer. Men men, jag bet ihop och tänkte att det nu inte kunde bli värre i alla fall.

Shunns övertydlighet ser ut så här i kortromanen:

“What are you?” I ask.

“A very sophisticated information retrieval system. Once upon a time, you might have called me a search engine, but I’m much more than that. I’m something of a diagnostician as well, and a physician, and a surgeon, and a teacher, and a tutor. A diplomat, a translator, an ombudsman. A legal advisor, and an advocate too. And I play a mean hand of gin.”

"Once upon a time"... "search engine"... jag suckade djupt. Varför inte helt enkelt nöja sig med formuleringen "A very sophisticated information retrieval system."??? Det skulle minsann Vance ha gjort, och det blir en så mycket bättre text så.

T.E.D. Klein

Läste just novellen "Children of the Kingdom" i T. E. D. Kleins novellsamling Dark Gods. Det gav mersmak så jag plockade fram hans The Ceremonies från hyllan och började läsa den idag.

En sak förbryllar mig dock. Bägge volymerna har riktigt brutna ryggar. Här i den björklindska biblioteket är brutna ryggar på pocketböcker strängeligen förbjudet! Jag misstänker att de är inköpta på auktion eller från Chris Drumm, för en spottstyver för att smaka av författaren. Nåväl... det ser anskrämligt ut.

En dag i solen

Igår ägnade vi oss en hel dags geocachning. Det blir rätt svettigt men himla kul. Vi letade hade med oss beskrivningen på nio cachar och hittade sju. Siri och Thomas var på läger i Karlsby veckan före midsommar och Siri glömde några saker där som vi skulle hämta igår. Att leta cachar blev ett utmärkt sätt att förvandla en tråkig resa till en väldigt kul tripp!

Vi började i skogen söder om Karlsby där Hans Persson gömt en cache vid en stugruin. På bilden intill visar Malva med GPSen i hand åt vilket håll cachen skall finnas. Det blev lite stressigt efter att vi försökte ta en genväg över ett snårigt hygge, men vi hann till kursgården i tid efter att vi hittat cachen! När vi väl hämtat Siris prylar åkte vi vidare till nästa mål på expeditionen.

Nästa anhalt var det otroligt maffiga flyttblocket Tälleberga kyrka. Jag tror aldrig jag har sett en sådan koloss förr. Här fikade vi på kex och massor av blåbär (Siris hand demonstrerar intill). Vi styrde sedan kosan mot Borensberg och Juteberget där det skulle finnas en fornborg och en cache förstås. Efter lite letande hittar vi både högsta punkten och cachen. Vi tar lunchpaus vid Östergötlands tak; vilken fantastisk utsikt! Det var ganska läskigt att promenera på Juteberget med fyra ungar kan jag intyga. Det hjälpte nog inte att pappa har svår svindel och blir lite hysterisk när vi kom närmre än fyra meter från de många branterna... Vi klarade oss dock helskinnade och kunde stolt lägga till denna cache i listan över funna skatter.

I Kungs Norrby skall det finnas en slottsruin som huserar nästa cache på vår rutt. Vi åker förbi en övervuxen jordhög på vänster sida och Thomas (som håller GPSen då) säger plötsligt att vi åker längre från waypointen igen. Märkligt, här har inte varit någon slottsruin! Men, det var jordhögen som var målet. Det är kul att konfronteras med sina förutfattade meningar om hur slottsruiner skall se ut. På bilden till höger ser du barnen vid den mest slottslika delen vi kunde hitta: ett fragment av en vägg.

Sedan tog vi cacharna i Bjärka resecentrum och en som kallades "Piles of stones /Haufen von Steinen" längs vägen till den sista för dagen: Waste of ENERGY. Vi försökte oss också på starten på en kluring som heter Mathematic Nature. Dessvärre var det lite trafikkaos runt den första koordinaten (hela Vägverket tycktes vara där med olika vägreparationsfordon och skyltar!) och dessutom hade jag slarvat med genomläsningen av cachen, så vi valde att bara titta lite där och fortsätta färden till Gärstadverken utanför Linköping. Det var en kul avslutning på dagen. Cachen var gömd i ett helt oväntat parklandskap utanför sopförbränningsanläggningen.

Vi har bara hittat en fästing efter gårdagens strapatser (på Malva). Om något är lyckat så är väl det? Det verkar som om alla av oss som var ute blev lite trötta för idag ser det ut att kanske blir en geocachefri dag. Vi får väl se...

