Jag laddade hem Depeches singel "Wrong" häromdagen. Jag har liksom inte riktigt gillat hur de där gossarna lät under en lång period... kanske från mitten av åttiotalet tills nu, faktiskt. Men, Wrong låter inte illa. Det skall bli kul att höra hur resten låter. Nej, jag tänker inte leta versioner som läckt ut. Jag bokade på iTunes och kunde ladda hem singeln, det räcker bra för mig.
När jag funderar på det är nog Black Celebration det sista albumet jag tar fram och lyssnar på då och då. Allt efter det har inte fallit undertecknad på läppen alls. För rockigt och för lite blippblopp. I ärlighetens namn är jag nog lite svårflörtad när det gäller Depeche Mode. Efter att jag var på deras spelning på Draken i Stockholm 1983 jämför jag allt de gör med det jag hörde och upplevde där. Det är deras eget fel, så det så.
En annan återblick var The Prodigys senaste album, Invaders Must Die. Jag laddade hem det utan att lyssna igenom smakproven på låtarna innan och det kanske var en smula förhastat för låtarna låter väldigt lika varandra... och väldigt mycket 90-tal. Nåväl. De passar bra på hög volym i bilen på väg till jobbet när jag behöver ladda upp ordentligt. Döv och adrenalinpumpad.
2009-03-11
2008-11-27
Dr. Jekyll och musik
Den här hösten heter min absoluta favoritserie på tv Jekyll. Allt är bra, så jag är helt subjektiv i mitt omdöme. James Nesbitt är helt otroligt uttrycksfull och trovärdig i sina bägge roller. Eftersom det fortfarande är ett avsnitt kvar har jag egentligen ingen aning om vad som kommer att hända, men hittills tycker jag att manuset också har varit i toppklass. Jag har inte läst Robert Louis Stevensons roman (fy på mig!) så min kunskap om ursprungsberättelsen är mycket populärkulturell. De som vet mer (min hustru exempelvis) pratar om att det i boken handlar om undertryckt, viktoriansk sexualitet. Sexualitet är väl en beståndsdel i Jekyll också, men det handlar om så mycket mer. Om förmågan och förutsättningarna att vara en hel människa. Det är vad jag tror att slutsatsen kommer att bli på söndag då sista avsnittet visas i SVT.
Idag rullar Burials album Untrue i hörlurarna. Jag fick inspiration att köpa det efter att ha läst Corren igår om dubstep. Jag är inte särskilt förtjust i dub ( i dess olika former) men detta lät spännade. Jag är egentligen mer förtjust i andra varianter och utvecklingar av 2-step. Men Burials ljud och rytmer charmar mig. När jag sade att det var i hörlurarna jag lyssnar så var det bara halva sanningen. Jag spelade de första låtarna på bilstereon också, imorse på väg till jobbet här i Åtvidaberg. Och, då insåg jag en anledning till att jag gillar skivan: den är backspegelsskakande! Bastrummorna skapade fina små vibrationer i backspegeln. Mysigt!
Idag rullar Burials album Untrue i hörlurarna. Jag fick inspiration att köpa det efter att ha läst Corren igår om dubstep. Jag är inte särskilt förtjust i dub ( i dess olika former) men detta lät spännade. Jag är egentligen mer förtjust i andra varianter och utvecklingar av 2-step. Men Burials ljud och rytmer charmar mig. När jag sade att det var i hörlurarna jag lyssnar så var det bara halva sanningen. Jag spelade de första låtarna på bilstereon också, imorse på väg till jobbet här i Åtvidaberg. Och, då insåg jag en anledning till att jag gillar skivan: den är backspegelsskakande! Bastrummorna skapade fina små vibrationer i backspegeln. Mysigt!
2008-11-21
I lurarna idag
En liten fågel viskade här om dagen i mitt öra om tjänsten eMusic. Jag har tidigare inte brytt mig om alla de många tjänster för laglig musiknedladdning som finns idag. Man kan väl säga så att jag började få ont om pengar när tjänsterna hade mognat, så under studenttiden... host!... kanske jag inte riktigt... host!... betalade för exakt varje låt. Ja, du förstår säkert?
Nå. Nya tider, stinna plånböcker, och fortfarande massor av plats på min skinande lilla vita iPhone. Jag nappade på tipset och reggade mig på eMusic för att utnyttja de 50 gratislåtarna, i alla fall.
Det blev två nedladdningar igår: Jedi Mind Tricks platta A History of Violence och samlingsplattan Bedrock 10 Past Present Future som mixades ihop av John Digweed. Jag har bara börjat lyssna på JMT:s låtar hittills.
JMT påminner mig väldigt mycket om den mörka musik som gänget Devilz Rejectz gjort. Det funkar mycket bra på mig! Massor av suggestiva samplingar, rå, brutal rap.
Nå. Nya tider, stinna plånböcker, och fortfarande massor av plats på min skinande lilla vita iPhone. Jag nappade på tipset och reggade mig på eMusic för att utnyttja de 50 gratislåtarna, i alla fall.
Det blev två nedladdningar igår: Jedi Mind Tricks platta A History of Violence och samlingsplattan Bedrock 10 Past Present Future som mixades ihop av John Digweed. Jag har bara börjat lyssna på JMT:s låtar hittills.
JMT påminner mig väldigt mycket om den mörka musik som gänget Devilz Rejectz gjort. Det funkar mycket bra på mig! Massor av suggestiva samplingar, rå, brutal rap.
2008-11-19
I lurarna nu
Jag har gjort mitt första inköp av musik på iTunes. Jag har köpt en del appar till min iPhone redan, men nu har jag tagit steget till musiken. Det blev As In Rebekkamarias senaste släpp: Queen of France.
En mycket trevlig samling låtar, även om det finns en viss ojämnhet. Jag är enkel att tillfredsställa när det gäller elektronisk, vokal musik. Men As In Rebekkamaria har något extra. Jag gillar skarpt den koola kontrasten mellan sångerskans nästan eteriska sångröst och de skruvade, knorrande, brutala syntljuden och trummorna.
Jag gillar också hur musiken ofta påminner om Kate Bushs musik. Ta exempelvis titelspåret, Queen of France, som doftar Kate Bush-tribut in extremis. Men, mina musikaliska referenser är ju lite begränsade. De som känner mig vet att jag jämför allt med antingen Kate Bush eller The Clash. So sue me.
En mycket trevlig samling låtar, även om det finns en viss ojämnhet. Jag är enkel att tillfredsställa när det gäller elektronisk, vokal musik. Men As In Rebekkamaria har något extra. Jag gillar skarpt den koola kontrasten mellan sångerskans nästan eteriska sångröst och de skruvade, knorrande, brutala syntljuden och trummorna.
Jag gillar också hur musiken ofta påminner om Kate Bushs musik. Ta exempelvis titelspåret, Queen of France, som doftar Kate Bush-tribut in extremis. Men, mina musikaliska referenser är ju lite begränsade. De som känner mig vet att jag jämför allt med antingen Kate Bush eller The Clash. So sue me.
