The Online Journal of Andreas Björklind

Not too wrong

2009-03-11T13:15:00.003+01:00

Jag laddade hem Depeches singel "Wrong" häromdagen. Jag har liksom inte riktigt gillat hur de där gossarna lät under en lång period... kanske från mitten av åttiotalet tills nu, faktiskt. Men, Wrong låter inte illa. Det skall bli kul att höra hur resten låter. Nej, jag tänker inte leta versioner som läckt ut. Jag bokade på iTunes och kunde ladda hem singeln, det räcker bra för mig.

När jag funderar på det är nog Black Celebration det sista albumet jag tar fram och lyssnar på då och då. Allt efter det har inte fallit undertecknad på läppen alls. För rockigt och för lite blippblopp. I ärlighetens namn är jag nog lite svårflörtad när det gäller Depeche Mode. Efter att jag var på deras spelning på Draken i Stockholm 1983 jämför jag allt de gör med det jag hörde och upplevde där. Det är deras eget fel, så det så.

En annan återblick var The Prodigys senaste album, Invaders Must Die. Jag laddade hem det utan att lyssna igenom smakproven på låtarna innan och det kanske var en smula förhastat för låtarna låter väldigt lika varandra... och väldigt mycket 90-tal. Nåväl. De passar bra på hög volym i bilen på väg till jobbet när jag behöver ladda upp ordentligt. Döv och adrenalinpumpad.

Dr. Jekyll och musik

2008-11-27T10:15:00.002+01:00

Den här hösten heter min absoluta favoritserie på tv Jekyll. Allt är bra, så jag är helt subjektiv i mitt omdöme. James Nesbitt är helt otroligt uttrycksfull och trovärdig i sina bägge roller. Eftersom det fortfarande är ett avsnitt kvar har jag egentligen ingen aning om vad som kommer att hända, men hittills tycker jag att manuset också har varit i toppklass. Jag har inte läst Robert Louis Stevensons roman (fy på mig!) så min kunskap om ursprungsberättelsen är mycket populärkulturell. De som vet mer (min hustru exempelvis) pratar om att det i boken handlar om undertryckt, viktoriansk sexualitet. Sexualitet är väl en beståndsdel i Jekyll också, men det handlar om så mycket mer. Om förmågan och förutsättningarna att vara en hel människa. Det är vad jag tror att slutsatsen kommer att bli på söndag då sista avsnittet visas i SVT.

Idag rullar Burials album Untrue i hörlurarna. Jag fick inspiration att köpa det efter att ha läst Corren igår om dubstep. Jag är inte särskilt förtjust i dub ( i dess olika former) men detta lät spännade. Jag är egentligen mer förtjust i andra varianter och utvecklingar av 2-step. Men Burials ljud och rytmer charmar mig. När jag sade att det var i hörlurarna jag lyssnar så var det bara halva sanningen. Jag spelade de första låtarna på bilstereon också, imorse på väg till jobbet här i Åtvidaberg. Och, då insåg jag en anledning till att jag gillar skivan: den är backspegelsskakande! Bastrummorna skapade fina små vibrationer i backspegeln. Mysigt!

I lurarna idag

2008-11-21T09:50:00.000+01:00

En liten fågel viskade här om dagen i mitt öra om tjänsten eMusic. Jag har tidigare inte brytt mig om alla de många tjänster för laglig musiknedladdning som finns idag. Man kan väl säga så att jag började få ont om pengar när tjänsterna hade mognat, så under studenttiden... host!... kanske jag inte riktigt... host!... betalade för exakt varje låt. Ja, du förstår säkert?

Nå. Nya tider, stinna plånböcker, och fortfarande massor av plats på min skinande lilla vita iPhone. Jag nappade på tipset och reggade mig på eMusic för att utnyttja de 50 gratislåtarna, i alla fall.

