LibraryThing.com

Bibliofilisk eufori! Det är en näst intill extatisk stämning i det björklindska arbetsrummet just nu. Carina frågade tidigare idag om jag hört talas om LibraryThing.com som hon läste om på någon e-postlista. Nix, det gjorde jag inte. Hon beskriver lite om det hela, en bibliografisk databas för sin egen samling och lite anndra roliga community-finesser. Jag blir genast såld på idén och ber henner att registrera oss.

Nu har vi redan lagt in alla böcker som låg i vår omedelbara närhet och börjar plocka böcker från andra hyllor för att mata den hungriga databasen. Det blir dags att fixa nätet på bottenvåningen igen för att kunna använda laptopen för inmatning i det stora biblioteket. Vi skaffade aldrig ny WLAN-router när den gamla AirPorten säckade ihop förra året. Men det är inget fel på CAT5.

Det senaste försöket att göra en databas över vår samling gjordes på en Amstrad PCW8512 för att få plats i Filofaxen och såg ut så här:

Vindens Skugga, Carlos Ruiz Zafón

I början av månaden läste jag Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón. Jag blev rekommenderad den av en basgruppsmedlem i den basgrupp jag var handledare i under våren (för Psykoterapiutbilningen vid LiU, relationell inriktning). Han beskrev den som det bästa han hade läst. Jag läste några recensioner av boken innan jag fick tag i den och blev lite förbryllad över återkommande jämförelser med den värsta skit jag någonsin börjat läsa: The DaVinci Code av Dan Brown (den läste jag aldrig klart efter att ha sett filmen tillsammans med en elev på Folåsa där jag ibland extraknäcker som behandlingsassistent). Det var alltså med blandade känslor jag började läsa Vindens skugga.

Jag håller med om att det är en bra bok även om jag inte upphöjer den till det bästa jag läst. Ganska snart såg jag att jämförelsen med DaVincikoden är lika träffande som att jämföra boken med Parfymen av Süskind eller varför inte Le Morte d'Arthur av Sir Thomas Malory. Jag blev mycket lättad över detta.

Det finns mycket som tilltalar mig med boken. Hela inramningen med De bortglömda böckernas gravkammare, far och son Semperes antikvariat och den allmänna bibliofila stämningen tilltalar mig mycket! Jag tilltalas mycket av Zafóns sätt att berätta. Ramberättelsen är en spännande historia i sig om hur Daniel letar efter information om den gäckande författaren Carax. Men på vägen till detta leds jag som läsare in i ett stort och intresseväckande persongalleri. Livsöden vävs ihop med varandra på både självklara och förbluffande sätt. Visst, en del är mycket romantiskt och på gränsen till överdrivet melodramatiskt och sockersött. Boken handlar mycket om att växa upp och hur relationer förändras över tiden. Det är spännande är följa Daniels uppväxt från tioåring till vuxen och se hur hans relationer till pappan, ungdomskärlekar, vänner och sig själv förändras.

En annan faktor som gjorde att jag gillade boken var att jag fick lite mer insikt kring det Spanska inbördeskriget. Fram tills nu har min kunskap om den delen av Spaniens historia inskränkt sig till vad jag snappat upp i The Clashs Spanish Bombs från 1979; på albumet London Calling (som jag för övrigt fick i julklapp 1979 av min morbror och som var min första omskakande musikupplevelse).

Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón är en bok jag inte skäms att rekommendera andra att läsa.

Andra bloggar om: litteratur, musik

Currently Playing: Ryzom

Sedan 1990 är jag en MMORPG junkie (fast på den tiden hette det förstås MUD). För närvarande provar jag Saga of Ryzom (SoR). Jag var med i betatestet 2004 men av olika anledningar fortsatte jag inte när releasen kom (tror att jag var upptagen med EQ eller SWG då).

SoR erbjuder ett trevligt avbrott från questtristessen i många andra spel på marknaden. I SoR finns inga quests i vanlig MMORPG-mening utan spelet är helt öppet för egna initiativ och vägar till "end-game". Vi får se hur det funkar i längden. Jag har i alla fall spelat slut på gratisdelen och betalt för en månad.

Andra spel jag testat den senaste tiden är 9Dragons och Last Chaos. Jag är lite svag för den subgenre de två representerar... asiatiska megagrindingspel utan egentligt innehåll. I alla fall en liten stund då och då. Jag försökte också återuppliva mitt intresse för WoW, men jag inser alltid att jag hatar rädning och då faller mycket av det jag har kvar att uträtta i det spelet.

När det går spelar jag helst med barnen. Thomas, Lukas och jag spelar just nu Okami på PS2. Fantastiskt kul och snyggt spel! Vi spelade just färdigt Ico som också var helt underbart (tack för rekommendationen Roger!). Vi har börjat om nu eftersom man kan styra Yorda med andra handkontrollen efter en genomspelning. Apropå att spela med båda kontrollerna är annars Lego StarWars I och II favoriter på PS2:an. Otroligt kul att spela två samtidigt eftersom man är ett lag istället för att vara motståndare som det annars ofta är i 2-spelarspel på konsoler.

Cause I'm a closet horror fan yes I am ( yes I am what, yes I am uh)!