Återvändare
Då var jag tillbaks i WoW igen då. Det började för någon månad sedan, efter att jag provat på och tröttnat på Warhammer Online. Nu har jag snart spelat WoW i snart fyra år, till och från.
Jag spelar framför allt Cnac, min alldeles urspungliga figur i Azeroth. Honom skapade jag på natten, tidigt på småtimmarna den 11:e februari 2005. Faktum är att jag redan hade spelat Cnac i en månad i betan, men det räknas nog inte. Cnac började sin karriär på Shadow Moon, en europeisk PvP-server. Sedan flyttade hela gillet till Magtherion. Där sov Cnac ett tag medan jag skapade en druid på rollspelsservern Moonglade. Där trivdes jag mycket bra och flyttade över Cnac och en präst som heter Firinn för att samla alla mina figurer på en server.
Det där med rollspelsserver... man kan inte anklaga WoW-spelare i allmänhet för att vara mycket rollspelsintresserade, men på en rollspelsserver finns i alla fall en lite chans att man stöter på de WoW-spelare som har intresset.
Det är också en trevlig erfarenhet att spela WoW som icke-student. Det betyder bland annat att jag inte kan spela lika mycket som förr. Jag har efter flera år av förmiddagsspelande utan särskilt mycket problem med överexploaterade områden i spelet äntligen fått det tvivelaktiga nöjet att dela begränsad resurser med mina medspelare.
En annan sak som är kul är att jag kan spela mer och mer med mina barn (i alla fall de tre äldsta). Vi spelar tillsammans både som horden (på en annan RP-server) och som alliansen (på Cnacs server). Vi har skapat gillen på bägge servrarna (Clan Sgurr) och har allmänt kul. Det är spännande att se vad barnen tycker är kul, särskilt sådant som jag inte alls uppskattar! Exempelvis de oändliga duellerna i Goldshire/Cross Roads... jag sätter folk direkt på /ignore-listan som utmanar mina figurer på duell utan lite rollspel först. Mina söner accepterar oavsett vem som utmanar!
Jag spelar framför allt Cnac, min alldeles urspungliga figur i Azeroth. Honom skapade jag på natten, tidigt på småtimmarna den 11:e februari 2005. Faktum är att jag redan hade spelat Cnac i en månad i betan, men det räknas nog inte. Cnac började sin karriär på Shadow Moon, en europeisk PvP-server. Sedan flyttade hela gillet till Magtherion. Där sov Cnac ett tag medan jag skapade en druid på rollspelsservern Moonglade. Där trivdes jag mycket bra och flyttade över Cnac och en präst som heter Firinn för att samla alla mina figurer på en server.
Det där med rollspelsserver... man kan inte anklaga WoW-spelare i allmänhet för att vara mycket rollspelsintresserade, men på en rollspelsserver finns i alla fall en lite chans att man stöter på de WoW-spelare som har intresset.
Det är också en trevlig erfarenhet att spela WoW som icke-student. Det betyder bland annat att jag inte kan spela lika mycket som förr. Jag har efter flera år av förmiddagsspelande utan särskilt mycket problem med överexploaterade områden i spelet äntligen fått det tvivelaktiga nöjet att dela begränsad resurser med mina medspelare.
En annan sak som är kul är att jag kan spela mer och mer med mina barn (i alla fall de tre äldsta). Vi spelar tillsammans både som horden (på en annan RP-server) och som alliansen (på Cnacs server). Vi har skapat gillen på bägge servrarna (Clan Sgurr) och har allmänt kul. Det är spännande att se vad barnen tycker är kul, särskilt sådant som jag inte alls uppskattar! Exempelvis de oändliga duellerna i Goldshire/Cross Roads... jag sätter folk direkt på /ignore-listan som utmanar mina figurer på duell utan lite rollspel först. Mina söner accepterar oavsett vem som utmanar!
2008-11-07
Domestic bliss part II
En annan påtaglig förtjänst med att ha massor av pengar tilgängligt är att man kan förlusta sig i exempelvis öl. Efter att i flera år i bästa fall haft råd med Sofiero-bärs har jag och Carina nu börjat inventera Systembolagets ölhyllor med stor lusta.
Mitt absoluta favvoöl just nu är Ruddles County.
Yummy! domestic bliss!
Mitt absoluta favvoöl just nu är Ruddles County.
Yummy! domestic bliss!
Domestic bliss part I
Det finns förstås många fördelar med att dra in löner från två heltidsjobb i ett hushåll. Det kan låta konstigt att jag gör en poäng av det, men i det björklindska residenset har detta inte skett sedan våren 1996. Vi är alltså vana att spara snarare än slösa (särskilt från de sista tre åren då vi i stort sett levt på barnbidrag och havregrynsgröt). Hur som helst i vi i full färd att uppdatera en del viktiga hushållsmaskiner som en del i vår nya livsstil. Vi har skaffat ny kyl, frys och torktumlare redan.
I morse var elektrikern här och installerade vår nya hushållspryl: nya spishällen. Den gamla, illaluktande, snuskiga, delvis vådliga (proppen för en av faserna gick när vi satte på en av plattorna...) och installerad vid husets bygge anno 1992 spishäll har förpassats till soptippen. I stället glänser där nu en induktionsspis modell Siemens EH775501E.
Yummy! domestic bliss!
I morse var elektrikern här och installerade vår nya hushållspryl: nya spishällen. Den gamla, illaluktande, snuskiga, delvis vådliga (proppen för en av faserna gick när vi satte på en av plattorna...) och installerad vid husets bygge anno 1992 spishäll har förpassats till soptippen. I stället glänser där nu en induktionsspis modell Siemens EH775501E.
Yummy! domestic bliss!
2008-11-05
Mer nostalgi!
När jag gick på stan i eftermiddags, efter att jag hade handlat ost och Hello Kitty-mössa, lyssnade jag på Lady Sovereign, och hon sjöng:
Playing the lastest jungle tunes we had on cassette,
Those were the days I will never forget
Jag minns när jag satt i finkan våren och sommaren 1995 och lyssnade just på de senaste junglelåtarna, på just band i en walkman, i gräset, i solen... nostalgi! Jag minns särskilt Metalheadz. Kan man tänka sig ett bättre soundtrack för en fängelsevistelse?!?
Ubiquitous dreams... come true?
Jag är en informationsjunkie och det har jag varit så länge jag minns. Jag besitter dock inte ett särskilt välutvecklat minne för olika faktauppgifter utan jag har alltid förlitat mig på att ha referensverk, böcker, tidskrifter, etc tillhands för att kolla upp en specifik fakta-nibblet om behovet uppstår. Det är nog en av anledningarna till att jag tidigt utvecklade en passionerad bibliofili. Jag är ganska stolt över min förmåga att hitta information jag behöver och att kombinera information; att skapa informationssynergier så att säga.