Det blev två nedladdningar igår: Jedi Mind Tricks platta A History of Violence och samlingsplattan Bedrock 10 Past Present Future som mixades ihop av John Digweed. Jag har bara börjat lyssna på JMT:s låtar hittills.

JMT påminner mig väldigt mycket om den mörka musik som gänget Devilz Rejectz gjort. Det funkar mycket bra på mig! Massor av suggestiva samplingar, rå, brutal rap.

I lurarna nu

2008-11-19T10:34:00.002+01:00

Jag har gjort mitt första inköp av musik på iTunes. Jag har köpt en del appar till min iPhone redan, men nu har jag tagit steget till musiken. Det blev As In Rebekkamarias senaste släpp: Queen of France.

En mycket trevlig samling låtar, även om det finns en viss ojämnhet. Jag är enkel att tillfredsställa när det gäller elektronisk, vokal musik. Men As In Rebekkamaria har något extra. Jag gillar skarpt den koola kontrasten mellan sångerskans nästan eteriska sångröst och de skruvade, knorrande, brutala syntljuden och trummorna.

Jag gillar också hur musiken ofta påminner om Kate Bushs musik. Ta exempelvis titelspåret, Queen of France, som doftar Kate Bush-tribut in extremis. Men, mina musikaliska referenser är ju lite begränsade. De som känner mig vet att jag jämför allt med antingen Kate Bush eller The Clash. So sue me.

Återvändare

2008-11-19T10:13:00.002+01:00

Då var jag tillbaks i WoW igen då. Det började för någon månad sedan, efter att jag provat på och tröttnat på Warhammer Online. Nu har jag snart spelat WoW i snart fyra år, till och från.

Jag spelar framför allt Cnac, min alldeles urspungliga figur i Azeroth. Honom skapade jag på natten, tidigt på småtimmarna den 11:e februari 2005. Faktum är att jag redan hade spelat Cnac i en månad i betan, men det räknas nog inte. Cnac började sin karriär på Shadow Moon, en europeisk PvP-server. Sedan flyttade hela gillet till Magtherion. Där sov Cnac ett tag medan jag skapade en druid på rollspelsservern Moonglade. Där trivdes jag mycket bra och flyttade över Cnac och en präst som heter Firinn för att samla alla mina figurer på en server.

Det där med rollspelsserver... man kan inte anklaga WoW-spelare i allmänhet för att vara mycket rollspelsintresserade, men på en rollspelsserver finns i alla fall en lite chans att man stöter på de WoW-spelare som har intresset.

Det är också en trevlig erfarenhet att spela WoW som icke-student. Det betyder bland annat att jag inte kan spela lika mycket som förr. Jag har efter flera år av förmiddagsspelande utan särskilt mycket problem med överexploaterade områden i spelet äntligen fått det tvivelaktiga nöjet att dela begränsad resurser med mina medspelare.

En annan sak som är kul är att jag kan spela mer och mer med mina barn (i alla fall de tre äldsta). Vi spelar tillsammans både som horden (på en annan RP-server) och som alliansen (på Cnacs server). Vi har skapat gillen på bägge servrarna (Clan Sgurr) och har allmänt kul. Det är spännande att se vad barnen tycker är kul, särskilt sådant som jag inte alls uppskattar! Exempelvis de oändliga duellerna i Goldshire/Cross Roads... jag sätter folk direkt på /ignore-listan som utmanar mina figurer på duell utan lite rollspel först. Mina söner accepterar oavsett vem som utmanar!

Domestic bliss part II

2008-11-07T18:12:00.003+01:00

En annan påtaglig förtjänst med att ha massor av pengar tilgängligt är att man kan förlusta sig i exempelvis öl. Efter att i flera år i bästa fall haft råd med Sofiero-bärs har jag och Carina nu börjat inventera Systembolagets ölhyllor med stor lusta.

Mitt absoluta favvoöl just nu är Ruddles County.

Yummy! domestic bliss!