Min första "riktiga" läsupplevelse var när jag som elvaåring Sagan om ringen av den inte helt okände brittiska författaren J. R. R. Tolkien. Med "riktig" menar jag första boken jag läste och fick Sense of Wonder av. Det är en lite märklig definition, men det får du stå ut med. Inte otippat gjorde boken stort intryck på min unga, lättledda sinne. Jag köpte hela kittet, livsstil och allt. Jag beställde poster och "Frodo Lives"-knapp från USA (det var i den svängen som Bakshis film gjordes, men som jag fortfarande inte sett). Sedan dess har jag f.ö. alltid hållt reda på dollarkursen (beställningen av prylarna gjorde jag från USA medelst check i US-dollar som jag köpte på Handelsbanken på Järnvägsgatan i Vansbro). Resten är historia (medlemskap i Forodrim Hini, sedan Forodrim, sedan avståndstagandet, sedan tillbakafärden... en annan dag, kära läsare, en annan dag).

Sommaren 1981 (möjligtvis 1982) inträffade min nästa riktigt minnesvärda läsupplevelse. Det var amerikanen H. P. Lovecraft som i Sam J. Lundwalls samling Skräckens labyrinter bjöd på en riktig medvetandeskakande sommarutflykt i alternativa dimensioner. Jag minns det lika tydligt som om det vore igår (förutom att jag inte minns exakt vilket år det var *host*host*). Jag och familjen sitter i bilen på väg ned till Europa på campingsemester. I freestylen rullar Mike Oldfields Tubular Bells, QE2 och Ommadawn. I knät ligger Skräckens labyrinter och jag fångas av den värld Lovecraft målar upp. Det var något helt nytt för mig och musiken, omgivningarna, situationen skapar en totalupplevelse som har visat sig svår att hitta tillbaks till (som med så många andra starka upplevelser som formar oss). Alla gamla slott och ruiner i Tyskland och Italien blev märkligt besjälade efter den här läsupplevelsen. Venedigs kanaler fick liksom ett nytt djup just den här sommaren...

På midsommardagen läste jag ut William Hope Hodgsons klassiker The House of the Borderland. Den har stått i bokhyllan sedan 1988 så det kändes som om det var dags att läsa den. (THOTB går att skaffa gratis online på eBooks@Adelaide). Det var en överraskning att läsa boken. Stilen var inte så tung som jag hade förväntat mig utan det flöt på riktigt bra. Däremot var jag helt oförbredd på vad den hade att bjuda på. Jag tycker att Hodgson på ett skickligt sätt gjorde stämningen tät och mysigt paranoid i själva Huset. En lucka i golvet i den nedersta källaren... en dörr som är lite bräckligare än de övriga... en oberäknelig syster som när som helst gör dumma saker... och så vidare. Men... den lååånga totalt utspejsade beskrivningen av hur vårt solsystem dör och flyger genom kosmos till solsystems gravplats. Errr... jo, det var tur att hans språk ändå var lättillgängligt och inte i stil med de gamla gotiska klassikerna. Jag rekommenderar dock en genomläsning om du inte läst den tidigare. Det är en rolig och snabb läsning (hurra för böcker på färre än 150 sidor!). De märkliga rymdresorna är också spännande i ett historiskt perspektiv efftersom Hodgson beskriver det hela på ett mycket vetenskapligt sätt för tiden.

Lovecraft... Hodgson... Ser du mönstret? Jag är en garderobshorrorfan. Ja, det är bara att erkänna. Jag har avnjutit mängder av Ramsey Campbell och Clive Barker också.

Apropå min kärlek till H. P. Lovecrafts verk var det i det sammahanget SveriFhandom för första gången hörde talas om Andreas Björklind. Jag hade startat något som kallades Sveriges Lovecraftsällskap, eller något i den stilen. Jag skickade ett brev till Ahrvid Engholm om saken och han publicerade självklart detta.

I oktober 1991 hade jag möjligheten att göra en pilgrimsfärd till HPLs grav i Providence. Jag bodde på Omni Biltmore Hotel vid Kennedy Plaza i Providence och promenerade dit en ledig dag. Jag letade just i bildarkivet här hemma efter ett fotografi av gravstenen, men jag hittar inte bilderna från den resan. Om jag hittar det lägger jag upp det.

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Härom dagen läste jag ut Never let me go av den brittiska författaren Kazuo Ishiguro. Det är en alternativvärldshistoria där man föder upp klonade reservdelsmänniskor. Tydligen är författaren inte en science fiction dito utan skall nog klassificeras som mainstream. Jag hade aldrig läst något av honom tidigare utan föll över denna bok mycket genom slumpen (och så gick den som följetong på P1).

Jag hade svårt att läsa ut boken. Jag skall försöka beskriva varför.

Stilistiskt var den för snygg för min smak. Det låter väl snobbigt, eller hur? Det märks att Kazuo Ishiguro är en driven stilist. För mig blir stilen smärtsamt tydlig och jag har svårt att dras med i berättelsen. De olika vindlingarna i handlingen och berättandet kommer i skymundan för det smarta sättet författaren berättar sin historia. Visst är det klurigt hur alla Kathys (huvudpersonen) tankevindlingar till slut ändå blir en sammanhängande berättelsen. Men... för mig blir det för slitligt och tillrättalagt.

Ett annat problem jag har med boken är att den tar upp allt för många idéer på ett allt för ytligt sätt. Vad är det egenligen som är poängen? Är det så att den handlar om kloning? Eller vad en människa är? Kanske handlar den om problemet med att definiera självständighet och vad egentligen "självet" är? Eller är det en roman som beskriver en grupp personer som växer upp tillsammans?

