Jag laddade hem Depeches singel "Wrong" häromdagen. Jag har liksom inte riktigt gillat hur de där gossarna lät under en lång period... kanske från mitten av åttiotalet tills nu, faktiskt. Men, Wrong låter inte illa. Det skall bli kul att höra hur resten låter. Nej, jag tänker inte leta versioner som läckt ut. Jag bokade på iTunes och kunde ladda hem singeln, det räcker bra för mig.
När jag funderar på det är nog Black Celebration det sista albumet jag tar fram och lyssnar på då och då. Allt efter det har inte fallit undertecknad på läppen alls. För rockigt och för lite blippblopp. I ärlighetens namn är jag nog lite svårflörtad när det gäller Depeche Mode. Efter att jag var på deras spelning på Draken i Stockholm 1983 jämför jag allt de gör med det jag hörde och upplevde där. Det är deras eget fel, så det så.
En annan återblick var The Prodigys senaste album, Invaders Must Die. Jag laddade hem det utan att lyssna igenom smakproven på låtarna innan och det kanske var en smula förhastat för låtarna låter väldigt lika varandra... och väldigt mycket 90-tal. Nåväl. De passar bra på hög volym i bilen på väg till jobbet när jag behöver ladda upp ordentligt. Döv och adrenalinpumpad.
2009-03-11
2008-11-27
Dr. Jekyll och musik
Den här hösten heter min absoluta favoritserie på tv Jekyll. Allt är bra, så jag är helt subjektiv i mitt omdöme. James Nesbitt är helt otroligt uttrycksfull och trovärdig i sina bägge roller. Eftersom det fortfarande är ett avsnitt kvar har jag egentligen ingen aning om vad som kommer att hända, men hittills tycker jag att manuset också har varit i toppklass. Jag har inte läst Robert Louis Stevensons roman (fy på mig!) så min kunskap om ursprungsberättelsen är mycket populärkulturell. De som vet mer (min hustru exempelvis) pratar om att det i boken handlar om undertryckt, viktoriansk sexualitet. Sexualitet är väl en beståndsdel i Jekyll också, men det handlar om så mycket mer. Om förmågan och förutsättningarna att vara en hel människa. Det är vad jag tror att slutsatsen kommer att bli på söndag då sista avsnittet visas i SVT.
Idag rullar Burials album Untrue i hörlurarna. Jag fick inspiration att köpa det efter att ha läst Corren igår om dubstep. Jag är inte särskilt förtjust i dub ( i dess olika former) men detta lät spännade. Jag är egentligen mer förtjust i andra varianter och utvecklingar av 2-step. Men Burials ljud och rytmer charmar mig. När jag sade att det var i hörlurarna jag lyssnar så var det bara halva sanningen. Jag spelade de första låtarna på bilstereon också, imorse på väg till jobbet här i Åtvidaberg. Och, då insåg jag en anledning till att jag gillar skivan: den är backspegelsskakande! Bastrummorna skapade fina små vibrationer i backspegeln. Mysigt!
Idag rullar Burials album Untrue i hörlurarna. Jag fick inspiration att köpa det efter att ha läst Corren igår om dubstep. Jag är inte särskilt förtjust i dub ( i dess olika former) men detta lät spännade. Jag är egentligen mer förtjust i andra varianter och utvecklingar av 2-step. Men Burials ljud och rytmer charmar mig. När jag sade att det var i hörlurarna jag lyssnar så var det bara halva sanningen. Jag spelade de första låtarna på bilstereon också, imorse på väg till jobbet här i Åtvidaberg. Och, då insåg jag en anledning till att jag gillar skivan: den är backspegelsskakande! Bastrummorna skapade fina små vibrationer i backspegeln. Mysigt!
2008-11-21
I lurarna idag
En liten fågel viskade här om dagen i mitt öra om tjänsten eMusic. Jag har tidigare inte brytt mig om alla de många tjänster för laglig musiknedladdning som finns idag. Man kan väl säga så att jag började få ont om pengar när tjänsterna hade mognat, så under studenttiden... host!... kanske jag inte riktigt... host!... betalade för exakt varje låt. Ja, du förstår säkert?