Jag läste Anna Davours blogg om hennes personliga datorhistoria och började fundera på min egen drivkraft bakom hopp till olika datorer och prylar och operativsystem. Fram till 1990 ungefär var jag nog ganska allmänt nyfiken. Jag var sedan sjuttiotalet (ABC80/800 anyone?) mest fascinerad av datorer som fenomen/leksak/pryl. Genom Unga forskare och datorklubben Stacken på KTH kom jag i kontakt med Internet (fortfarande i sin vagga, förstås) och mitt spirande intresse av datorer som kommunikationsplattform startades. Tekniken i all ära men att kunna skriva mail och spela onlinespel var det som verkligen fångade mitt intresse. När jag började plugga i Linköping 1987 fortsatte jag att utveckla detta intresse och jag minns fortfarande mailet jag fick för nu nästan exakt 21 år sedan där teknikerna på LiU förebrående påpekade att jag fick alldeles för mycket mail från utlandet... Till saken var att jag spelade Diplomacy via epost hösten 1987; där det förstås fanns deltagare runt om i världen.
När jag började min forskarbana 1990 kom jag i kontakt med Ted Nelsons idéer om ett globalt nät av informationsutbyte och Mark Weisers ubiquitous computing. Det här slog an många strängar inom mig, både här och där. Hela konceptet med intelligenta prylar som alla är uppkopplade mot det globala nätet för informationsspridning och kommunikation... som hämtat ur William Gibsons och Vernor Vinges berättelser!
Jag intresserade mig förstås tidigt för olika nya och förfinade användningsområden för internet. Jag var lite oprofetisk 1992 då jag på en konferens i Helsingborg hävdade att www antagligen inte skulle bli så stort... Ja, vi gör alla våra misstag.
En pryl som jag minns med blandade känslor är min gamla Apple Newton. Den var ett steg i riktningen mot ubikomp men internetaccessen på den var medioker. Under våren 1995 kunde jag äntligen koppla ihop min PowerBook 520 (den serien hade ett PCMIA-fack där man kunde ploppa in ett modem, typ) med en Nokia 2110-mobil och var spejsigt och kul och gav tillsammans med den exploderande webben lade till ännu en dimension ubiquitousnes (jag skrev f.ö. en så-gör-duartikel i InternetGuiden om hur man skulle gå tillväga för att få detta att funka, på en helgpermis under min fängelsevistelse).
Just bärbara datorer har inte varit en odelat positiv upplevelse under året. Jag är kluven till dem. Dels är de just bärbara och ger mig den där känslan av ubikomp, dels är de inte riktigt så användbara som sina stationära syskon. Det här har förstås ändrats över åren sedan min första Apple PowerBook 100. I dag tror jag att jag åter skulle kunna tänka mig att investera i en bärbar dator med wifi. Det har hänt så mycket både när det gäller mångsidighet som faktisk bärbarhet. En sak som hindrat mig från att investera i bärbar dator under de senaste sju åren har varit den dåliga möjligheten att spela spel på dem. Spel har alltid varit en av de viktigaste datornanvändningarna för mig och en dator/pryl utan möjlighet att spela de senaste, koolaste spelen går helt enkelt bort. Även detta är förändrat på den bärbara sidan sedan några år tillbaks.
En sak som fångat mig genom åren är att datorn kan definierara din sociala tillhörighet. Jag har både studerat det som fenomen och även helhjärtat deltagit i det; en period under nittiotalet var jag till och med en fanatisk macevangelist, iförd pikétröjor med logon och allt.
Nu sitter jag här med min iPhone som nog är den koolast ubicomp-pryl jag ägt i mitt liv. Det är nära nu. Riktigt nära. Vissa appar ger mig en sense of wonder som endast bra sf har gett mig förr (jag tänker mest på Shazam, kartorna och alla platsbaserade tjänster, de integrerade epost- och webbapparna).
Jaha, det här blev vipps en liten anekdotisk uppsats. Så går det när man har andra saker som ligger på hög och borde skrivas istället. Skönt med the blog as the perfect procrastination tool!
Jag läste Anna Davours blogg om hennes personliga datorhistoria och började fundera på min egen drivkraft bakom hopp till olika datorer och prylar och operativsystem. Fram till 1990 ungefär var jag nog ganska allmänt nyfiken. Jag var sedan sjuttiotalet (ABC80/800 anyone?) mest fascinerad av datorer som fenomen/leksak/pryl. Genom Unga forskare och datorklubben Stacken på KTH kom jag i kontakt med Internet (fortfarande i sin vagga, förstås) och mitt spirande intresse av datorer som kommunikationsplattform startades. Tekniken i all ära men att kunna skriva mail och spela onlinespel var det som verkligen fångade mitt intresse. När jag började plugga i Linköping 1987 fortsatte jag att utveckla detta intresse och jag minns fortfarande mailet jag fick för nu nästan exakt 21 år sedan där teknikerna på LiU förebrående påpekade att jag fick alldeles för mycket mail från utlandet... Till saken var att jag spelade Diplomacy via epost hösten 1987; där det förstås fanns deltagare runt om i världen.
När jag började min forskarbana 1990 kom jag i kontakt med Ted Nelsons idéer om ett globalt nät av informationsutbyte och Mark Weisers ubiquitous computing. Det här slog an många strängar inom mig, både här och där. Hela konceptet med intelligenta prylar som alla är uppkopplade mot det globala nätet för informationsspridning och kommunikation... som hämtat ur William Gibsons och Vernor Vinges berättelser!
Jag intresserade mig förstås tidigt för olika nya och förfinade användningsområden för internet. Jag var lite oprofetisk 1992 då jag på en konferens i Helsingborg hävdade att www antagligen inte skulle bli så stort... Ja, vi gör alla våra misstag.
En pryl som jag minns med blandade känslor är min gamla Apple Newton. Den var ett steg i riktningen mot ubikomp men internetaccessen på den var medioker. Under våren 1995 kunde jag äntligen koppla ihop min PowerBook 520 (den serien hade ett PCMIA-fack där man kunde ploppa in ett modem, typ) med en Nokia 2110-mobil och var spejsigt och kul och gav tillsammans med den exploderande webben lade till ännu en dimension ubiquitousnes (jag skrev f.ö. en så-gör-duartikel i InternetGuiden om hur man skulle gå tillväga för att få detta att funka, på en helgpermis under min fängelsevistelse).
Just bärbara datorer har inte varit en odelat positiv upplevelse under året. Jag är kluven till dem. Dels är de just bärbara och ger mig den där känslan av ubikomp, dels är de inte riktigt så användbara som sina stationära syskon. Det här har förstås ändrats över åren sedan min första Apple PowerBook 100. I dag tror jag att jag åter skulle kunna tänka mig att investera i en bärbar dator med wifi. Det har hänt så mycket både när det gäller mångsidighet som faktisk bärbarhet. En sak som hindrat mig från att investera i bärbar dator under de senaste sju åren har varit den dåliga möjligheten att spela spel på dem. Spel har alltid varit en av de viktigaste datornanvändningarna för mig och en dator/pryl utan möjlighet att spela de senaste, koolaste spelen går helt enkelt bort. Även detta är förändrat på den bärbara sidan sedan några år tillbaks.