Det fanns dock aspekter som jag gillade. Kazuo Ishiguro lyckes övertygande beskriva livet på en internatskola. Inte för att jag vet hur det går till på en internatskola, men jag dras utan problem med i beskrivningen och det hela känns trovärdigt. Relationerna, uppväxandet och upptäckterna.

Halsfluss FTW!

Det finns en sak jag inte kan rekommendera. Alls. Två omgångar halsfluss med tillhörande antibiotikabehandling i en varm juni.

Det började precis i början av juni då både jag och Siri fick halsfluss samtidigt. Feber. Obönhörligt ont i halsen (varje sväljning var en mardröm). Men efter ett par dagar in i kåvepeninbehandlingen kände jag mig hyfsad igen. Så i torsdag tog pillren slut och allt var frid och fröjd. Sedan vaknade jag i lördags med samma helvetessmärta i halsen och lite dov feber. Jag greps nästan av panik men intalade mig att det bara var lite förkylning...

På söndagen fattade jag att det var på allvar och i måndags gick jag till vårdcentralen. Nya piller. Denna gång monsterpiller med transparenta kapslar och korn av überantibiotika inuti.

En lustig sak är att jag blivit undersökt av två olika läkare. Båda har sagt följande efter att ha tittat mig i halsen: "Ja, det är inte konstigt att det gör ont i halsen!". Själv har jag inte vågat titta efter.

Min praktikcell

Så här ser mitt rum ut på BUP. Jag delar det med en kurskompis som också gör praktik här. Det ser lite spartanskt ut, men det funkar bra till ändamålet. Dator, skrivare, telefon och lite hyllor. Mesta tiden spenderar jag ändå inte här nere, utan med patienter, eller i olika möten. Nu skall jag förbereda en psykologutredning av en nioårig patient som jag skall påbörja imorgon.

Böcker jag läser just nu

Det var ju ett par dagar sedan jag skrev här. Mycket har hänt förstås. Just nu gör jag praktik på BUP här i Linköping. Otroligt lärorikt och inspirerande. Jag hinner ändå läsa lite. På bilden syns de huvudsakliga läsetygen för närvarande. Medsols, från övre vänstra hörnet: Vid närmare eftertanke, W. R. Bion; Paul His Story, Jerome Murphy-O'Connor OP; Light, M. John Harrison; och Tokyo MewMew, Mia Ikumi.

Detta inlägg görs i huvudsak direkt på telefonen som jag tog bilden med.

Dick and Hand

Sisådärja!

Sedan sist har jag läst klart PKDs Ubik. Och, som tippat, var den boken otroligt mycket bättre än Stross monster som jag läste innan. Tyvärr är jag lite avogt inställd till böcker med teman som tidsresor och alternativhistoria... och Ubik innehåller ju som bekant bägge. Det gjorde inte så mycket för det var en trevlig läsupplevelse i alla fall. Bisarrt nog fanns en del gemensamma nämnare mellan Accelerando och Ubik. Jag tänker alltså på de atrificiella fick-universum som figurerar i de båda böckerna.

Efter Dicks Ubik kände jag för något annat. Jag började att läsa Valis men efter ett par sidor insåg jag att jag faktiskt är ganska mätt på PKD för närvarande. Lite på måfå tittade jag i hyllorna i det björklindska biblioteket och fastnade för en bok vi köpte i början av nittiotalet: Elizabeth Hands debutroman Winterlong. Det visade sig vara en bok helt i min smak och jag läser den med stort nöje!

Annars har det mest blivit en massa gamla nummer av Psykologtidningen och en del APA-publikationer. Jag sitter och skriver ännu en hemtenta. Denna gång om psykologprofessionen i professionsvetenskapligt hänseende.

Andra bloggar om: scienece fiction, sf, litteratur, fandom

Liten recension av Accelerando av Charles Stross

Jag har läst klart Charles Stross Accelerando nu. Eller, faktiskt... jag har nästan läst klart den. Faktum är att jag hela två gånger har övervägt att lägga av att läsa boken sedan jag började för en månad sedan. Nu, den tredje gången, har jag alltså beslutat att lägga boken på hyllan. Bokstavligt talat. De sista hundra sidorna skummade jag bara.

Det här var verkligen inte en bok i min smak. Det är klart, många av Stross idéer är fascinerande och gav mig en sense of wonder. Ta till exempel rymdskeppet Field Circus. Vilken idé! Och sedan hela den här leva-i-cyberrymden som uploads. Ganska smaskigt om man har den läggningen. Och så är det en generationsroman också. Och så finns där ekonomiska teorier på höjd och bredd. Nämnde jag att det är häftiga anti-hjältealiens med också? Och intertextuella skojsigheter? Och... och... arrrgh! *andfådd* Det finns i stort sett allt i den här boken och det känns inte bra, det känns väldigt krystat.

Den enskilt tydligaste detaljen som gjorde mig negativ till boken från första sidan är prosan. Jag blev avtänd när jag läste den fjärde och femte meningen:

He glances up and grabs a pigeon, crops the shot, and squirts it at his weblog to show he's arrived. The bandwidth is good here, he realizes; and it's not just the bandwidth, it's the whole scene.