Nå. Nya tider, stinna plånböcker, och fortfarande massor av plats på min skinande lilla vita iPhone. Jag nappade på tipset och reggade mig på eMusic för att utnyttja de 50 gratislåtarna, i alla fall.
Det blev två nedladdningar igår: Jedi Mind Tricks platta A History of Violence och samlingsplattan Bedrock 10 Past Present Future som mixades ihop av John Digweed. Jag har bara börjat lyssna på JMT:s låtar hittills.
JMT påminner mig väldigt mycket om den mörka musik som gänget Devilz Rejectz gjort. Det funkar mycket bra på mig! Massor av suggestiva samplingar, rå, brutal rap.
Nå. Nya tider, stinna plånböcker, och fortfarande massor av plats på min skinande lilla vita iPhone. Jag nappade på tipset och reggade mig på eMusic för att utnyttja de 50 gratislåtarna, i alla fall.
Det blev två nedladdningar igår: Jedi Mind Tricks platta A History of Violence och samlingsplattan Bedrock 10 Past Present Future som mixades ihop av John Digweed. Jag har bara börjat lyssna på JMT:s låtar hittills.
JMT påminner mig väldigt mycket om den mörka musik som gänget Devilz Rejectz gjort. Det funkar mycket bra på mig! Massor av suggestiva samplingar, rå, brutal rap.
2008-11-19
I lurarna nu
Jag har gjort mitt första inköp av musik på iTunes. Jag har köpt en del appar till min iPhone redan, men nu har jag tagit steget till musiken. Det blev As In Rebekkamarias senaste släpp: Queen of France.
En mycket trevlig samling låtar, även om det finns en viss ojämnhet. Jag är enkel att tillfredsställa när det gäller elektronisk, vokal musik. Men As In Rebekkamaria har något extra. Jag gillar skarpt den koola kontrasten mellan sångerskans nästan eteriska sångröst och de skruvade, knorrande, brutala syntljuden och trummorna.
Jag gillar också hur musiken ofta påminner om Kate Bushs musik. Ta exempelvis titelspåret, Queen of France, som doftar Kate Bush-tribut in extremis. Men, mina musikaliska referenser är ju lite begränsade. De som känner mig vet att jag jämför allt med antingen Kate Bush eller The Clash. So sue me.
En mycket trevlig samling låtar, även om det finns en viss ojämnhet. Jag är enkel att tillfredsställa när det gäller elektronisk, vokal musik. Men As In Rebekkamaria har något extra. Jag gillar skarpt den koola kontrasten mellan sångerskans nästan eteriska sångröst och de skruvade, knorrande, brutala syntljuden och trummorna.
Jag gillar också hur musiken ofta påminner om Kate Bushs musik. Ta exempelvis titelspåret, Queen of France, som doftar Kate Bush-tribut in extremis. Men, mina musikaliska referenser är ju lite begränsade. De som känner mig vet att jag jämför allt med antingen Kate Bush eller The Clash. So sue me.
Återvändare
Då var jag tillbaks i WoW igen då. Det började för någon månad sedan, efter att jag provat på och tröttnat på Warhammer Online. Nu har jag snart spelat WoW i snart fyra år, till och från.
Jag spelar framför allt Cnac, min alldeles urspungliga figur i Azeroth. Honom skapade jag på natten, tidigt på småtimmarna den 11:e februari 2005. Faktum är att jag redan hade spelat Cnac i en månad i betan, men det räknas nog inte. Cnac började sin karriär på Shadow Moon, en europeisk PvP-server. Sedan flyttade hela gillet till Magtherion. Där sov Cnac ett tag medan jag skapade en druid på rollspelsservern Moonglade. Där trivdes jag mycket bra och flyttade över Cnac och en präst som heter Firinn för att samla alla mina figurer på en server.
