Skräpigt på Facebook?

Det är ganska skakigt på Facebook, eller hur? Jag menar skakigt när det gäller kvaliteten på Facebook-tillämpningar. Jag har installerat en hel del tillämpningar som visar sig inte fungera alls eller bara delvis. Och så den uppsjö av tillämpningar som mer eller mindre tvingar mig att skicka massbrev/inbjudningar till alla mina vänner. Spam är inte vackert, varesig i Fb eller någon annanstans.

Jag anser att detta är Fb's ansvar. Det är nog smart (i teorin) att ha det så öppet som de har men nollkoll av tillämpningar som byggs och erbjuds till Fb's medlemmar. Men, jag har en känsla av att de underskattat nackdelen med detta förhållningssätt.

Jag tror att det i huvudsak kan gå på två sätt med Fb's framtid. Antagligen finns det flera tänkbara scenarion, men det blir så komplicerat att skriva om alla (ja, jag vet, det är lite fegt av mig att ducka).

(1) Folk installerar tillämpningar och när de inte gillar nåt tar de bort det och går vidare med att använda Fb, för de inser att den dåliga tillämpningen inte har med Fb att göra. Egentligen.

(2) Folk installerar tillämpningar och när de inte gillar nåt så blir Applications-menyn bara längre och längre med massor av användbara och oanvändbara tillämpningar huller om buller. Det blir grötigare och grötigare. Till slut blir allt så förvirrat och tråkigt och stökigt att man går vidare till någon annan community. Eller tillbaks till sin "ursprungscommunity" och pratar illa om Fb och allt krångligt och dåligt där.

Min erfarenhet säger mig att alternativ (1) är osannolikt. Jag tror att Fb måste ta sitt ansvar och på nåt sätt styra upp lite för utvecklarna. Hur illa de än må tycka om det.

Ett eventuellt scenario som är en liten blandning av de bägge är att folk egentligen inte bryr sig alls utan bara använder Fb som en slags virtuell visitkortshållare. Frågan är då vad som händer med finansieringen av Fb... Det är kul att se vad som händer med hypade nätfenomen. Www hypades och överlevde, men det finns ju otaliga andra hypade tillämpningar som inte överlevde sig egen bubbla. Juryn är definitivt ute angående Fb.

Andra bloggar om: Facebook

Riget

Jag har just avnjutit de fyra första avsnitten av Lars von Triers tv-serie Riget. Jag såg dem när de sändes på svensk tv på nittiotalet (nittonhundra nittiotalet, alltså). Det är kanske tolv år sedan, men jag minns förvånansvärt mycket av scener och handlingen.

En av de absoluta höjdpunkterna är Ernst-Hugo Järegårds rolltolkning av den svenska neurokirurgen Stig Helmer. Det är sällan jag njuter i så fulla drag av en skådespelares minsta lilla replik eller gest som när jag tittar på Ernst-Hugo som Helmer i Riget. Fullständigt förtrollande!

Efter att ha praktiserat lite i sjukhusmiljö tror jag att jag hittade ett lager i Riget som jag missade vid första titten. Det hänsynslösa revirtänkandet, läkarkårens maktposition, det extrema vi-och-dom-tänkandet mellan olika grupper under samma tak... Väldigt underhållande!

Riget har jämförts med Twin Peaks så jag tänkte se om den tv-serien också. Jag har nog inte själv sett särskilt stora likheter dem emellan, men det skall bli spännande att se om jag gör det nu.

Andra bloggar om: riget, tv, Lars von Trier

Världen är liten

"Världen är liten." Detta talesätt har förstås inspirerat sociologer att experimentera och empiriskt kontrollera exakt hur liten världen är. En teori kring världens litenhet säger att två godtyckliga personer på jorden är sammakopplade via vänner och bekantas bekanta med ett maximalt avstånd på sex steg. Denna teori kallas 6 Degrees of Separation. En av de allra första communitysajterna på nätet kallades också Six Degrees. Den största sajten med samma grundläggande idé är idag förstås Facebook. Gissa om jag blev glad att se att en utvecklare (Karl Bunyan) på Facebook försöker genomföra ett 6 Degrees-experiment på Facebooks population!