En sak som fångat mig genom åren är att datorn kan definierara din sociala tillhörighet. Jag har både studerat det som fenomen och även helhjärtat deltagit i det; en period under nittiotalet var jag till och med en fanatisk macevangelist, iförd pikétröjor med logon och allt.
Nu sitter jag här med min iPhone som nog är den koolast ubicomp-pryl jag ägt i mitt liv. Det är nära nu. Riktigt nära. Vissa appar ger mig en sense of wonder som endast bra sf har gett mig förr (jag tänker mest på Shazam, kartorna och alla platsbaserade tjänster, de integrerade epost- och webbapparna).
Jaha, det här blev vipps en liten anekdotisk uppsats. Så går det när man har andra saker som ligger på hög och borde skrivas istället. Skönt med the blog as the perfect procrastination tool!
2008-10-26
Fringe
Jag har försökt titta på Fringe, den där så kallade sf-serien som går på Kanal 5 sedan ett par veckor. Men den funkar inte för mig. Inte alls. Jag har somnat i slutet av de två första avsnitten. Och sedan varit tvungen att se slutet någon annan dag. Igår hade jag druckit några glas vin innan jag tittade på inspelningen av torsdagens avsnitt. Men inte ens en lindig intoxinering hjälpte mig att gilla serien.
Jag har försökt hitta vad det är som inte funkar i den. Det är lite förbryllande för jag är annars ganska lättroad, särskilt av sf-serier. Igår försökte jag formulera vad jag inte gillar med Fringe:
Nä, jag ser nog om The Prisoner igen. Den har ju helt enkelt inga fel. ;)
Jag har försökt hitta vad det är som inte funkar i den. Det är lite förbryllande för jag är annars ganska lättroad, särskilt av sf-serier. Igår försökte jag formulera vad jag inte gillar med Fringe:
- Pappan och pojken. Walter och Peter Bishop, alltså. Jag vet inte, men deras relation känns inte särskilt trovärdig. Dessutom blir det nästan pinsamt varje gång det blir något patetiskt skämt om Walter.
- Massive Dynamic Är Ett Verkligt Företag. Det påminner lite om verklighetsspelet Sanningen om Marika förra hösten men den produktionen var så oerhört mycket bättre genomförd, i min bok.
- Hemliga Amerikanska Underrättelsetjänster. Jo, men, jamen. Jag bara undrar hur länge det kan vara inne med olika former av paranoida fantasier om Allvetande Amerikanska Underrättelsetjänster. Inte så kul längre tycker jag.
Nä, jag ser nog om The Prisoner igen. Den har ju helt enkelt inga fel. ;)
2008-10-24
Mina avatarer i rymden (whoopie whee?)
Jag fick det här meddelandet igår kväll:
"Thank you for participating in Operation Immortality! Through your dedicated effort to save humanity we have secured the Sgurr Tabula Rasa characters aboard the Immortality Drive,
which is now safely stored on the International Space Station."
Det verkar alltså som om mina halvtaskiga Tabula Rasa-figurer nu finns med ombord på ISS. Jag hade glömt att jag anmälde mig till detta lilla äventyr. Jag får ingen riktig SoW-känsla av detta men ändå... Jag kan inte låta bli att undra över hur de har det där. Springer de omkring automatiserat i Tabula Rasa-världen? Eller ligger de i virtuell dvala på ett sunkigt litet usb-minne, bara ettorånollor?
Bakgrunden är ju att Richard Garriott har varit på rymdresa till ISS. Garriott (eller Lord British som han kallas) är skaparen av MMORPGet Tabula Rasa och Ultima-serien. Han har varit ute på rymdresa sedan mitten av oktober och skall väl landa idag, om det går som det skall. Han bloggar om sin rymdfärd också.
Så här beskrivs Tabula Rasa-delen av rymdfärden:
Operation Immortality
Could you be the savior of humankind? NCsoft will be launching the “Immortality Drive” – a time capsule with the digitized DNA of select video game players and space aficionados – into orbit when Richard Garriott travels to the International Space Station. During the campaign, Tabula Rasa players had the chance to have their DNA sequenced, digitized and sent into space on the Immortality Drive. Other items included on the capsule are a list of humanities greatest achievements such as the greatest song of all time and the greatest technological breakthrough- which was all voted on by people by going to the Tabula Rasa website. Current Tabula Rasa players, or those who downloaded and played the free trial, were also be able to enter a personal message and upload their character for inclusion on the Drive.
“I’ve been able to do some very exciting things in the games business, but nothing of this magnitude,” said Garriott, executive producer for Tabula Rasa at NCsoft. “I’m thrilled we can offer the once in a lifetime chance to millions of gamers to virtually go to space with me. A select few will have their DNA digitized and sent. And, theoretically, if anything happens to the human race, it could be their DNA that is used to resurrect humanity.”
"Thank you for participating in Operation Immortality! Through your dedicated effort to save humanity we have secured the Sgurr Tabula Rasa characters aboard the Immortality Drive,
which is now safely stored on the International Space Station."
Det verkar alltså som om mina halvtaskiga Tabula Rasa-figurer nu finns med ombord på ISS. Jag hade glömt att jag anmälde mig till detta lilla äventyr. Jag får ingen riktig SoW-känsla av detta men ändå... Jag kan inte låta bli att undra över hur de har det där. Springer de omkring automatiserat i Tabula Rasa-världen? Eller ligger de i virtuell dvala på ett sunkigt litet usb-minne, bara ettorånollor?
Bakgrunden är ju att Richard Garriott har varit på rymdresa till ISS. Garriott (eller Lord British som han kallas) är skaparen av MMORPGet Tabula Rasa och Ultima-serien. Han har varit ute på rymdresa sedan mitten av oktober och skall väl landa idag, om det går som det skall. Han bloggar om sin rymdfärd också.
Så här beskrivs Tabula Rasa-delen av rymdfärden:
Operation Immortality
Could you be the savior of humankind? NCsoft will be launching the “Immortality Drive” – a time capsule with the digitized DNA of select video game players and space aficionados – into orbit when Richard Garriott travels to the International Space Station. During the campaign, Tabula Rasa players had the chance to have their DNA sequenced, digitized and sent into space on the Immortality Drive. Other items included on the capsule are a list of humanities greatest achievements such as the greatest song of all time and the greatest technological breakthrough- which was all voted on by people by going to the Tabula Rasa website. Current Tabula Rasa players, or those who downloaded and played the free trial, were also be able to enter a personal message and upload their character for inclusion on the Drive.