Det där med rollspelsserver... man kan inte anklaga WoW-spelare i allmänhet för att vara mycket rollspelsintresserade, men på en rollspelsserver finns i alla fall en lite chans att man stöter på de WoW-spelare som har intresset.
Det är också en trevlig erfarenhet att spela WoW som icke-student. Det betyder bland annat att jag inte kan spela lika mycket som förr. Jag har efter flera år av förmiddagsspelande utan särskilt mycket problem med överexploaterade områden i spelet äntligen fått det tvivelaktiga nöjet att dela begränsad resurser med mina medspelare.
En annan sak som är kul är att jag kan spela mer och mer med mina barn (i alla fall de tre äldsta). Vi spelar tillsammans både som horden (på en annan RP-server) och som alliansen (på Cnacs server). Vi har skapat gillen på bägge servrarna (Clan Sgurr) och har allmänt kul. Det är spännande att se vad barnen tycker är kul, särskilt sådant som jag inte alls uppskattar! Exempelvis de oändliga duellerna i Goldshire/Cross Roads... jag sätter folk direkt på /ignore-listan som utmanar mina figurer på duell utan lite rollspel först. Mina söner accepterar oavsett vem som utmanar!
Jag spelar framför allt Cnac, min alldeles urspungliga figur i Azeroth. Honom skapade jag på natten, tidigt på småtimmarna den 11:e februari 2005. Faktum är att jag redan hade spelat Cnac i en månad i betan, men det räknas nog inte. Cnac började sin karriär på Shadow Moon, en europeisk PvP-server. Sedan flyttade hela gillet till Magtherion. Där sov Cnac ett tag medan jag skapade en druid på rollspelsservern Moonglade. Där trivdes jag mycket bra och flyttade över Cnac och en präst som heter Firinn för att samla alla mina figurer på en server.
Det där med rollspelsserver... man kan inte anklaga WoW-spelare i allmänhet för att vara mycket rollspelsintresserade, men på en rollspelsserver finns i alla fall en lite chans att man stöter på de WoW-spelare som har intresset.
Det är också en trevlig erfarenhet att spela WoW som icke-student. Det betyder bland annat att jag inte kan spela lika mycket som förr. Jag har efter flera år av förmiddagsspelande utan särskilt mycket problem med överexploaterade områden i spelet äntligen fått det tvivelaktiga nöjet att dela begränsad resurser med mina medspelare.
En annan sak som är kul är att jag kan spela mer och mer med mina barn (i alla fall de tre äldsta). Vi spelar tillsammans både som horden (på en annan RP-server) och som alliansen (på Cnacs server). Vi har skapat gillen på bägge servrarna (Clan Sgurr) och har allmänt kul. Det är spännande att se vad barnen tycker är kul, särskilt sådant som jag inte alls uppskattar! Exempelvis de oändliga duellerna i Goldshire/Cross Roads... jag sätter folk direkt på /ignore-listan som utmanar mina figurer på duell utan lite rollspel först. Mina söner accepterar oavsett vem som utmanar!
2008-11-07
Domestic bliss part II
En annan påtaglig förtjänst med att ha massor av pengar tilgängligt är att man kan förlusta sig i exempelvis öl. Efter att i flera år i bästa fall haft råd med Sofiero-bärs har jag och Carina nu börjat inventera Systembolagets ölhyllor med stor lusta.
Mitt absoluta favvoöl just nu är Ruddles County.
Yummy! domestic bliss!
Mitt absoluta favvoöl just nu är Ruddles County.
Yummy! domestic bliss!
Domestic bliss part I
Det finns förstås många fördelar med att dra in löner från två heltidsjobb i ett hushåll. Det kan låta konstigt att jag gör en poäng av det, men i det björklindska residenset har detta inte skett sedan våren 1996. Vi är alltså vana att spara snarare än slösa (särskilt från de sista tre åren då vi i stort sett levt på barnbidrag och havregrynsgröt). Hur som helst i vi i full färd att uppdatera en del viktiga hushållsmaskiner som en del i vår nya livsstil. Vi har skaffat ny kyl, frys och torktumlare redan.