Just nu finns ca en halv miljon Facebook-användare kopplade till hans experiment. Jag kan se att jag är skild från Karl med fem grader (igår var det sex grader, så hans och min värld har blivit kraftigt mindre på bara ett halvt dygn!). Jag kan också studera en vy över exakt via vilka personer jag är sammankopplad med honom.

Sådana här experiment går jag loss på!

Andra bloggar om: sociologi, Facebook, 6 Degrees of Separation

U Gotta Collect 'Em ALL!

Det här är en ny fundering kring ämnet Facebook.

Jag har nu använt Facebook ett antal dagar och gått från att vara en likgiltig användare till att vara en aktiv. Jag har haft flera intressanta konversationer på Facebook och jag har hittat en del användbara och roliga applikationer. Framför allt har jag hittat en hel del vänner som det är kul att knyta den här typen av band med.

Min fundering, som anknyter till det här inläggets rubrik, är att Facebook i min bok (svengelska igen, ursäkta Åka och alla andra som inte gillar det) liknar Pokémon, man samlar och byter vänner. Man ger vännerna olika nya applikationer och därigenom gör man dem "kraftfullare". Alltså, jag menar inte att mina vänner är små fick-monster utan att samlarfrenesin kan bli densamma som vid idogt Pokémonspelande. Jag har i alla fall själv flera gånger tvekat vid "Add NN as a friend". "Njae, jag känner henne inte egentligen" eller "Jomenvisst, det är klart, NN känner ju YY!".

Det hela påminner mig inte bara om Pokémon utan också om en vistelse i New York i början av 1990-talet. Jag provade för första gången bed'n'breakfast i NYC. Jag fick rum hos en dam på East Side, ett par kvarter sydväst om Queensboro bridge. Det bestående minnet från den resan var denna dam och hennes hobby: att samla personer. Oupphörligen, vid varje frukost, intervjuade hon mig om vem jag var och vad jag hade för ärende i NYC. Jag var deltagare på en endagskonferens om SGML som avhölls på Rockefeller University i närheten. Det var inte för att jag hade något att presentera utan helt och hållet som deltagare och åhörare. Men, det brydde sig inte Ms. PeopleCollector om! Oh nej! Hon lade ord i munnen på mig och fick det till slut att låta som om jag skulle få Nobelpriset när jag väl kom hem till Sverige igen.

Så här efteråt har jag insett att denna dam antagligen samlade personer som bodde på hennes BnB. Jag och alla andra skapade hennes identitet, i viss mån. Precis som alla vänner i Facebook definierar våra cyberidentiteter. Kanske.

Andra bloggar om: sociologi, Pokémon, Facebook, New York City

Harry Potter-fundering

Jag har nu nästan läst färdigt Harry Potter and the Goblet of Fire i min första genomläsning av Harry Potter-böckerna. Jag är fortfarande uppslukad av Rowlings lilla trollkarl och hans vänner och fiender. Jag är definitivt en Potter-fan.

Så här halvvägs in i heptalogin är jag imponerad av hur Rowling bygger upp berättelsen. Alla olika lager och parallella berättelser som kombineras och utvecklas. Hennes tekniker att få oss läsare att mer och mer förstå trollkarlsvärlden imponerar särskilt mycket på mig. I bok fyra börjar världen bli mer tredimensionell på många sätt. Bland annat upptäcker Harry (och jag som läsare) att det (förstås!) finns fler skolor för unga trollkarlar och häxor i världen än Hogwarts. Dessutom får trollkarlsvärldens politik och annan smutsigare byk mer kött på benen än i de tre första böckerna.

Jag har kommit på mig själv med att försöka läsa lite långsammare så att jag inte skall ha läst ut böckerna för fort...

Andra bloggar om: Harry Potter

Facebook, omvärderat

Jag har pillat lite mer med Facebook de senaste dagarna och börjat inse mer och mer vilket monster det är och hur det faktiskt skiljer sig från de tidigare nätverkstjänsterna. Vid första påseendet missade jag hela den... um... tidskrävande aspekten av det hela. Alla små applikationer och lekar och spel. Som ett neopets för vuxna (ja, jag vet, det finns många vuxna som fastnat ohjälpligt i neopets också).