Urk! Resten av boken fortsätter med samma netlingo à la 2001. Routers hit och bandvidd dit, uploads där och petaflops här... Det funkar inte för mig utan jag känner bara ett stort "Jaha...?" Det känns oinspirerat och inte alls som science fiction. Han skalar bara upp dagens teknologi och ändå tjatar han om "singularitet". Jag tror att det handlar om att just den målgruppen som jag representerar inte blir impad av Stross otroliga (?) netcred.

Sedan har vi det här med religion och existentialism som får vara med på ett hörn i form av imamen Sadeq. Fast... det där med muslims in space var det särskilt nytt och spännande? Nej, just det. (Personligen föredrar jag definitivt Jon Courtenay Grimwoods fantasier på samma tema.)

Nej, nu räcker det med negativa känslor för idag! Fram för mer glädje! Med Stross bok bakom mig blir det läge för mig att hugga in i nästa sf-bok: Philip K. Dicks Ubik som jag av någon anledning inte har läst ännu. Det skall bli mysigt! Dick och jag kommer ofta bra överens, även om jag inte var särskilt imponerad av den bok jag senast läste av honom: A Scanner Darkly.

Andra bloggar om: scienece fiction, sf, litteratur, fandom

Tenta och musik

Den här veckan har varit full av tentaförfattande. På måndag morgon är det inlämningsdags för den andra hemtentan i kursen (eller temat som det heter på PBL-språk här) Fördjupning i diagnos och behandling. Fast jag tänker bara sitta och skriva idag sedan får det vara nog. Min förra, och större, tenta kan du hitta här någonstans (den som handlade om Fred i A Scanner Darkly).

Den aktuella tentan handlar om Melvin Udall i filmen As Good As It Gets (med Jack Nicholson i rollen). Bläh! vilken tråkig film! Jag orkade inte se mer än början sedan tyckte jag att den sög hårt. Hur som helst, nu är det som det är och jag försöker i alla fall se på Melvin som en presumptiv klient med verkliga problem. Ganska uppenbart är att han lider av sitt tvångssyndrom (OCD, obsessive-compusive disorder på engelska). Jag föreslår en relativt okomplicerad KBT-behandling modifierad baserad på hans individuella förutsättningar och aktuell forskning. Håhåjaja.

Så här i tentaskrivartagen lyssnar jag på massor av musik. Jag återupptäcker gamla pärlor i Carinas och min cdsamling och jag upptäcker ny musik. När jag arbetar hårt (med tentor eller annat) är jag tydligen mycket mottaglig för ny musik. Det har länge varit så att jag hittar en massa nytt musikaliskt gottis när jag skriver tentor eller rapporter eller whatnot, som jag sedan fortsätter att njuta av fram tills nästa intesiva leta-hitta-fas.

När jag tänkte på detta kom jag ihåg en av flera musikdiskussioner jag har haft med flera goda vänner. Så här går resonemanget: det verkar som om många människor (baserat på mina och mina vänners observationer) slutar att intressera sig för musik vid en viss punkt i livet och "fastnar" således i den smak man hade vid tidpunkten för intressestoppet. Liksom så många andra halvkokta idéer finns det förstås en massa hål i denna teori. Men den är kul att fortsätta hålla vid liv i glada vänners lag...

Hur som helst funderade jag just nyss (tidigt en torsdagsmorgon när jag alltså borde forsätta skriva på tentan om Melvin... urgh!) om det har med vilket musikintresse man hade ursprungligen. Kan det eventuellt påverka livets fortsatta musikaliska nyfikenhet? Du som var på Conversation i Stockholm i augusti märker att detta anknyter till Farahs resonemang om fans och nyfikenheten att lära sig nya saker.

Jag avslutar med att lista de tungviktare jag tror format min musikaliska smak och nyfikenhet: Depeche Mode, The Clash, Kraftwerk, DAF, Dead Kennedys, Killing Joke och New Order.

Jag vet inte om det är ett resultat av denna lista eller på grund av något annat som min tentaskrivarmusik består av ganska hård, klubbig house. Bra fart på skrivandet blir det i alla fall!


Andra bloggar om: musik, tentor, psykologi

Obligatorisk valkommentar

Jag känner att jag bör kommentera valresultatet; det känns naturligt. Före valet läste jag in mig på moderaterna, kristdemokraterna och vänsterpartiet. Efter en liten koll av både ideologier och sakfrågor (familjepolitik och psykiatri, framför allt) lutade jag kraftigt åt det moderata hållet. Sedan kan man ju inte låta bli att charmas av folk som har min frisyr (även om hr. Reinfeldt egentligen är en smula för långhårig).

Det finns en liten oroshärd i blinda fläcken för min del. Den där Alliansen. För mig dök den upp i somras, jag hade inte riktigt uppfattat den tidigare. Det känns lite för bra, om du kan förstå min känsla. Vad kommer att hända nu? Kommer de att fortsätta vara goda vänner och faktiskt lyckas med ett systemskifte?

Och sedan är det skönt att det inte blev som i den brittiska miniserien Last Rights som just nu visas på SVT1 på lördagskvällarna... Vi svenskar lyckades pressa upp valdeltagandet över 80%-gränsen.