Geocaching

Som så många andra föräldrar letar även jag och Carina efter fritidssysslor som stora delar av familjen kan göra tillsammans. Det senaste försöket heter geocaching och verkar hittills vara en given hit. Faktum är att Hans Persson med familj introducerade oss till detta redan för många år sedan vid en gemensam utflykt till Trollegater. Vid det tillfället kändes det dock inte som något vi kunde sätta igång med så geocaching passerade förbi medvetandet... Snabbspola fram tre år och vår minsta dotter är fyra istället för ett och vår äldsta fyller elva om några veckor. Plötsligt blev geocaching mycket mer intressant för fler i familjen och vi bestämde att testa.

Alla i familjen älskar skattjakter. Varje födelsedagskalas måste ha skattjakt (fiskdamm går bort i det björklindska hushållet). Vi har haft skattjakter för barnen ute i skogen med fejk-uråldriga skattkartor, etc, etc. Geocaching passar liksom in i det hela. Dessutom är ju flera av oss orienterare så kartor och navigering är något vi älskar.

En bild från dagens tredje funna cache
(GC7168, In Between)

LibraryThing.com

Bibliofilisk eufori! Det är en näst intill extatisk stämning i det björklindska arbetsrummet just nu. Carina frågade tidigare idag om jag hört talas om LibraryThing.com som hon läste om på någon e-postlista. Nix, det gjorde jag inte. Hon beskriver lite om det hela, en bibliografisk databas för sin egen samling och lite anndra roliga community-finesser. Jag blir genast såld på idén och ber henner att registrera oss.

Nu har vi redan lagt in alla böcker som låg i vår omedelbara närhet och börjar plocka böcker från andra hyllor för att mata den hungriga databasen. Det blir dags att fixa nätet på bottenvåningen igen för att kunna använda laptopen för inmatning i det stora biblioteket. Vi skaffade aldrig ny WLAN-router när den gamla AirPorten säckade ihop förra året. Men det är inget fel på CAT5.

Det senaste försöket att göra en databas över vår samling gjordes på en Amstrad PCW8512 för att få plats i Filofaxen och såg ut så här:

Vindens Skugga, Carlos Ruiz Zafón

I början av månaden läste jag Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón. Jag blev rekommenderad den av en basgruppsmedlem i den basgrupp jag var handledare i under våren (för Psykoterapiutbilningen vid LiU, relationell inriktning). Han beskrev den som det bästa han hade läst. Jag läste några recensioner av boken innan jag fick tag i den och blev lite förbryllad över återkommande jämförelser med den värsta skit jag någonsin börjat läsa: The DaVinci Code av Dan Brown (den läste jag aldrig klart efter att ha sett filmen tillsammans med en elev på Folåsa där jag ibland extraknäcker som behandlingsassistent). Det var alltså med blandade känslor jag började läsa Vindens skugga.

Jag håller med om att det är en bra bok även om jag inte upphöjer den till det bästa jag läst. Ganska snart såg jag att jämförelsen med DaVincikoden är lika träffande som att jämföra boken med Parfymen av Süskind eller varför inte Le Morte d'Arthur av Sir Thomas Malory. Jag blev mycket lättad över detta.

Det finns mycket som tilltalar mig med boken. Hela inramningen med De bortglömda böckernas gravkammare, far och son Semperes antikvariat och den allmänna bibliofila stämningen tilltalar mig mycket! Jag tilltalas mycket av Zafóns sätt att berätta. Ramberättelsen är en spännande historia i sig om hur Daniel letar efter information om den gäckande författaren Carax. Men på vägen till detta leds jag som läsare in i ett stort och intresseväckande persongalleri. Livsöden vävs ihop med varandra på både självklara och förbluffande sätt. Visst, en del är mycket romantiskt och på gränsen till överdrivet melodramatiskt och sockersött. Boken handlar mycket om att växa upp och hur relationer förändras över tiden. Det är spännande är följa Daniels uppväxt från tioåring till vuxen och se hur hans relationer till pappan, ungdomskärlekar, vänner och sig själv förändras.

En annan faktor som gjorde att jag gillade boken var att jag fick lite mer insikt kring det Spanska inbördeskriget. Fram tills nu har min kunskap om den delen av Spaniens historia inskränkt sig till vad jag snappat upp i The Clashs Spanish Bombs från 1979; på albumet London Calling (som jag för övrigt fick i julklapp 1979 av min morbror och som var min första omskakande musikupplevelse).

Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón är en bok jag inte skäms att rekommendera andra att läsa.

Andra bloggar om: litteratur, musik

Currently Playing: Ryzom

Sedan 1990 är jag en MMORPG junkie (fast på den tiden hette det förstås MUD). För närvarande provar jag Saga of Ryzom (SoR). Jag var med i betatestet 2004 men av olika anledningar fortsatte jag inte när releasen kom (tror att jag var upptagen med EQ eller SWG då).