Domestic bliss part I

2008-11-07T17:58:00.002+01:00

Det finns förstås många fördelar med att dra in löner från två heltidsjobb i ett hushåll. Det kan låta konstigt att jag gör en poäng av det, men i det björklindska residenset har detta inte skett sedan våren 1996. Vi är alltså vana att spara snarare än slösa (särskilt från de sista tre åren då vi i stort sett levt på barnbidrag och havregrynsgröt). Hur som helst i vi i full färd att uppdatera en del viktiga hushållsmaskiner som en del i vår nya livsstil. Vi har skaffat ny kyl, frys och torktumlare redan.

I morse var elektrikern här och installerade vår nya hushållspryl: nya spishällen. Den gamla, illaluktande, snuskiga, delvis vådliga (proppen för en av faserna gick när vi satte på en av plattorna...) och installerad vid husets bygge anno 1992 spishäll har förpassats till soptippen. I stället glänser där nu en induktionsspis modell Siemens EH775501E.

Yummy! domestic bliss!

Mer nostalgi!

2008-11-05T21:11:00.002+01:00

När jag gick på stan i eftermiddags, efter att jag hade handlat ost och Hello Kitty-mössa, lyssnade jag på Lady Sovereign, och hon sjöng:

Playing the lastest jungle tunes we had on cassette,
Those were the days I will never forget

Jag minns när jag satt i finkan våren och sommaren 1995 och lyssnade just på de senaste junglelåtarna, på just band i en walkman, i gräset, i solen... nostalgi! Jag minns särskilt Metalheadz. Kan man tänka sig ett bättre soundtrack för en fängelsevistelse?!?

Ubiquitous dreams... come true?

2008-11-05T11:55:00.000+01:00

Jag är en informationsjunkie och det har jag varit så länge jag minns. Jag besitter dock inte ett särskilt välutvecklat minne för olika faktauppgifter utan jag har alltid förlitat mig på att ha referensverk, böcker, tidskrifter, etc tillhands för att kolla upp en specifik fakta-nibblet om behovet uppstår. Det är nog en av anledningarna till att jag tidigt utvecklade en passionerad bibliofili. Jag är ganska stolt över min förmåga att hitta information jag behöver och att kombinera information; att skapa informationssynergier så att säga.

Jag läste Anna Davours blogg om hennes personliga datorhistoria och började fundera på min egen drivkraft bakom hopp till olika datorer och prylar och operativsystem. Fram till 1990 ungefär var jag nog ganska allmänt nyfiken. Jag var sedan sjuttiotalet (ABC80/800 anyone?) mest fascinerad av datorer som fenomen/leksak/pryl. Genom Unga forskare och datorklubben Stacken på KTH kom jag i kontakt med Internet (fortfarande i sin vagga, förstås) och mitt spirande intresse av datorer som kommunikationsplattform startades. Tekniken i all ära men att kunna skriva mail och spela onlinespel var det som verkligen fångade mitt intresse. När jag började plugga i Linköping 1987 fortsatte jag att utveckla detta intresse och jag minns fortfarande mailet jag fick för nu nästan exakt 21 år sedan där teknikerna på LiU förebrående påpekade att jag fick alldeles för mycket mail från utlandet... Till saken var att jag spelade Diplomacy via epost hösten 1987; där det förstås fanns deltagare runt om i världen.

När jag började min forskarbana 1990 kom jag i kontakt med Ted Nelsons idéer om ett globalt nät av informationsutbyte och Mark Weisers ubiquitous computing. Det här slog an många strängar inom mig, både här och där. Hela konceptet med intelligenta prylar som alla är uppkopplade mot det globala nätet för informationsspridning och kommunikation... som hämtat ur William Gibsons och Vernor Vinges berättelser!

Jag intresserade mig förstås tidigt för olika nya och förfinade användningsområden för internet. Jag var lite oprofetisk 1992 då jag på en konferens i Helsingborg hävdade att www antagligen inte skulle bli så stort... Ja, vi gör alla våra misstag.