Nå, jag skall fortsätta använda Facebook ett tag till och se hur det funkar mer långsiktigt.

Andra bloggar om: facebook

Stephen Fry, igen

Även andra avsnittet av Stephen Frys självbiografiska dokumentär var mycket sevärt. Två bestående intryck för mig var tveksamheten inför medicinering och skjukdomar som identitetsskapande.

Stephen Frys egen tveksamhet inför medicinering var mycket tydlig. Motvilja till medicinering har nog sin grund i många olika faktorer. Uppväxt, samhälle, socioekonomisk tillhörighet, personliga erfarenheter som vuxen... och säkert fler. Mental hälsovård i USA är generellt mer medikaliserad än i Storbritannien eller Sverige och det påverkar förstås också Stephens eget förhållningssätt. Samtidigt beskriver han självkritiskt hur han "självmedicinerade" med alkohol och kokain. Som blivande psykolog inom svensk hälsovård lyssnar jag noggrant på Stephens resonemang och farhågor. Inte för att jag själv kommer att ha förskrivningsrätt men jag kommer med stor sannolikhet att ställas inför frågan som kollega eller terapeut.

Alla former av sjukdomar kan vara identitetsskapande. Personen som har sjukdomen inlemmar alltså sjukdomstillståndet i sin självuppfattning. Inte så konstigt när man tänker på det men det får stora konsekvenser för sjukvård och samhälle. Fry tog återkommande upp detta tema i sin dokumentär. Han frågade alla personer han intervjuade om de ville leva om sitt liv utan manodepressivitet om de hade möjligheten. Endast en ville göra det. Stephen själv funderade över hur hans egen karriär hade sett ut utan sjukdomen.

Andra bloggar om: psykologi, tv

Lyssnar på... M.I.A.

Jag upptäckte för ett par dagar sedan den brittiska artisten M.I.A. (Mathangi "Maya" Arulpragasam). Det är musik, det. Jag är svag för flera av de genreinflusenser hon visar prov på, särskilt grime, electro och förstås hip-hop.

Andra acter som jag stoppar i samma stora, mysiga fack som M.I.A. är Lady Sovereign och Stac of Stamina. Jag får också en stor dos Kate Bush-vibbar när jag lyssnar på M.I.A. och läser om artistens andra aktiviteter. Det finns en experimentlusta och kreativitet som gör musiken spännande att lyssna på.

Google-annonser

Jag roade mig här om dagen med att slå på Google-annonser här på bloggen. Och kul blir det! Jag får erbjudanden om Spanien-bilder, mönstrade skärbräden och Harry Potter-ringsignaler! Där ser man. Det är tydligen det min blogg handlar om, eller åtminstone har gemensamt med mina skriverier.

Det påminner mig: måste skriva ett inlägg och enfärgade skärbräden.

Ny termin

Terminen har varit igång en och en halv vecka redan men det är inte förrän idag som första föreläsningen är. Terminen domineras förstås av exjobbet men vi har en kurs också: Professionsfrågor samt klinisk handledning och konsultation. Den pågår från nu och till och med slutet av oktober.

Det verkar vara en kurs som handlar om hur det är att komma ut i verksamheten som psykolog. Vi har exempelvis en föreläsning om att komma ny ut på arbetsplatser som en bekant till mig håller. Det känns som om kursen ligger rätt i tiden (!) men frågan är hur relevant den kommer att kännas. Jag kan inte säga att jag har varit särskilt imponerad av de kurser vi haft hittills om professionsfrågor.

Den stora fördelen med kursen är att den över huvud taget finns. Utan den skulle kontakten med mina kurskamrater inte finnas naturligt. Nu kommer vi åtminstone att få träffas titt som tätt under hösten och hålla kontakten på det sättet. Sista terminen med gänget. Typ.

Den heliga Rosa av Lima

Idag firar vi (katoliker) den heliga Rosa av Lima. Det är dubbelt festligt i vår familj. Vår yngsta dotter heter Rosa som andranamn och har det efter helgonet. Rosa är alltså hennes skyddshelgon. Rosa var dessutom med i Predikarorden (eller dominikanerna, efter vår grundare, den heliga Dominicus). Jag och Carina är själva dominikaner, i lekmannagrenen av den dominikanska familjen.