“I’ve been able to do some very exciting things in the games business, but nothing of this magnitude,” said Garriott, executive producer for Tabula Rasa at NCsoft. “I’m thrilled we can offer the once in a lifetime chance to millions of gamers to virtually go to space with me. A select few will have their DNA digitized and sent. And, theoretically, if anything happens to the human race, it could be their DNA that is used to resurrect humanity.”
2008-10-20
Mega Update
Tja, vad ska jag välja för rubrik efter en sådan här lång, härlig bloggslummer? Idag fick jag höra att det växer mossa här på bloggen, och det tog jag som en utmaning! Sedan sist har det hänt en hel del, både privat och professionellt. Så, without further ado:
Att vara psykolog Sedan sist har jag fått jobb (i juni) och börjat jobba (i augusti). Jag jobbar på en privat BUP, en barn- och ungdomspsykiatrisk öppenvårdsmottaging med uppdrag från landsting och kommuner. Jag trivs extremt bra, både med själva innehållet (träffa barn, ungdomar och familjer med svårigeheter av olika slag) och formen (privat verksamhet, flexibelt arbete).
Att kunna åka bil Efter fem och ett halvt år kan nu hela familjen åka bil tillsammans! Sedan ett par veckor tillbaks är vi de lyckliga ägarna till en Caddy Maxi Life. Hela familjen kan åka och till och med en person till! Det finns också gott om utrymme för packning. Inte för att en bil med plats för hela familjen är en total nödvändighet, men det är otroligt befriande!
Att falla till föga Jag har köpt en Appleprodukt. Det är den första pryl jag köpt från Apple sedan jag skaffade ett nytt batteri till min gamla PowerBook G4 från 2001 (min gamla TiBook funkar för övrigt fortfarande alldeles utmärkt). Jag kunde inte längre motstå frestelsen och investerade i en vit iPhone 16GB. Jag är en sådan där person som egentligen har velat ha en iPod men aldrig köpt en. Så nu slog jag på stort och skaffade en iPod med telefon i. Favvoappen är just nu iDrum (jag har både editionerna).
Att vara psykolog Sedan sist har jag fått jobb (i juni) och börjat jobba (i augusti). Jag jobbar på en privat BUP, en barn- och ungdomspsykiatrisk öppenvårdsmottaging med uppdrag från landsting och kommuner. Jag trivs extremt bra, både med själva innehållet (träffa barn, ungdomar och familjer med svårigeheter av olika slag) och formen (privat verksamhet, flexibelt arbete).
Att kunna åka bil Efter fem och ett halvt år kan nu hela familjen åka bil tillsammans! Sedan ett par veckor tillbaks är vi de lyckliga ägarna till en Caddy Maxi Life. Hela familjen kan åka och till och med en person till! Det finns också gott om utrymme för packning. Inte för att en bil med plats för hela familjen är en total nödvändighet, men det är otroligt befriande!
Att falla till föga Jag har köpt en Appleprodukt. Det är den första pryl jag köpt från Apple sedan jag skaffade ett nytt batteri till min gamla PowerBook G4 från 2001 (min gamla TiBook funkar för övrigt fortfarande alldeles utmärkt). Jag kunde inte längre motstå frestelsen och investerade i en vit iPhone 16GB. Jag är en sådan där person som egentligen har velat ha en iPod men aldrig köpt en. Så nu slog jag på stort och skaffade en iPod med telefon i. Favvoappen är just nu iDrum (jag har både editionerna).
2008-01-15
Exjobbet klart!
Jorå! God fortsättning på det nya året, ni som läser den här aktiva (!) bloggen. Nytt år, nya utmaningar. Imorgon den 16:e januari klockan 10 skall jag försvara mitt examensarbete, Psykometrisk utvärdering av Social Phobia Screening Questionnaire for Children: reliabilitet och samtidig validitet. Det är nervöst och skönt på samma gång.
Fem år har gått... väldigt fort! Det är lite otäckt egentligen. Det känns som om jag fortfarande minns de första dagarna som student tydligt. Studietiden har varit oerhört lyxig för hela familjen. Jag har haft långa trevliga sommarlov tillsammans med barnen. Vardagen har vi kunnat ordna efter att jag har haft möjlighet att planera mitt eget arbete på ett mycket flexibelt sätt. Vi kommer att sakna det.
Men. Jag har inte pluggat i fem år till för att det var glassigt rent familjemässigt. Nej, jag vill ju ut och arbeta nu! Det är alltså nästa projekt, söka jobb. Jag har börjat lite smått men har inte dragit igång på heltid med det förrän jag nu blir klar med hela utbildningen.
Fem år har gått... väldigt fort! Det är lite otäckt egentligen. Det känns som om jag fortfarande minns de första dagarna som student tydligt. Studietiden har varit oerhört lyxig för hela familjen. Jag har haft långa trevliga sommarlov tillsammans med barnen. Vardagen har vi kunnat ordna efter att jag har haft möjlighet att planera mitt eget arbete på ett mycket flexibelt sätt. Vi kommer att sakna det.
Men. Jag har inte pluggat i fem år till för att det var glassigt rent familjemässigt. Nej, jag vill ju ut och arbeta nu! Det är alltså nästa projekt, söka jobb. Jag har börjat lite smått men har inte dragit igång på heltid med det förrän jag nu blir klar med hela utbildningen.
2007-10-22
Sopranos slut... eller?
Så har jag sett det sista avsnittet av Sopranos. Vilken tvserie! Jag har älskat varje minut av den. Den finns på min "Vill-ha-för-alltid-på-dvd"-listan. Men det får väl vänta tills pengarna börjar droppa in och alla andra saker på listan över Måst-köpa-saker är avklarade. Fem års studier, mest utan inkomst alls, tär liksom på förråden.
Hur som helst tycker jag att slutet var perfekt. Ett sådant slut stryker verkligen under en känsla av att det vi sett i tvserien är en glimt--om än en lång sådan--in i maffiafamiljens vardagsliv. Det fortsätter som förr efter att tv stängs av. Det var också ett slut som var lyckligt. Åtminstone om man ser till Anthony Sopranos egen kärnfamilj. Det känns som om de var lite närmre varandra och talade en smula mer så att de förstod varandra. Men, det är säkert för att jag ville läsa in ett slut med lyckliga färger. Ett smått genialiskt slut där serieskaparna lämnar stort utrymme för mig som tittare att fylla i och brodera ut. Perfekt!
Hur som helst tycker jag att slutet var perfekt. Ett sådant slut stryker verkligen under en känsla av att det vi sett i tvserien är en glimt--om än en lång sådan--in i maffiafamiljens vardagsliv. Det fortsätter som förr efter att tv stängs av. Det var också ett slut som var lyckligt. Åtminstone om man ser till Anthony Sopranos egen kärnfamilj. Det känns som om de var lite närmre varandra och talade en smula mer så att de förstod varandra. Men, det är säkert för att jag ville läsa in ett slut med lyckliga färger. Ett smått genialiskt slut där serieskaparna lämnar stort utrymme för mig som tittare att fylla i och brodera ut. Perfekt!