En extra rolig krydda på hela valhysterin var att vår äldsta dotter (Siri, 10 år) intresserade sig mycket för det hela. Jag uppskattar verkligen att hon ställde (ihärdiga!) frågor om allt möjligt inför valet. Det gjorde i alla fall mig lite mer medveten om mina egna värderingar och ställningstaganden. Hon satt till och med och tittade på valvakan igår kväll. När hon 20.30 förstod att jag och Carina tittade på den krävde hon att få vara med.

Andra bloggar om: science fiction, sf, politik, val 06

Blake's 7 och Prisoner

Jag vet inte riktigt hur det kom sig men här i linköpingsfandom har de brittiska tv-serierna Blake's 7 och The Prisoner har en särställning. Eller i alla fall hade (ibland är det trögt att inkulturera neofans i det hela...). Jag menar s ä r s t ä l l n i n g. Verkligen. Jag svär.

Men en nostalgisk suck ser jag tillbaka på dygnetruntvisningarna hemma hos Tommy. Träsmak och pizza.

Nu för tiden nöjer jag mig med att titta igenom en säsong B7 då och då. Carina och jag har förstås DVD-utgåvan av bägge serierna (videobandsutgåvan av B7 står och samlar damm längs bak i någon bokhylla...). Eller ett avsnitt av Prisoner innan läggdags. Vilka manus! Vilka dialoger! Vilka kvinnor! Sådana män!

Häromkvällen tittade jag på nytt på Prisoneravsnittet A, B, and C som på en nivå handlar om drömmar och huruvida vi kan styra drömmar. Nummer 6 blir utsatt för ett försök att få honom att avslöja sin bevekelsegrund att säga upp sig från aktiv tjänst som spion genom manipulation av hans drömmar. Självfallet anar 6 oråd och börjar göra motstånd, inne i drömmen. Han "vinner" över Nummer 2 och de övriga genom ren viljestyrka. Förstås.

Andra bloggar om: Blake's 7, Prisoner, science fiction, fandom, tv

Böcker det är skönt att inte ens ha tänkt läsa...

Tidskriften Foundation är inte något jag sträckläser. Jag läser direkt de artiklar som jag tycker verkar intressenta. Resten får vänta till en annan dag. Som idag. Jag plockade fram nummer 94 (Summer 2005) och hittade en recension av Holly Farrington som pockade på min uppmärksamhet: Have you been Left Behind?: Jenkins, LaHaye, and the Second Coming of Christian Science Fiction. I denna recension beskriver Farrington ett fenomen som helt gått mig förbi: den kristna sf-bokserien Left Behind. Det började i alla fall tydligen som en bokserie och har nu tydligen svällt upp till en hysteri med prylar, böcker, leksaker, filmer och så vidare. Lite fördomsfullt skulle jag vilja tillägga... Precis som all nordamerikansk kristenhet. Självfallet är det hela kryddat med en hel del domedagsprofetia. Det verkar definitivt inte vara något i min smak.

Men varför gillar jag inte kristen sf då? Jag är ju kristen, borde jag inte gilla sf gjord för mig? Jag tycker inte om när saker är färdigförpackade åt mig. Jag tror att jag nästan undviker sådant som känns riktat mot mig. Det kanske är ett barnsligt tvärtomtänkande, men jag tror många också delar denna känsla med mig. Det är i alla fall så när reklamkampanjer riktas mot mig. Det är förtås en annan sak om en vän eller en tidskrift jag litar på säger att "det här är en bok för dig Andreas".

Jag ser ett större problem här också. Problemet med fördummandet av läsare, i det här fallet sf-intresserade kristna i amerikanska bibelbältet. I grund och botten tror jag att det är ännu ett försök att kontrollera amerikanska kristna ungdomars kultur. Man har hållt på med detta länge, både inom musik och litteratur. Datorspel (testa Left Behind-spelet, vettja!) och snacksajter på nätet är bara en logisk fortsättning. Och det är inte konstigt att hela Left Behind-cirkusen når utanför den kristna målgruppen. Det är massor av oroliga föräldrar runt om i världen gärna skulle vilja känna sig lite mer in charge när det gäller sina barns fritidsintressen. Kristna värderingar är en känd och beprövad värderingsgrund, så den kan många föräldrar använda utan allt för mycket ångest. Vad de inte känner till är de effektivt insocialiserar sina ungdomar i en nordamerikansk domedagssekt som verkligen heter duga. Jag blir illamående av att tänka på det.

Nåväl. Mycket bättre tycker jag exempelvis om Mary Doria Russells underbara The Sparrow. Den kan ju också anses vara kristen för den handlar ju om jesuiter även om författarinnan är en från katolicismen konverterad jude. Hon skriver tänkvärt och bra i alla fall. Det finns så mycket sf som kan diskuteras ur kristen, eller religiös, vinkel och det känns långt mer givande än att läsa litterär färdigmat.

Jag är glad att jag läste Farringtons recension. Nu behöver jag inte ens fundera på att läsa något ur Left Behind...

Andra bloggar om: science fiction, sf, religion, kristendom, litteratur

The sociology and psychology of science fiction

Jag läser just nu om Brian Stablefords The Sociology of Science Fiction (Stableford, 1987). Utan att skämmas kan jag nog erkänna att jag inte fattade så mycket förra gången jag läste den (ca tidigt 90-tal).