Stephen Fry

Stephen Fry är en av mina favoriter. Igår sändes första delen av två av hans film Stephen Fry: The Secret Life of the Manic-Depressive (SVT1, klockan 21). Jag hade inte riktigt hängt med i hans produktion och liv sedan början på nittiotalet så jag visste inte att han hade så stora problem att det ledde fram till det som hände 1995. Han bröt ihop och flydde landet för att sedan komma tillbaks och börja reda ut det hela. Han fick "diagnosen" bipolärt syndrom, eller manodepressiv sjukdom. Han beskriver att diagnosen både förvirrade och hjälpte honom att återfå styrseln i livet.

Jag tycker att filmens första del var utmärkt på flera olika sätt. Dels är det ju Stephen själv som jag sedan tidigare uppskattar som skådespelare och författare som jag nu får möta privat, och dels är det sjukdomen som Fry belyser från eget och andras perspektiv. Vi som tittare får många smärtsamma berättelser till livs. Men det blir inte utfläkt och snaskigt som det ofta kan bli i program som beskriver människor som lider av sjukdomar. Stephen Fry lyckas ömsint blanda humor och allvar i sina möten med andra med samma diagnos.

Rent fackmässigt tycker jag också att Fry lyckas i filmen. Det är sakligt och inte alls kategoriskt. Jag uppskattade särskilt hans resonemang kring problemet med att diagosticera barn. Det är ett mycket svårt område och han belyser att det finns stora skillnader inom psykologprofessionen när det gäller praxis.

Jag tycker att det är modigt och storartat av Stephen Fry att beskriva sin sjukdom så som han gör i filmen. Psykisk ohälsa är något som behöver större lampor på sig, både för att lidande människor skall våga söka hjälp och för att psykologisk vård skall bli mer granskad. Så länge "nervproblem" är hysch-pysch och "bara inbillning" kommer lidandet bara bli mer utbrett och allvarligare.

Exjobb

Nu är det bara en termin kvar! I januari är jag (förhoppningsvis!) klar med mina studier på psykologprogrammet på Linköpings universitet. Det som ligger framför mig de närmsta sex månaderna är examensarbetet.

På min praktik på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken på Universitetssjukhuset här i Linköping pratade jag med min handledare om möjligheten att genomföra exjobbet som del av hennes avhandlingsprojekt. Det fanns lyckligtvis ett par alternativ och jag valde till slut ett projekt som jag nog inte riktigt hade förväntat mig (det är kul att överraska sig själv, inte sant?): en psykometrisk utvärdering av ett screening-instrument för social fobi hos barn och ungdomar.

Det blir alltså en hel del statistik och det är väl där min självöverraskning ligger. Hade någon frågat mig i början av utbildningen så hade inte statistik legat särskilt högt på min lista över tänkbara exjobbsidéer. Men exjobbet handlar också mycket om social fobi och hur detta påverkar unga människors liv och utveckling. Det är en otäck sjukdom på flera sätt. Gruppen personer som lider av social fobi är på grund av sjukdomens karaktär inte benägna att söka hjälp. Men, söker man hjälp finns mycket goda möjligheter att snart må mycket bättre och undvika ett livslångt lidande. En paradox alltså. En viktig forskningsfråga är alltså hur man tidigt ska kunna hitta och hjälpa personer som lider av social fobi.

Currently Playing: WoW (igen...)

Så var jag tillbaks i World of Warcraft-träsket. I viss mån hade jag nog underskattat spelets mångfald utanför räd-arenan så jag har inga problem att hitta roliga saker att göra med min level 70 dvärgjägare; även utanför de förhatliga instanserna. Dessutom finns ju alltid möjligheten att levla upp de andra figurerna till 70, även om tanken är en blandning av både skräck och förtjusning...