2007-10-09
Currently playing: Shadowbane (igen)
Det första MMORPGet jag spelade på en Windowsmaskin var Shadowbane (SB). Jag började i april 2003 och har sedan dess spelat det till och från. Senast var det i våras. Sedan kom sommaren och jag lade ned SB för tillfället. Nu fick jag lust att spela igen, så får vi se om det är kul några veckor igen. Sedan 2006 är SB dessutom gratis att spela, så det är bra för oss fattiga studenter.
Det speciella med SB jämfört med många andra MMORPGer, exempelvis World of Warcraft, är att fokus helt och hållet är på små- och storskaligt PvP. Levlingen upp till 75 är ett nödvändigt ont och det är inte förrän på level 75 som det riktiga, djupa spelet börjar. Djupt i meningen saker-att-göra-när-man-är-max-level. Bygga städer, smida vänskapsband mellan regenter, skapa imperium, etc. I Shadowbane har exempelvis player killing (PK) rent sociala konsekvenser för mördaren. Det spel som har det mest liknande systemet för politik, intrig och äventyr är EVE Online.
Det speciella med SB jämfört med många andra MMORPGer, exempelvis World of Warcraft, är att fokus helt och hållet är på små- och storskaligt PvP. Levlingen upp till 75 är ett nödvändigt ont och det är inte förrän på level 75 som det riktiga, djupa spelet börjar. Djupt i meningen saker-att-göra-när-man-är-max-level. Bygga städer, smida vänskapsband mellan regenter, skapa imperium, etc. I Shadowbane har exempelvis player killing (PK) rent sociala konsekvenser för mördaren. Det spel som har det mest liknande systemet för politik, intrig och äventyr är EVE Online.
2007-09-26
A Wrinkle in Time av Madeleine L'Engle
Så var den lilla godbiten avklarad. A Wrinkle in Time av Madeleine L'Engle var både lättläst och underhållande på det där sättet ungdomsböcker kan vara. Språket är inte påträngande mer än i ett fåtal passager där familjära uttryck och smeknamn känns lite föråldrade. Däremot stör det inte alls att vissa gamla fenomen dyker upp; som exempepvis skrivmaskin.
Jag borde förstås ha läst boken för sådär en 25 eller 30 år sedan. Men som bra ungdomslitteratur tycker jag ändå att den har en del att säga även mig som vuxen. Bokens handling beskriver hur Margaret (som kallas Meg), hennes lillebror Charles och en nuvunnen vän, Calvin, tillsammans räddar Megs försvunna pappa som är tillfångatagen av en ond artificiell intelligens. Kan det bli mer science fiction?
Det är inte bara science fiction som är ett tema i A Wrinkle in Time. Ett annat viktigt tema är identitetsskapande. Ännu ett är kärlek.
A Wrinkle in Time är defintitvt science fiction. Men på ett trevligt sätt är det inte en ren hard-scince science fiction. Jag blev lurad i början av boken. Mamma och pappa Murry är till exempel vetenskapsmän med eget lab i huset och det är mycket snack om matte och fysik och rationellt tänkande. Ju längre in i handlingen jag kom destom mer insåg jag att det blev mer och mer av beteende- och samhällsvetenskap och en stor del filosofi. Som i all fin science fiction finns en massa roliga idéer och "gadgets" som L'Engle låter oss träffa på i världen. Mrs Whatsit, Mrs Who och Mrs Which reser i tid och rum genom en teknik som kallas "tesser". Förklaringen är genialiskt enkel i boken och jag köper idén men jag fattar inte hur det hänger ihop. Det finns till och med en liten skiss så att det ska bli enklare att fatta.
Meg Murry söker efter svaret på frågorna "Vem är jag?" (självbild) och "Hur bra är jag?" (självförtroende). Det är två frågor som alla människor letar efter svaret på mer eller mindre medvetet från skolåldern och i resten av livet. Vi får lära känna Meg under en period där dessa frågor är mycket medvetna och där hon bråttas med dem dagligen. L'Engle lyckas verkligen trovärdigt måla upp Margaret Murry. Hon är en nörd och kämpar med denna. Hon är bråkig i skolan och skäms över sigsjälv, över sin försvunna pappa och över sin alldeles för smarta lillebror. Samtidigt är hon stolt över att vara en individ som inte passar i normalmallen. Denna hyllning till individens särart ställs på sin spets när Meg, Calvin och Charles stöter på den värld där allt är identiskt och alla beter sig på identiska sätt. Oliktänkande är fel.
Hon kämpar smärtsamt med att separera från föräldrarna och skapa sig en egen identitet. I boken kommer Megs separation från pappa i tydligast fokus. I början av boken är pappa en försvunnen och djupt älskad och idealiserad figur. Han har svaren på allt och kan lösa alla problem. Det är barnets tillitsfulla föräldrarelation som beskrivs. Sedan vänder allt när Meg konfronteras med den verkliga pappan med alla brister och svagheter. Hon blir arg på honom för att lillebror blir lämnad som gisslan hos IT, den artificiella intelligensen de slåss mot. Hon trotsar och tillrättavisar honom och förvånar sig själv med sin nya attityd till pappa.
Det slutar dock lyckligt och jag (över?)tolkar det som att Calvin mycket lämpligt kommer i Megs liv. Han blir räddningen och den naturliga nya förälskelsen efter att hennes pappa nu inte längre fyller den naiva funktion som kärleksobjekt han dittills varit. Meg behöver någon att älska på ett vuxet sätt, det sätt hon inte kan älska sin pappa. Margret Murry är en mer självsäker ung person i slutet av boken. Hennes självbild har förändrats på ett genomgripande sätt. Hon vet vem hon är och vad hon faktiskt är förmögen att utföra.
Megs femåriga lillebrorsa är lillgammal och ett geni. Han kan det mesta och han är en anledning till att Meg känner sig otillräcklig, för han är alltid smartare. Han har dessutom en slags unik förmåga att förstå andra människor (überempatisk förmåga?). Han har också, som många andra femåringar, en överdriven tilltro till sin egen förmåga. Detta leder till att han hamnar i IT:s klor. Vad räddar honom? Jo, det är Megs förmåga att älska och känna sig bekräftad och älskad som visar sig viktigare än att vara teoretiskt duktig och finurlig. Hon har förmåga att älska och bli älskad av de rysliga alienserna som hon möter på en planet. Auntie Beast ser ut som något cthuhlianskt monster men en öm relation utvecklas mellan henne och Meg.
Sammanfattningsvis gillade jag boken. Jag ser fram emot att läsa de andra böckerna i serien.
Andra bloggar om: science fiction, litteratur, psykologi
2007-09-19
It was a dark and stormy night.