Jag blir sugen på att ta reda på mer om det Stableford skriver om, men från ett mer personlighetspsykologiskt håll. Han beskriver problemet med att undersöka alla former av litterär smak. Folk vill ju gärna framstå som "smarta" eller att ha "god smak". Det är inte alltid den personliga genrepreferenserna överensstämmer med vad man tror att andra tycker är smart eller god litteratur. Stableford resonerar kring att detta gör att det blir svårt att få ärliga svar kring genrepreferenser när man forskar om det.

Det jag känner att jag skulle vilja veta mer om är hur vi väljer litteratur som matchar vår självbild. Eller är det tvärt om? Att vi skapar vår självbild beroende på vad vi läser? "Vi är vad vi läser"? Jag gjorde en snabb sökning på databasen PsychInfo och hittade en hel del smaskigt där. Vi får se om jag kommer vidare med detta...

Stableford, B. (1987). The Sociology of Science Fiction. San Bernardino, CA: Borgo Press.

Andra bloggar om: science fiction, sf, psykologi, psykoterapi, litteratur

Läslista 2006-08-28

Terminen har varit igång en vecka nu. För min del handlar det om en fortsättning på klinisk psykologi (diagnostik och behandling) och parallellt en kurs om professionell utveckling.

Just nu läser jag en artikel av Kendra C. Roberson: Attachment and caregiving behavioral systems in intercountry adoption: a literature overview, som publicerats i Children and Youth Services Review, volym 28 (2006), sidorna 727-740. Artikeln anlägger en anknytningsteoretisk vinkel på adoption och adoptionsprocessen. Jag har varit mycket intresserad av anknytningsteorin sedan den allra första tiden på utbildningen. Jag gjorde min termin 3-praktik på Hagadal här i Linköping. Det är en enhet som stödjer mammor, pappor och nyfödda barn att fungera bra ihop. Sedan snart ett år tillbaka arbetar jag extra som behandlingsassistent på ett behandlingshem för tonåringar med adoptionsbakgrund. Även i detta sammanhang är anknytningen central i tänkandet runt problemen i familjerna och tänkbara behandlingar. Som ständig följeslagare i mina anknytningsteoretiska funderingar ligger även Jude Cassidys Handbook of Attachment - Theory, Reserach, and Clinical Applications här på skrivbordet. Det är mysigt med tegelstenar!

En annan mer långsiktig läsning är Apostlagärningarna som jag läser i den nya bibelöversättningen. Notapparaten är helt underbar! Jag tycker att alla korsreferenser verklig lyfter läsningen. Jag ser fram emot att fortsätta till nästa bok. Ja, ja, det kanske chockerar någon av er som läser detta att en katolik läser Bibeln, men så kan det faktiskt vara.

Alla pratade om Accelerando av Charles Stross för ett tag sedan. Jag har äntligen köpt den och börjat läsa den. Jag har väl kommit halvvägs just nu och måste säga att första tredjedelen var allt annat än accelererad. Ganska långsam faktiskt. Men nu när huvudpersonerna äntligen är ute i rymden tog boken fart, och jag ser fram emot att läsa färdigt den. Runt sidan 100 var jag faktiskt på väg att lägga boken på hyllan och läsa en Vance istället (för en garanterad quick satifying sf fix, alltså).

Allt sedan min tid som forskare (ni vet, på nittiotalet) har jag varit intresserad av vetenskapsteori. Jag är väl helt klart personligen mest intresserad av kvalitativa metoder och de medföljande vetenskapsteoretiska ramverken, men mitt intresse är bredare än så. Häromdagen kom boken Vetenskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper som är redigerad av Carl Martin Allwood och Martin G. Erikson. Om bara ett år skall jag vara mitt upp i mitt examensarbete på psykologprogrammet så det är hög tid att åter igen vässa de epistemologiska och ontologiska dolkarna.

Andra bloggar om: science fiction, sf, psykologi, bibeln, litteratur

Serier är jobbigt!

Jag hade just en otäck upplevelse på Seriebörsen här i stan. Inte på grund av Seriebörsen utan på grund av mitt eget slarv. Peter på Seriebörsen var hjälpsam och försökte ordna så att jag kunde undvika den otrevliga upplevelsen...

Jag har hål i min Hellblazersamling!!!

Hellblazer är både min och Carinas absoluta favvoserie och har varit det under många år nu. Vi började samla lösnumren våren 1992 och köper även albumen om än i en något långsammare takt. Vi är inga samlarsamlare så vi struntar i plastfickor och vi tafsar på både omslag och inlaga. Jag ber om ursäkt om du som seriesamlare tar illa upp, men så gör vi här hemma.

För ett par år sedan bytte jag leverantör av serien. På grund av slöhet och tröghet åkte varken jag eller Carina till Seriebörsen för att hämta upp de inkomna numren. Det gick ett år... två. Plötsligt greps vi av Hellblazerabstinens och jag hörde äntligen av mig till Seriebörsen. Dessvärre saknas nummer 205 och 219.

Så här ser de små rackarna i alla fall ut (205 respektive 219). En vacker dag skall de vara våra! De verkar finnas relativt frodigt förekommande på eBay för inte allt för många kronor. Om du som läser detta har tips på var jag kan hitta dem blir jag förstås glad för tips!