Harry Potter

När Siri var fyra-fem år köpte vi vår första Harry Potter-bok (alltså runt 200). Vi började läsa högt och i ärlighetens namn var nog jag och Carina de som var mest intresserade av den. Men, vi fortsatte köpa böckerna och läste högt. Den sista vi högläste innan vi gav upp var Harry Potter och den flammande bägaren. Vi köpte också de två första filmerna på DVD och de användes så mycket att den första faktiskt är obrukbar nu.

Hur som helst. Carina har lojalt följt Harry genom alla de resterande böckerna och har varit riktigt uppslukad ett par dagar efter den engelska utgåvans publicering. Det började hon med sommaren 2000 med publiceringen av Harry Potter and the Goblet of Fire. Själv har jag hittills följt det hela på avstånd.

Men i och med publiceringen av den sista delen bestämde jag mig för att ta mig an Harry Potter: från början till slut. Sagt och gjort. Jag beställde de tre delar vi saknade på engelska (Harry Potter and the Philosopher's Stone, Harry Potter and the Chamber of Secrets och Harry Potter and the Prisoner of Azkaban). Hittills har jag kommit till mitten av Harry Potter and the Goblet of Fire och jag är glad att jag inte började läsa tidigare: det hade varit olidligt att vänta på de kommande delarna! Jag återkommer säkert fler gånger till detta mastodontverk.

En sak som definitivt förhöjer nöjet att läsa Harry Potter är att vi är fyra och en halv personer som just nu gör detta. Carina läser om alla innan hon sätter tänderna i sjuan, jag läser alla mer eller mindre med jungfrueliga ögon, Siri läser på svenska och har kommit till bok två, Thomas lyssnar på ljudboken och Lukas och Malva hör oss andra prata om det. Det är otroligt kul att göra denna litterära resa tillsammans, hela familjen!

Jag: en Google fanboi

Jag vet inte vad det är men jag är en Google fanboi. Jag läser min e-post, skriver min blog, redigerar mina dokument och gör mina sökningar med hjälp av Google. Hade det varit Microsoft hade jag aldrig gjort det. Vad är skillnaden?

Efter en del Djupa Tankar och Självrannsakning har jag kommit underfund med att det helt enkelt handlar om Drömmen om Ubiquitous Computing. Jag läste Ted Nelsons vision 1990 och sedan dess har jag drömt om det sanna ubicomp-nätet. Jag är av den åsikten att Google sakta men säkert, del för del, faktiskt gör detta möjligt. För alla som vill.

Några novella-tankar

I helgen läste jag två av årets Hugonominerade kortromaner. Det var "Inclination" av William Shunn och "Julian: a Christmas Story" av Robert Charles Wilson. Utan att i förväg veta det handlar bägge kortromanerna om tonårspojkar som växer upp och lämnar sin familj. I "Inclination" utspelar detta utvecklingsdrama på en rymdstation någon gång i framtiden, medan kulissen i "Julian: a Christmas Story" är en relativt nära framtid men efter-katastrofen. Bägge kortromanerna är välskrivna och erbjuder en stunds trevlig läsning. Men, jag blev nyfiken: hur kommer det sig att två så lika kortromaner lyckas bli nominerade samma år?

Både "Inclination" och "Julian: a Christmas Story" är det tonårspojkar som växer upp och ställs inför genomgripande förändringar i deras liv. Adam Hazzard i "Julian: a Christmas Story" slits mellan lojalitet till familjen och till sin vän Julian Comstock. Det är vänskapen och hot om tvångsvärvning till ett krig som gör att Adam väljer att bryta upp från sin barndoms by och söka rättvisa och framgång... i New York av alla ställen! Pojken i "Inclination" heter Jude och bor på en rymdstation. Han och hans far tillhör en sträng, asketisk religion som helst inte beblandar sig med resten av stationens befolkning. På grund av ett arbete utanför sektens territorium lyfts oskuldens slöja från Judes ögon och han lämnar sekt och far bakom sig. Han återförenas på detta sät även med sin mor som han trott varit död (död i sektens ögon men inte rent fysiskt).