SoR erbjuder ett trevligt avbrott från questtristessen i många andra spel på marknaden. I SoR finns inga quests i vanlig MMORPG-mening utan spelet är helt öppet för egna initiativ och vägar till "end-game". Vi får se hur det funkar i längden. Jag har i alla fall spelat slut på gratisdelen och betalt för en månad.

Andra spel jag testat den senaste tiden är 9Dragons och Last Chaos. Jag är lite svag för den subgenre de två representerar... asiatiska megagrindingspel utan egentligt innehåll. I alla fall en liten stund då och då. Jag försökte också återuppliva mitt intresse för WoW, men jag inser alltid att jag hatar rädning och då faller mycket av det jag har kvar att uträtta i det spelet.

När det går spelar jag helst med barnen. Thomas, Lukas och jag spelar just nu Okami på PS2. Fantastiskt kul och snyggt spel! Vi spelade just färdigt Ico som också var helt underbart (tack för rekommendationen Roger!). Vi har börjat om nu eftersom man kan styra Yorda med andra handkontrollen efter en genomspelning. Apropå att spela med båda kontrollerna är annars Lego StarWars I och II favoriter på PS2:an. Otroligt kul att spela två samtidigt eftersom man är ett lag istället för att vara motståndare som det annars ofta är i 2-spelarspel på konsoler.

Cause I'm a closet horror fan yes I am ( yes I am what, yes I am uh)!

Min första "riktiga" läsupplevelse var när jag som elvaåring Sagan om ringen av den inte helt okände brittiska författaren J. R. R. Tolkien. Med "riktig" menar jag första boken jag läste och fick Sense of Wonder av. Det är en lite märklig definition, men det får du stå ut med. Inte otippat gjorde boken stort intryck på min unga, lättledda sinne. Jag köpte hela kittet, livsstil och allt. Jag beställde poster och "Frodo Lives"-knapp från USA (det var i den svängen som Bakshis film gjordes, men som jag fortfarande inte sett). Sedan dess har jag f.ö. alltid hållt reda på dollarkursen (beställningen av prylarna gjorde jag från USA medelst check i US-dollar som jag köpte på Handelsbanken på Järnvägsgatan i Vansbro). Resten är historia (medlemskap i Forodrim Hini, sedan Forodrim, sedan avståndstagandet, sedan tillbakafärden... en annan dag, kära läsare, en annan dag).

Sommaren 1981 (möjligtvis 1982) inträffade min nästa riktigt minnesvärda läsupplevelse. Det var amerikanen H. P. Lovecraft som i Sam J. Lundwalls samling Skräckens labyrinter bjöd på en riktig medvetandeskakande sommarutflykt i alternativa dimensioner. Jag minns det lika tydligt som om det vore igår (förutom att jag inte minns exakt vilket år det var *host*host*). Jag och familjen sitter i bilen på väg ned till Europa på campingsemester. I freestylen rullar Mike Oldfields Tubular Bells, QE2 och Ommadawn. I knät ligger Skräckens labyrinter och jag fångas av den värld Lovecraft målar upp. Det var något helt nytt för mig och musiken, omgivningarna, situationen skapar en totalupplevelse som har visat sig svår att hitta tillbaks till (som med så många andra starka upplevelser som formar oss). Alla gamla slott och ruiner i Tyskland och Italien blev märkligt besjälade efter den här läsupplevelsen. Venedigs kanaler fick liksom ett nytt djup just den här sommaren...

På midsommardagen läste jag ut William Hope Hodgsons klassiker The House of the Borderland. Den har stått i bokhyllan sedan 1988 så det kändes som om det var dags att läsa den. (THOTB går att skaffa gratis online på eBooks@Adelaide). Det var en överraskning att läsa boken. Stilen var inte så tung som jag hade förväntat mig utan det flöt på riktigt bra. Däremot var jag helt oförbredd på vad den hade att bjuda på. Jag tycker att Hodgson på ett skickligt sätt gjorde stämningen tät och mysigt paranoid i själva Huset. En lucka i golvet i den nedersta källaren... en dörr som är lite bräckligare än de övriga... en oberäknelig syster som när som helst gör dumma saker... och så vidare. Men... den lååånga totalt utspejsade beskrivningen av hur vårt solsystem dör och flyger genom kosmos till solsystems gravplats. Errr... jo, det var tur att hans språk ändå var lättillgängligt och inte i stil med de gamla gotiska klassikerna. Jag rekommenderar dock en genomläsning om du inte läst den tidigare. Det är en rolig och snabb läsning (hurra för böcker på färre än 150 sidor!). De märkliga rymdresorna är också spännande i ett historiskt perspektiv efftersom Hodgson beskriver det hela på ett mycket vetenskapligt sätt för tiden.