Andra bloggar om: samla, tecknade serier, Hellblazer

Sf och psykologi

I min tentamen i klinisk psykologi på termin 7 på psykologprogrammet (alltså i våras) bedömer och föreslår jag en behandling för Fred/Bob i Dicks A Scanner Darkly. Tentamensuppgiften vi fick var att välja en fiktiv person (litterär eller från en film) med tydliga psykologiska problem. Uppdraget var sedan att göra en bedömning av personens hälsa och föreslå två olika förslag på behandling. Min tentamen blev enligt examinatorn "bäst i klassen" och det kändes förstås kul!

Tentan var en så kallad hemtenta. Vi fick ut uppgiften i god tid före inlämningsdatum och kunde leta "offer" och fundera över diagnos i lugn och ro. Ganska tidigt bestämde jag mig för att välja någon person från en sf-bok, men jag visste inte riktigt vem. Jag kände att jag ville han en figur med en hyfsat "verklig" problematik. En sjuk dator eller nedlusat metanät skulle inte ha varit så kul att skriva om (i alla fall inte när meningen är att jag skall lära mig lite mer om de problem jag kan förvänta mig att stöta på i min kliniska verksamhet).

Till ett av LSFF:s bokbokmöten under våren var det just dags att läsa A Scanner Darkly. Jag var inställd att delta i det mötet och läste booken med ett kritiskt öga. Dessvärre kom jag inte iväg på bokbokmötet. Jag blev inte heller särskilt upphetsad av boken om sanningen skall fram. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men boken passade inte mig då jag läste den i alla fall.

En sak som A Scanner Darkly erbjöd var i alla fall en psykiskt sjuk person: Bob/Fred. Jag vet inte om det är en allmän läsarreaktion men jag kände i alla fall stort medlidande med Bob/Fred boken igenom. Han är verkligen ett vrak... ett utnyttjat vrak dessutom. Som du kan läsa i artikeln valde jag att ta fasta på att hans vanföreställningar berodde på Substans D-missbruket. Jag vet att det finns andra tolkningar runt om på nätet med andra mer spektakulära diagnoser, men de kändes inte riktigt trovärdiga boken.

Jag är mycket nöjd med resultatet, inte bara för att jag fick sådan trevlig reaktion från min examinator men också för att jag redan vid inlämnadet var tillfredsställd. Detta var den första tenta jag lämnat in i god tid och dessutom med en inre övertygelse om att jag presterat väl.

Tentan finns i sin helhet här borta. Jag tänker inte be om ursäkt för psycholingot, det är en del av tentauppgiften att använda korrekt terminologi...

Andra bloggar om: science fiction, sf, psykologi, psykoterapi, litteratur

Conversation 11-13 augusti: min första kongress på många år

I helgen som gick (11-13 augusti) var jag och Carina på kongress. Det var den första con någon av oss varit på sedan 2002 (tror vi). Vi missade nämligen ConFuse 2004 (som vi ju borde ha varit på). På fredagseftermiddagen lämnade vi in våra fyra små barn (Siri, Thomas, Lukas och Malva; 10, 7, 5 respektive 3 år) hos mina föräldrar. Med en ovan känsla av barnfrihet körde vi vidare mot Långholmens vandrarhem. Efter incheckningen gick vi runt på Söder och väntade på att kongressdörrarna skulle öppnas. Fantastiskt trevligt skum känsla... att bara vara vi två. Varken Carina eller jag kommer ihåg när vi senast var bara oss själva och inte föräldrar. Om du förstår hur jag menar.

Sammanfattningsvis tycker jag att Conversation var en mycket lyckad tillställning. Deltagarantalet var perfekt för lokalerna och programmet. Endast ett fåtal programpunkter ställdes in på grund av bristande intresse. Det fanns en schysst kiosk/bar med bra priser, flera bokbord att flukta på, trevliga gamla och nya fans att prata med... helt enkelt allt som krävs för att en con skall kännas lyckad. Framför allt: vårt boende i vandrarhemmet var på tre minuters promenadavstånd från con-lokalerna. Underbart!

Arrangörerna lyckades också med att få hit en bra utländsk hedersgäst. Vi som arrangerat kongresser vet att det alltid är ganska nervöst det där med utländska hedersgäster. Kommer hon att funka på min con? Vilka krav kommer hon att ha? Farah Mendlesohn visade sig vara trevlig och social, fylld av åsikter och synpunkter på det mesta och mycket närvarande under större delen av dagarna. Vad mer kan man begära av hedersgästen? Även fanhedersgästen Mats Linder var tillgänglig och aktiv i programmet.

Som alltid finns det saker att fundera på efter en con. Resten av den här spontana conrapport är några tankar kring olika saker som hände eller sades under kongressen.

ATT SAMTALA
Arrangörerna utlovade att Conversation skulle bli en con som inte riktigt var andra. De skriver i sitt manifest att skall vara en "/.../ kongress som ska bli en del i ett pågående samtal mellan oss som är intresserade av den fantastiska genren." Det lät bra när jag läste det i våras. Det är ungefär den filosofin som jag hade när vi planerade de första ConFusarna för allt för länge sedan nu (15 år?!? var tog åren vägen?). Samtalet är viktigt och fans är diskussionsbenägna, det vet vi alla.