Religionen är ett starkt element i bägge kortromanerna. Men jag anser att det är religion som möbler (för att parafrasera Nancy Kress som talade om barn i sf, som hon hävdade ofta bara används som statiska möbler utan eget liv i sf och övrig litteratur). Nu är jag ingen religionssociolog (även om det skulle vara kul att vara en!) men jag skulle vilja hävda att båda kortromanerna beskriver en mycket typisk amerikansk religiositet. För mig som troende ger denna religiositet en känsla av fokus på regler och ritualer snarare än fördjupning och strävan att göra tron en del av personen. Ett viktigt arbete för alla troende är att göra barnatron till den vuxnes tro. Att fokusera på regler och lagar är lätt för barn att uppfatta och följa, men som vuxen kan en mer pragmatisk hållning vara nödvändig. Jag är säker på att mina kristna systrar och bröder i amish eller Plymouth Brethren gärna säger emot detta, men det får stå för dem. De läser nog inte sf ändå :).

Förutom min hobbyhäst nedan tycker jag att båda kortromanerna var välskrivna. Jag tycker kanske att figurerna är lite väl schablonmässiga. Jag är inte en van kortromanläsare men jag tycker att jag har läst verk med denna omfattning där figurerna har mer kött på benen (jag tänker på min aktuella husgud T. E. D. Klein som exempel där alla karaktärer i handlingen känns tredimensionella, inte bara huvudpersonen och en eller två till). I "Inclination" tycker jag att Shunn på ett färgsprakande sätt lyckas beskriva de olika sektionerna på rymdstationen: de spartanska sektionerna i the Quarter och de mustiga avdelningarna utanför. Jag kan inte säga att jag upplevde någon Sense of Wonder när jag läste "Inclination". Det var snarare en känsla av att läsa ett gott hantverk.

Nu måste jag även ge utlopp för en liten hobbyhäst jag har. Jag tycker liksom många andra att det är störande när författare tillfälligt eller mer permanent i sin text gör det omöjligt att upprätthålla "the suspension of disbelief". Tyvärr ägnar sig både Wilson och Shunn åt detta. I bägge fallen handlar det om ett litet malplacerat ord vid fel tillfälle; fel tillfälle för min läsupplevelse, alltså. I Wilsons kortroman uppstår det när han beskriver vad den i texten förekommande "the tip" egentligen är. Jag tycker att det är självklart redan innan hans mer ingående förklaring. Till slut verkar det som om han bara måste ta till ett begrepp så att precis alla läsare med 100% säkerhet inte skall missa hela poängen:

Every prosperous town had a Tip; though in the east it was sometimes called a Till, a Dump, or an Eebay.

"Eebay"... right... jag var på väg att slänga kortromanen åt sidan och aldrig läsa klart den. Efter-katastrofenberättelser är nämligen tillsammans med alternativhistoria mina absoluta hatobjekt bland science fictions underbara subgenrer. Men men, jag bet ihop och tänkte att det nu inte kunde bli värre i alla fall.

Shunns övertydlighet ser ut så här i kortromanen:

“What are you?” I ask.

“A very sophisticated information retrieval system. Once upon a time, you might have called me a search engine, but I’m much more than that. I’m something of a diagnostician as well, and a physician, and a surgeon, and a teacher, and a tutor. A diplomat, a translator, an ombudsman. A legal advisor, and an advocate too. And I play a mean hand of gin.”

"Once upon a time"... "search engine"... jag suckade djupt. Varför inte helt enkelt nöja sig med formuleringen "A very sophisticated information retrieval system."??? Det skulle minsann Vance ha gjort, och det blir en så mycket bättre text så.

T.E.D. Klein

Läste just novellen "Children of the Kingdom" i T. E. D. Kleins novellsamling Dark Gods. Det gav mersmak så jag plockade fram hans The Ceremonies från hyllan och började läsa den idag.

En sak förbryllar mig dock. Bägge volymerna har riktigt brutna ryggar. Här i den björklindska biblioteket är brutna ryggar på pocketböcker strängeligen förbjudet! Jag misstänker att de är inköpta på auktion eller från Chris Drumm, för en spottstyver för att smaka av författaren. Nåväl... det ser anskrämligt ut.