Lovecraft... Hodgson... Ser du mönstret? Jag är en garderobshorrorfan. Ja, det är bara att erkänna. Jag har avnjutit mängder av Ramsey Campbell och Clive Barker också.

Apropå min kärlek till H. P. Lovecrafts verk var det i det sammahanget SveriFhandom för första gången hörde talas om Andreas Björklind. Jag hade startat något som kallades Sveriges Lovecraftsällskap, eller något i den stilen. Jag skickade ett brev till Ahrvid Engholm om saken och han publicerade självklart detta.

I oktober 1991 hade jag möjligheten att göra en pilgrimsfärd till HPLs grav i Providence. Jag bodde på Omni Biltmore Hotel vid Kennedy Plaza i Providence och promenerade dit en ledig dag. Jag letade just i bildarkivet här hemma efter ett fotografi av gravstenen, men jag hittar inte bilderna från den resan. Om jag hittar det lägger jag upp det.

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Härom dagen läste jag ut Never let me go av den brittiska författaren Kazuo Ishiguro. Det är en alternativvärldshistoria där man föder upp klonade reservdelsmänniskor. Tydligen är författaren inte en science fiction dito utan skall nog klassificeras som mainstream. Jag hade aldrig läst något av honom tidigare utan föll över denna bok mycket genom slumpen (och så gick den som följetong på P1).

Jag hade svårt att läsa ut boken. Jag skall försöka beskriva varför.

Stilistiskt var den för snygg för min smak. Det låter väl snobbigt, eller hur? Det märks att Kazuo Ishiguro är en driven stilist. För mig blir stilen smärtsamt tydlig och jag har svårt att dras med i berättelsen. De olika vindlingarna i handlingen och berättandet kommer i skymundan för det smarta sättet författaren berättar sin historia. Visst är det klurigt hur alla Kathys (huvudpersonen) tankevindlingar till slut ändå blir en sammanhängande berättelsen. Men... för mig blir det för slitligt och tillrättalagt.

Ett annat problem jag har med boken är att den tar upp allt för många idéer på ett allt för ytligt sätt. Vad är det egenligen som är poängen? Är det så att den handlar om kloning? Eller vad en människa är? Kanske handlar den om problemet med att definiera självständighet och vad egentligen "självet" är? Eller är det en roman som beskriver en grupp personer som växer upp tillsammans?

Det fanns dock aspekter som jag gillade. Kazuo Ishiguro lyckes övertygande beskriva livet på en internatskola. Inte för att jag vet hur det går till på en internatskola, men jag dras utan problem med i beskrivningen och det hela känns trovärdigt. Relationerna, uppväxandet och upptäckterna.

Halsfluss FTW!

Det finns en sak jag inte kan rekommendera. Alls. Två omgångar halsfluss med tillhörande antibiotikabehandling i en varm juni.

Det började precis i början av juni då både jag och Siri fick halsfluss samtidigt. Feber. Obönhörligt ont i halsen (varje sväljning var en mardröm). Men efter ett par dagar in i kåvepeninbehandlingen kände jag mig hyfsad igen. Så i torsdag tog pillren slut och allt var frid och fröjd. Sedan vaknade jag i lördags med samma helvetessmärta i halsen och lite dov feber. Jag greps nästan av panik men intalade mig att det bara var lite förkylning...

På söndagen fattade jag att det var på allvar och i måndags gick jag till vårdcentralen. Nya piller. Denna gång monsterpiller med transparenta kapslar och korn av überantibiotika inuti.

En lustig sak är att jag blivit undersökt av två olika läkare. Båda har sagt följande efter att ha tittat mig i halsen: "Ja, det är inte konstigt att det gör ont i halsen!". Själv har jag inte vågat titta efter.

Min praktikcell

Så här ser mitt rum ut på BUP. Jag delar det med en kurskompis som också gör praktik här. Det ser lite spartanskt ut, men det funkar bra till ändamålet. Dator, skrivare, telefon och lite hyllor. Mesta tiden spenderar jag ändå inte här nere, utan med patienter, eller i olika möten. Nu skall jag förbereda en psykologutredning av en nioårig patient som jag skall påbörja imorgon.

Böcker jag läser just nu

Det var ju ett par dagar sedan jag skrev här. Mycket har hänt förstås. Just nu gör jag praktik på BUP här i Linköping. Otroligt lärorikt och inspirerande. Jag hinner ändå läsa lite. På bilden syns de huvudsakliga läsetygen för närvarande. Medsols, från övre vänstra hörnet: Vid närmare eftertanke, W. R. Bion; Paul His Story, Jerome Murphy-O'Connor OP; Light, M. John Harrison; och Tokyo MewMew, Mia Ikumi.

Detta inlägg görs i huvudsak direkt på telefonen som jag tog bilden med.