Ja, hurra! En bok vars första mening är "It was a dark and stormy night." kan inte vara dålig. Just den öppningsfrasen har ett ganska skamfilat rykte. Nåväl, detta tänker jag tolka som ett tecken på att författarinnan Madeleine L'Engle har ett sinne för humor och inget annat. Jag fick nämligen just hem mitt exemplar av Madeleine L'Engles A Wrinkle in Time, och jag såg att den första meningen lyder "It was a dark and stormy night."
Jag ser verkligen fram emot att läsa boken efter att ha fått tips om den på Åkas engelskspråkiga blog. Allt jag nu läser om L'Engles författarskap gör att jag får en Sense of Wonder över att jag har lyckats missa henne tidigare. Det bevisar bara att det björklindska biblioteket (länken leder inte till mer än den embryotiska katalogen på LibraryThing.com) fortfarande har stora luckor att fylla...
Andra bloggar om: science fiction, litteratur
Jag ser verkligen fram emot att läsa boken efter att ha fått tips om den på Åkas engelskspråkiga blog. Allt jag nu läser om L'Engles författarskap gör att jag får en Sense of Wonder över att jag har lyckats missa henne tidigare. Det bevisar bara att det björklindska biblioteket (länken leder inte till mer än den embryotiska katalogen på LibraryThing.com) fortfarande har stora luckor att fylla...
Andra bloggar om: science fiction, litteratur
Gammal och purken
Varning: följande inlägg är skrivet av en gnällig gubbe på 40+...
Det har gått några år nu. Internet har blivit en del av vardagen för de allra flesta som är yngre än min generation (sextiotalisterna). När Internet var nytt för många spreds en hel massa olika myter som mer eller mindre bitit sig fast i medvetandet också hos de som borde veta bättre. En sådan myt handlar om informationens tillförlitlighet på webben. Jag vet inte vilken sjuka som sprider sig men jag är allvarligt orolig när jag ser fler och fler artiklar i dagspressen som hänvisar till Wikipedia som referens. Jag har inga problem med Wikipedia, jag tycker att det är en utmärkt resurs bland många andra. Och det är väl just det: "bland många andra" och inte som huvudsaklig källa. Jag har varit en domedagsprofet i femton år nu och jag börjar få rätt, tyvärr. Jag pratar om informationsutarmning.
Likriktning i kunskapsinhämtningen leder otvetydigt till snävare och snävare uppfattning av världen. Jag såg det tidigt bland studenter som jag handledde på universitetet. Det var en brytpunkt runt 1997 sådär. Plötsligt ville alla referera till webbsidor i sina uppsatser. Varför? En aspekt var att på den sidan man ville referera till var informationen redan trevligt förpackad och enkel att använda; nästan rakt av utan att behöva bearbeta och reflektera själv.
Ett exempel på effekterna av informationsutarmningen är communitysajter typ MVGPlus.se. Där kan medlemmarna lägga upp sina egna uppsatser. Som "inspiration" för andra elever på gymnasier och högskolor. Läs gärna en uppsats där inom ett ämne du behärskar hyfsat. Förutom att grammatik, rättstavning och stilistik inte verkar bekymra de flesta skribenter tycks även innehåll vara av bagatellartad betydelse. Jag är inte främst orolig för eventuella försök till plagiering. Det är relativt enkelt att upptäcka sådant som lärare med huvudet på skaft. Nej, jag är framför allt orolig för informationsutarmningen detta leder till. Likriktning i tänkande och utvecklingen av okritiskt förhållningssätt till media.
Jag kan inte försitta en chans att visa en liten bild på mig själv från nittiotalet. I bildtexten kommenterar jag i och för sig pornografisk spam, men det går att applicera på skräp i alla former (jag citeras, "Säg ifrån när det kommer 'skräp' på nätet").
Nåväl. Jag tränar på att bli mindre cynisk men ibland är det svårt att lyckas med det. Jag döljer helst min cynism bakom ett par lager ironi.
Andra bloggar om: Internet, utbildning, ontologisk kris
Det har gått några år nu. Internet har blivit en del av vardagen för de allra flesta som är yngre än min generation (sextiotalisterna). När Internet var nytt för många spreds en hel massa olika myter som mer eller mindre bitit sig fast i medvetandet också hos de som borde veta bättre. En sådan myt handlar om informationens tillförlitlighet på webben. Jag vet inte vilken sjuka som sprider sig men jag är allvarligt orolig när jag ser fler och fler artiklar i dagspressen som hänvisar till Wikipedia som referens. Jag har inga problem med Wikipedia, jag tycker att det är en utmärkt resurs bland många andra. Och det är väl just det: "bland många andra" och inte som huvudsaklig källa. Jag har varit en domedagsprofet i femton år nu och jag börjar få rätt, tyvärr. Jag pratar om informationsutarmning.
Likriktning i kunskapsinhämtningen leder otvetydigt till snävare och snävare uppfattning av världen. Jag såg det tidigt bland studenter som jag handledde på universitetet. Det var en brytpunkt runt 1997 sådär. Plötsligt ville alla referera till webbsidor i sina uppsatser. Varför? En aspekt var att på den sidan man ville referera till var informationen redan trevligt förpackad och enkel att använda; nästan rakt av utan att behöva bearbeta och reflektera själv.
Ett exempel på effekterna av informationsutarmningen är communitysajter typ MVGPlus.se. Där kan medlemmarna lägga upp sina egna uppsatser. Som "inspiration" för andra elever på gymnasier och högskolor. Läs gärna en uppsats där inom ett ämne du behärskar hyfsat. Förutom att grammatik, rättstavning och stilistik inte verkar bekymra de flesta skribenter tycks även innehåll vara av bagatellartad betydelse. Jag är inte främst orolig för eventuella försök till plagiering. Det är relativt enkelt att upptäcka sådant som lärare med huvudet på skaft. Nej, jag är framför allt orolig för informationsutarmningen detta leder till. Likriktning i tänkande och utvecklingen av okritiskt förhållningssätt till media.
Jag kan inte försitta en chans att visa en liten bild på mig själv från nittiotalet. I bildtexten kommenterar jag i och för sig pornografisk spam, men det går att applicera på skräp i alla former (jag citeras, "Säg ifrån när det kommer 'skräp' på nätet").Nåväl. Jag tränar på att bli mindre cynisk men ibland är det svårt att lyckas med det. Jag döljer helst min cynism bakom ett par lager ironi.
Andra bloggar om: Internet, utbildning, ontologisk kris
2007-09-18
Psykiatri som docuEntertainment
Förra veckan visade SVT ett program om den brittiska pianisten Nick van Bloss: Glad men galen. Han har tourettes syndrom. På samma sätt som Stephen Fry berättade om sitt liv med bipolär sjukdom redogjorde Nick van Bloss för sitt liv med Tourettes. På samma sätt som i Frys program framstår sjukdomen som både skrämmande, störande och problematiskt som inspirerande, nödvändig och personlighetsdefinierande. Jag tror verkligen att det är bra att personer med psykologiska handikapp kommer ut på det här sättet och beskriver sin vardag och sina funderingar kring den egna sjukdomen. Det är, tror jag, också bra att de speglar sin egen sjukdom i andra personers liknande sjukdomar. Nick van Bloss besökte exempelvis en (högfungerande) autistisk pojke och gjorde några intressanta reflexioner mellan sin egen drivkraft i musiken och pojkens.