I morse var elektrikern här och installerade vår nya hushållspryl: nya spishällen. Den gamla, illaluktande, snuskiga, delvis vådliga (proppen för en av faserna gick när vi satte på en av plattorna...) och installerad vid husets bygge anno 1992 spishäll har förpassats till soptippen. I stället glänser där nu en induktionsspis modell Siemens EH775501E.
Yummy! domestic bliss!
I morse var elektrikern här och installerade vår nya hushållspryl: nya spishällen. Den gamla, illaluktande, snuskiga, delvis vådliga (proppen för en av faserna gick när vi satte på en av plattorna...) och installerad vid husets bygge anno 1992 spishäll har förpassats till soptippen. I stället glänser där nu en induktionsspis modell Siemens EH775501E.
Yummy! domestic bliss!
2008-11-05
Mer nostalgi!
När jag gick på stan i eftermiddags, efter att jag hade handlat ost och Hello Kitty-mössa, lyssnade jag på Lady Sovereign, och hon sjöng:
Playing the lastest jungle tunes we had on cassette,
Those were the days I will never forget
Jag minns när jag satt i finkan våren och sommaren 1995 och lyssnade just på de senaste junglelåtarna, på just band i en walkman, i gräset, i solen... nostalgi! Jag minns särskilt Metalheadz. Kan man tänka sig ett bättre soundtrack för en fängelsevistelse?!?
Ubiquitous dreams... come true?
Jag är en informationsjunkie och det har jag varit så länge jag minns. Jag besitter dock inte ett särskilt välutvecklat minne för olika faktauppgifter utan jag har alltid förlitat mig på att ha referensverk, böcker, tidskrifter, etc tillhands för att kolla upp en specifik fakta-nibblet om behovet uppstår. Det är nog en av anledningarna till att jag tidigt utvecklade en passionerad bibliofili. Jag är ganska stolt över min förmåga att hitta information jag behöver och att kombinera information; att skapa informationssynergier så att säga.
Jag läste Anna Davours blogg om hennes personliga datorhistoria och började fundera på min egen drivkraft bakom hopp till olika datorer och prylar och operativsystem. Fram till 1990 ungefär var jag nog ganska allmänt nyfiken. Jag var sedan sjuttiotalet (ABC80/800 anyone?) mest fascinerad av datorer som fenomen/leksak/pryl. Genom Unga forskare och datorklubben Stacken på KTH kom jag i kontakt med Internet (fortfarande i sin vagga, förstås) och mitt spirande intresse av datorer som kommunikationsplattform startades. Tekniken i all ära men att kunna skriva mail och spela onlinespel var det som verkligen fångade mitt intresse. När jag började plugga i Linköping 1987 fortsatte jag att utveckla detta intresse och jag minns fortfarande mailet jag fick för nu nästan exakt 21 år sedan där teknikerna på LiU förebrående påpekade att jag fick alldeles för mycket mail från utlandet... Till saken var att jag spelade Diplomacy via epost hösten 1987; där det förstås fanns deltagare runt om i världen.
När jag började min forskarbana 1990 kom jag i kontakt med Ted Nelsons idéer om ett globalt nät av informationsutbyte och Mark Weisers ubiquitous computing. Det här slog an många strängar inom mig, både här och där. Hela konceptet med intelligenta prylar som alla är uppkopplade mot det globala nätet för informationsspridning och kommunikation... som hämtat ur William Gibsons och Vernor Vinges berättelser!
Jag intresserade mig förstås tidigt för olika nya och förfinade användningsområden för internet. Jag var lite oprofetisk 1992 då jag på en konferens i Helsingborg hävdade att www antagligen inte skulle bli så stort... Ja, vi gör alla våra misstag.