Men, hur blir diskussionen en diskussion, ett samtal, och undviker att bli splittrade monologer utan röd tråd? Min upplevelse av hur det gick på Conversation är att det blev en aning för mycket av disparata monologer och lite för lite samtal. Det fanns gott om programpunkter som lät intressanta och jag fick ibland lov att välja bort något alternativ. Men på programpunkterna fanns alltid en viss osäkerhet kring hur det hela skulle genomföras. Hur gör man en diskussion? Hur får man igång ett samtal? Det fanns moderatorer, eller diskussionsledare, utsedda till varje programpunkt och det var ett bra drag. Dessvärre tror jag att både moderatorer och deltagare var lite för ovana för programmet på Conversation.

Jag tror att moderatorns roll skulle kunna ha förtydligats och poängterats mer än den gjorde. Moderatorns roll är att lyssna och sammanfatta, dela ut ordet till de som vill komma till tals, dra tillbaka samtalet till dess tematiska fält om det tagit fart i en annan (om än så intressant!) riktining... ja, helt enkelt att moderera samtalets tempo och struktur. En moderator behöver inte alls sitta inne med fackkunskap i det ämne som skall behandlas. Det är inte många personer som klarar av att både ge uttryck för sina egna synpunkter på ämnet och samtidigt hålla i samtalets dynamik!

För att runda av mina allmänna synpukter om samtal vill jag bara säga att jag vet hur komplext det är att styra och leda samtal. Jag uppskattar att kommittén för Conversation ville prova ett nytt grepp och mina synpunkter är i och för sig riktade mot deras genomförande av programpunkterna, men också mer allmänna funderingar kring att leda samtal. Jag uppehåller mig ganska mycket kring sådana frågor eftersom jag utbildar mig till psykolog. Att leda och strukturera samtal är en stor del av min dagliga verksamhet både nu och i framtiden...

HEDERSGÄSTEN OCH PSYKOLOGISKA FUNDERINGAR
Tommy Persson höll i en programpunkt om filosofi i science fiction. Diskussionen drog åt lite olika håll. Jag tror det hela till slut handlade om att Tommy upplever att filosofiska dilemman ofta slarvas bort i många böcker, inte minst i vår egen favvo-genre: skiffy. Det fick oss att resonera kring att det kanske är ett generellt problem. När jag som läsare har bättre koll på ett ämne än vad författaren har i boken jag läser så uppstår en diskrepans. Detta irriterar oss och Tommy är väl bevandrad inom filosofiska teorier och hakar alltså upp sig när författare är slarviga med filosofin.

Jag kan meddela att en närbesläktad diskrepans kan uppstå på kongressers programpunkter. Jag pratar om hedersgästen Farah Mendlesohns personlighetspsykologiska funderingar. Personlighetspsykologi är en del av psykologin som verkar lättåtkomlig. Inte minst på grund av att test som baseras på Myers Briggs finns lättillgängligt. Jag är ingen expert på personlighetspsykologi (jag har hittills läst sådant i tre terminer) men alla ansatser att dela in mänskligheten i ett litet fåtal personlighetstyper luktar väldigt mycket femtiotal i min näsa. Personlighetspsykologin har kommit ett par stora kliv vidare efter den trait-baserade teori som Myers Briggs-typologin baseras på...

När det gäller olika metoder för att kvantifiera psykologiska aspekter är jag en styvnackad skeptiker. Så det är inte bara Farahs projekt som gör mig tveksam. Jag är allra mest skeptisk inför försök att kartlägga personligheter utifrån endast ett perspektiv (traits i fallet med Myers Briggs-testning). Personlighet är en luddig tingest som man kan mäta med självskattningar (Myers Briggs), experiment, observationer och så vidare. Det kompliceras också av den longitudinella aspekten: vi åldras och vår personlighet utvecklas.

Det smärtar mig att fundera på det här sättet kring att fans skulle vara eller inte vara speciella. Jag var tidigare övertygad om att vi fans verkligen är slans men jag tror inte det längre...

FANNISK VALLFÄRD!
På lördagkvällen var det dags för den traditionella banketten. Vi hade inte köpt någon bankettplats utan såg fram emot att äta middag tillsammans med andra fans. Vi hittade ett sällskap och tillsammans traskade vi iväg mot en indisk restaurang (som Carina, jag och Magnus Redin redan besökt på fredagskvällen! varför ändra ett vinnande koncept?). Efter besöket inser vi att den fanhistoriskt så viktiga adressen Folkskolegatan 22 ligger i krokarna. Vad är mer naturligt än en fannisk vallfärd till 22:an? Sagt och gjort. Vi letar oss fram genom den ljumma kvällen och hittar porten. Siffrorna ovanför är mer smakfullt presenterade än de andra på gatan. Det är en ledtråd om adressens höga historiska värde, förstås.

På bilden intill syns Lennart Uhlin, Johan Anglemark och undertecknad. Vi poserar alltså framför entrén till Folkskolegatan 22.

SÖNDAGSUTFLYKTER
Söndagens förmiddag blev en utflykt till Stockholms centrala delar. Klockan halv tio gick vi i mässa i St. Eugenia kyrka och passade på att träffa några av våra dominikanska vänner. Efter det spatserade vi från Kungsan till Gamla Stan och shoppade på SF-bokhandeln. Efter lite lunch var vi sedan tillbaks på Conversation för att vara med på Farahs punkt om fantastisk litteratur för barn.

Fler som skrivit om Conversation: Fanspan, Hans Persson, Jonas Wissting.

Andra bloggar om: Conversation, sf-kongresser, litteratur, fandom