En dag i solen

Igår ägnade vi oss en hel dags geocachning. Det blir rätt svettigt men himla kul. Vi letade hade med oss beskrivningen på nio cachar och hittade sju. Siri och Thomas var på läger i Karlsby veckan före midsommar och Siri glömde några saker där som vi skulle hämta igår. Att leta cachar blev ett utmärkt sätt att förvandla en tråkig resa till en väldigt kul tripp!

Vi började i skogen söder om Karlsby där Hans Persson gömt en cache vid en stugruin. På bilden intill visar Malva med GPSen i hand åt vilket håll cachen skall finnas. Det blev lite stressigt efter att vi försökte ta en genväg över ett snårigt hygge, men vi hann till kursgården i tid efter att vi hittat cachen! När vi väl hämtat Siris prylar åkte vi vidare till nästa mål på expeditionen.

Nästa anhalt var det otroligt maffiga flyttblocket Tälleberga kyrka. Jag tror aldrig jag har sett en sådan koloss förr. Här fikade vi på kex och massor av blåbär (Siris hand demonstrerar intill). Vi styrde sedan kosan mot Borensberg och Juteberget där det skulle finnas en fornborg och en cache förstås. Efter lite letande hittar vi både högsta punkten och cachen. Vi tar lunchpaus vid Östergötlands tak; vilken fantastisk utsikt! Det var ganska läskigt att promenera på Juteberget med fyra ungar kan jag intyga. Det hjälpte nog inte att pappa har svår svindel och blir lite hysterisk när vi kom närmre än fyra meter från de många branterna... Vi klarade oss dock helskinnade och kunde stolt lägga till denna cache i listan över funna skatter.

I Kungs Norrby skall det finnas en slottsruin som huserar nästa cache på vår rutt. Vi åker förbi en övervuxen jordhög på vänster sida och Thomas (som håller GPSen då) säger plötsligt att vi åker längre från waypointen igen. Märkligt, här har inte varit någon slottsruin! Men, det var jordhögen som var målet. Det är kul att konfronteras med sina förutfattade meningar om hur slottsruiner skall se ut. På bilden till höger ser du barnen vid den mest slottslika delen vi kunde hitta: ett fragment av en vägg.

Sedan tog vi cacharna i Bjärka resecentrum och en som kallades "Piles of stones /Haufen von Steinen" längs vägen till den sista för dagen: Waste of ENERGY. Vi försökte oss också på starten på en kluring som heter Mathematic Nature. Dessvärre var det lite trafikkaos runt den första koordinaten (hela Vägverket tycktes vara där med olika vägreparationsfordon och skyltar!) och dessutom hade jag slarvat med genomläsningen av cachen, så vi valde att bara titta lite där och fortsätta färden till Gärstadverken utanför Linköping. Det var en kul avslutning på dagen. Cachen var gömd i ett helt oväntat parklandskap utanför sopförbränningsanläggningen.

Vi har bara hittat en fästing efter gårdagens strapatser (på Malva). Om något är lyckat så är väl det? Det verkar som om alla av oss som var ute blev lite trötta för idag ser det ut att kanske blir en geocachefri dag. Vi får väl se...

Geocaching

Som så många andra föräldrar letar även jag och Carina efter fritidssysslor som stora delar av familjen kan göra tillsammans. Det senaste försöket heter geocaching och verkar hittills vara en given hit. Faktum är att Hans Persson med familj introducerade oss till detta redan för många år sedan vid en gemensam utflykt till Trollegater. Vid det tillfället kändes det dock inte som något vi kunde sätta igång med så geocaching passerade förbi medvetandet... Snabbspola fram tre år och vår minsta dotter är fyra istället för ett och vår äldsta fyller elva om några veckor. Plötsligt blev geocaching mycket mer intressant för fler i familjen och vi bestämde att testa.

Alla i familjen älskar skattjakter. Varje födelsedagskalas måste ha skattjakt (fiskdamm går bort i det björklindska hushållet). Vi har haft skattjakter för barnen ute i skogen med fejk-uråldriga skattkartor, etc, etc. Geocaching passar liksom in i det hela. Dessutom är ju flera av oss orienterare så kartor och navigering är något vi älskar.

En bild från dagens tredje funna cache
(GC7168, In Between)