En pryl som jag minns med blandade känslor är min gamla Apple Newton. Den var ett steg i riktningen mot ubikomp men internetaccessen på den var medioker. Under våren 1995 kunde jag äntligen koppla ihop min PowerBook 520 (den serien hade ett PCMIA-fack där man kunde ploppa in ett modem, typ) med en Nokia 2110-mobil och var spejsigt och kul och gav tillsammans med den exploderande webben lade till ännu en dimension ubiquitousnes (jag skrev f.ö. en så-gör-duartikel i InternetGuiden om hur man skulle gå tillväga för att få detta att funka, på en helgpermis under min fängelsevistelse).
Just bärbara datorer har inte varit en odelat positiv upplevelse under året. Jag är kluven till dem. Dels är de just bärbara och ger mig den där känslan av ubikomp, dels är de inte riktigt så användbara som sina stationära syskon. Det här har förstås ändrats över åren sedan min första Apple PowerBook 100. I dag tror jag att jag åter skulle kunna tänka mig att investera i en bärbar dator med wifi. Det har hänt så mycket både när det gäller mångsidighet som faktisk bärbarhet. En sak som hindrat mig från att investera i bärbar dator under de senaste sju åren har varit den dåliga möjligheten att spela spel på dem. Spel har alltid varit en av de viktigaste datornanvändningarna för mig och en dator/pryl utan möjlighet att spela de senaste, koolaste spelen går helt enkelt bort. Även detta är förändrat på den bärbara sidan sedan några år tillbaks.
En sak som fångat mig genom åren är att datorn kan definierara din sociala tillhörighet. Jag har både studerat det som fenomen och även helhjärtat deltagit i det; en period under nittiotalet var jag till och med en fanatisk macevangelist, iförd pikétröjor med logon och allt.
Nu sitter jag här med min iPhone som nog är den koolast ubicomp-pryl jag ägt i mitt liv. Det är nära nu. Riktigt nära. Vissa appar ger mig en sense of wonder som endast bra sf har gett mig förr (jag tänker mest på Shazam, kartorna och alla platsbaserade tjänster, de integrerade epost- och webbapparna).
Jaha, det här blev vipps en liten anekdotisk uppsats. Så går det när man har andra saker som ligger på hög och borde skrivas istället. Skönt med the blog as the perfect procrastination tool!
Jag läste Anna Davours blogg om hennes personliga datorhistoria och började fundera på min egen drivkraft bakom hopp till olika datorer och prylar och operativsystem. Fram till 1990 ungefär var jag nog ganska allmänt nyfiken. Jag var sedan sjuttiotalet (ABC80/800 anyone?) mest fascinerad av datorer som fenomen/leksak/pryl. Genom Unga forskare och datorklubben Stacken på KTH kom jag i kontakt med Internet (fortfarande i sin vagga, förstås) och mitt spirande intresse av datorer som kommunikationsplattform startades. Tekniken i all ära men att kunna skriva mail och spela onlinespel var det som verkligen fångade mitt intresse. När jag började plugga i Linköping 1987 fortsatte jag att utveckla detta intresse och jag minns fortfarande mailet jag fick för nu nästan exakt 21 år sedan där teknikerna på LiU förebrående påpekade att jag fick alldeles för mycket mail från utlandet... Till saken var att jag spelade Diplomacy via epost hösten 1987; där det förstås fanns deltagare runt om i världen.
När jag började min forskarbana 1990 kom jag i kontakt med Ted Nelsons idéer om ett globalt nät av informationsutbyte och Mark Weisers ubiquitous computing. Det här slog an många strängar inom mig, både här och där. Hela konceptet med intelligenta prylar som alla är uppkopplade mot det globala nätet för informationsspridning och kommunikation... som hämtat ur William Gibsons och Vernor Vinges berättelser!
Jag intresserade mig förstås tidigt för olika nya och förfinade användningsområden för internet. Jag var lite oprofetisk 1992 då jag på en konferens i Helsingborg hävdade att www antagligen inte skulle bli så stort... Ja, vi gör alla våra misstag.