Jag har en liten reservation till min i allmänhet positiva inställning till den här typen av program. Både programmet av Nick van Bloss och Stephen Fry är ju gjorda av framgångsrika och driftiga personer. De har båda en, tycks det mig i alla fall, djup sjukdomsinsikt. Men, bägge programmen andas också en vilja att normalisera sjukdomen. I Frys program intervjuades endast en enda person som ville leva om sitt liv utan bipolärt syndrom. I Nicks program framkom inte en enda person som ville leva utan sin sjukdom. Det är bra i sig. Men vad säger det till de personer med stort psykiskt lidande som inte känner sig framgångsrika eller välfungerande? Vad säger det till deras omgivning? Leder Nicks och Stephens program endast till större förståelse eller leder de till att personer som lider får höra att det bara "ska skärpa ihop sig, du såg ju hur Stephen tänkte/gjorde/sa!"?
Jag hoppas att en bestående effekt av dessa och liknande program är att människor dels får en större förståelse för hur det är att leva med olika psykiska sjukdomar och dels en större förståelse för de stora individuella skillnaderna mellan personer med "samma" diagnos.
Andra bloggar om: psykologi, tv
Jag har en liten reservation till min i allmänhet positiva inställning till den här typen av program. Både programmet av Nick van Bloss och Stephen Fry är ju gjorda av framgångsrika och driftiga personer. De har båda en, tycks det mig i alla fall, djup sjukdomsinsikt. Men, bägge programmen andas också en vilja att normalisera sjukdomen. I Frys program intervjuades endast en enda person som ville leva om sitt liv utan bipolärt syndrom. I Nicks program framkom inte en enda person som ville leva utan sin sjukdom. Det är bra i sig. Men vad säger det till de personer med stort psykiskt lidande som inte känner sig framgångsrika eller välfungerande? Vad säger det till deras omgivning? Leder Nicks och Stephens program endast till större förståelse eller leder de till att personer som lider får höra att det bara "ska skärpa ihop sig, du såg ju hur Stephen tänkte/gjorde/sa!"?
Jag hoppas att en bestående effekt av dessa och liknande program är att människor dels får en större förståelse för hur det är att leva med olika psykiska sjukdomar och dels en större förståelse för de stora individuella skillnaderna mellan personer med "samma" diagnos.
Andra bloggar om: psykologi, tv
2007-09-13
Skräpigt på Facebook?
Det är ganska skakigt på Facebook, eller hur? Jag menar skakigt när det gäller kvaliteten på Facebook-tillämpningar. Jag har installerat en hel del tillämpningar som visar sig inte fungera alls eller bara delvis. Och så den uppsjö av tillämpningar som mer eller mindre tvingar mig att skicka massbrev/inbjudningar till alla mina vänner. Spam är inte vackert, varesig i Fb eller någon annanstans.
Jag anser att detta är Fb's ansvar. Det är nog smart (i teorin) att ha det så öppet som de har men nollkoll av tillämpningar som byggs och erbjuds till Fb's medlemmar. Men, jag har en känsla av att de underskattat nackdelen med detta förhållningssätt.
Jag tror att det i huvudsak kan gå på två sätt med Fb's framtid. Antagligen finns det flera tänkbara scenarion, men det blir så komplicerat att skriva om alla (ja, jag vet, det är lite fegt av mig att ducka).
(1) Folk installerar tillämpningar och när de inte gillar nåt tar de bort det och går vidare med att använda Fb, för de inser att den dåliga tillämpningen inte har med Fb att göra. Egentligen.
(2) Folk installerar tillämpningar och när de inte gillar nåt så blir Applications-menyn bara längre och längre med massor av användbara och oanvändbara tillämpningar huller om buller. Det blir grötigare och grötigare. Till slut blir allt så förvirrat och tråkigt och stökigt att man går vidare till någon annan community. Eller tillbaks till sin "ursprungscommunity" och pratar illa om Fb och allt krångligt och dåligt där.
Min erfarenhet säger mig att alternativ (1) är osannolikt. Jag tror att Fb måste ta sitt ansvar och på nåt sätt styra upp lite för utvecklarna. Hur illa de än må tycka om det.
Ett eventuellt scenario som är en liten blandning av de bägge är att folk egentligen inte bryr sig alls utan bara använder Fb som en slags virtuell visitkortshållare. Frågan är då vad som händer med finansieringen av Fb... Det är kul att se vad som händer med hypade nätfenomen. Www hypades och överlevde, men det finns ju otaliga andra hypade tillämpningar som inte överlevde sig egen bubbla. Juryn är definitivt ute angående Fb.
Andra bloggar om: Facebook
Jag anser att detta är Fb's ansvar. Det är nog smart (i teorin) att ha det så öppet som de har men nollkoll av tillämpningar som byggs och erbjuds till Fb's medlemmar. Men, jag har en känsla av att de underskattat nackdelen med detta förhållningssätt.
Jag tror att det i huvudsak kan gå på två sätt med Fb's framtid. Antagligen finns det flera tänkbara scenarion, men det blir så komplicerat att skriva om alla (ja, jag vet, det är lite fegt av mig att ducka).
(1) Folk installerar tillämpningar och när de inte gillar nåt tar de bort det och går vidare med att använda Fb, för de inser att den dåliga tillämpningen inte har med Fb att göra. Egentligen.
(2) Folk installerar tillämpningar och när de inte gillar nåt så blir Applications-menyn bara längre och längre med massor av användbara och oanvändbara tillämpningar huller om buller. Det blir grötigare och grötigare. Till slut blir allt så förvirrat och tråkigt och stökigt att man går vidare till någon annan community. Eller tillbaks till sin "ursprungscommunity" och pratar illa om Fb och allt krångligt och dåligt där.
Min erfarenhet säger mig att alternativ (1) är osannolikt. Jag tror att Fb måste ta sitt ansvar och på nåt sätt styra upp lite för utvecklarna. Hur illa de än må tycka om det.
Ett eventuellt scenario som är en liten blandning av de bägge är att folk egentligen inte bryr sig alls utan bara använder Fb som en slags virtuell visitkortshållare. Frågan är då vad som händer med finansieringen av Fb... Det är kul att se vad som händer med hypade nätfenomen. Www hypades och överlevde, men det finns ju otaliga andra hypade tillämpningar som inte överlevde sig egen bubbla. Juryn är definitivt ute angående Fb.
Andra bloggar om: Facebook
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