En pryl som jag minns med blandade känslor är min gamla Apple Newton. Den var ett steg i riktningen mot ubikomp men internetaccessen på den var medioker. Under våren 1995 kunde jag äntligen koppla ihop min PowerBook 520 (den serien hade ett PCMIA-fack där man kunde ploppa in ett modem, typ) med en Nokia 2110-mobil och var spejsigt och kul och gav tillsammans med den exploderande webben lade till ännu en dimension ubiquitousnes (jag skrev f.ö. en så-gör-duartikel i InternetGuiden om hur man skulle gå tillväga för att få detta att funka, på en helgpermis under min fängelsevistelse).
Just bärbara datorer har inte varit en odelat positiv upplevelse under året. Jag är kluven till dem. Dels är de just bärbara och ger mig den där känslan av ubikomp, dels är de inte riktigt så användbara som sina stationära syskon. Det här har förstås ändrats över åren sedan min första Apple PowerBook 100. I dag tror jag att jag åter skulle kunna tänka mig att investera i en bärbar dator med wifi. Det har hänt så mycket både när det gäller mångsidighet som faktisk bärbarhet. En sak som hindrat mig från att investera i bärbar dator under de senaste sju åren har varit den dåliga möjligheten att spela spel på dem. Spel har alltid varit en av de viktigaste datornanvändningarna för mig och en dator/pryl utan möjlighet att spela de senaste, koolaste spelen går helt enkelt bort. Även detta är förändrat på den bärbara sidan sedan några år tillbaks.
En sak som fångat mig genom åren är att datorn kan definierara din sociala tillhörighet. Jag har både studerat det som fenomen och även helhjärtat deltagit i det; en period under nittiotalet var jag till och med en fanatisk macevangelist, iförd pikétröjor med logon och allt.
Nu sitter jag här med min iPhone som nog är den koolast ubicomp-pryl jag ägt i mitt liv. Det är nära nu. Riktigt nära. Vissa appar ger mig en sense of wonder som endast bra sf har gett mig förr (jag tänker mest på Shazam, kartorna och alla platsbaserade tjänster, de integrerade epost- och webbapparna).
Jaha, det här blev vipps en liten anekdotisk uppsats. Så går det när man har andra saker som ligger på hög och borde skrivas istället. Skönt med the blog as the perfect procrastination tool!
2008-10-26
Fringe
Jag har försökt titta på Fringe, den där så kallade sf-serien som går på Kanal 5 sedan ett par veckor. Men den funkar inte för mig. Inte alls. Jag har somnat i slutet av de två första avsnitten. Och sedan varit tvungen att se slutet någon annan dag. Igår hade jag druckit några glas vin innan jag tittade på inspelningen av torsdagens avsnitt. Men inte ens en lindig intoxinering hjälpte mig att gilla serien.
Jag har försökt hitta vad det är som inte funkar i den. Det är lite förbryllande för jag är annars ganska lättroad, särskilt av sf-serier. Igår försökte jag formulera vad jag inte gillar med Fringe:
Nä, jag ser nog om The Prisoner igen. Den har ju helt enkelt inga fel. ;)
Jag har försökt hitta vad det är som inte funkar i den. Det är lite förbryllande för jag är annars ganska lättroad, särskilt av sf-serier. Igår försökte jag formulera vad jag inte gillar med Fringe:
- Pappan och pojken. Walter och Peter Bishop, alltså. Jag vet inte, men deras relation känns inte särskilt trovärdig. Dessutom blir det nästan pinsamt varje gång det blir något patetiskt skämt om Walter.
- Massive Dynamic Är Ett Verkligt Företag. Det påminner lite om verklighetsspelet Sanningen om Marika förra hösten men den produktionen var så oerhört mycket bättre genomförd, i min bok.
- Hemliga Amerikanska Underrättelsetjänster. Jo, men, jamen. Jag bara undrar hur länge det kan vara inne med olika former av paranoida fantasier om Allvetande Amerikanska Underrättelsetjänster. Inte så kul längre tycker jag.
Nä, jag ser nog om The Prisoner igen. Den har ju helt enkelt inga fel. ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