En pryl som jag minns med blandade känslor är min gamla Apple Newton. Den var ett steg i riktningen mot ubikomp men internetaccessen på den var medioker. Under våren 1995 kunde jag äntligen koppla ihop min PowerBook 520 (den serien hade ett PCMIA-fack där man kunde ploppa in ett modem, typ) med en Nokia 2110-mobil och var spejsigt och kul och gav tillsammans med den exploderande webben lade till ännu en dimension ubiquitousnes (jag skrev f.ö. en så-gör-duartikel i InternetGuiden om hur man skulle gå tillväga för att få detta att funka, på en helgpermis under min fängelsevistelse).

Just bärbara datorer har inte varit en odelat positiv upplevelse under året. Jag är kluven till dem. Dels är de just bärbara och ger mig den där känslan av ubikomp, dels är de inte riktigt så användbara som sina stationära syskon. Det här har förstås ändrats över åren sedan min första Apple PowerBook 100. I dag tror jag att jag åter skulle kunna tänka mig att investera i en bärbar dator med wifi. Det har hänt så mycket både när det gäller mångsidighet som faktisk bärbarhet. En sak som hindrat mig från att investera i bärbar dator under de senaste sju åren har varit den dåliga möjligheten att spela spel på dem. Spel har alltid varit en av de viktigaste datornanvändningarna för mig och en dator/pryl utan möjlighet att spela de senaste, koolaste spelen går helt enkelt bort. Även detta är förändrat på den bärbara sidan sedan några år tillbaks.

En sak som fångat mig genom åren är att datorn kan definierara din sociala tillhörighet. Jag har både studerat det som fenomen och även helhjärtat deltagit i det; en period under nittiotalet var jag till och med en fanatisk macevangelist, iförd pikétröjor med logon och allt.

Nu sitter jag här med min iPhone som nog är den koolast ubicomp-pryl jag ägt i mitt liv. Det är nära nu. Riktigt nära. Vissa appar ger mig en sense of wonder som endast bra sf har gett mig förr (jag tänker mest på Shazam, kartorna och alla platsbaserade tjänster, de integrerade epost- och webbapparna).

Jaha, det här blev vipps en liten anekdotisk uppsats. Så går det när man har andra saker som ligger på hög och borde skrivas istället. Skönt med the blog as the perfect procrastination tool!

Fringe

2008-10-26T07:45:00.001+01:00

Jag har försökt titta på Fringe, den där så kallade sf-serien som går på Kanal 5 sedan ett par veckor. Men den funkar inte för mig. Inte alls. Jag har somnat i slutet av de två första avsnitten. Och sedan varit tvungen att se slutet någon annan dag. Igår hade jag druckit några glas vin innan jag tittade på inspelningen av torsdagens avsnitt. Men inte ens en lindig intoxinering hjälpte mig att gilla serien.

Jag har försökt hitta vad det är som inte funkar i den. Det är lite förbryllande för jag är annars ganska lättroad, särskilt av sf-serier. Igår försökte jag formulera vad jag inte gillar med Fringe:

Pappan och pojken. Walter och Peter Bishop, alltså. Jag vet inte, men deras relation känns inte särskilt trovärdig. Dessutom blir det nästan pinsamt varje gång det blir något patetiskt skämt om Walter.
Massive Dynamic Är Ett Verkligt Företag. Det påminner lite om verklighetsspelet Sanningen om Marika förra hösten men den produktionen var så oerhört mycket bättre genomförd, i min bok.
Hemliga Amerikanska Underrättelsetjänster. Jo, men, jamen. Jag bara undrar hur länge det kan vara inne med olika former av paranoida fantasier om Allvetande Amerikanska Underrättelsetjänster. Inte så kul längre tycker jag.

Alla figurer är liksom lite för extrema, alldeles för mycket karikatyrer av sig själva, för att de skall kännas trovärdiga. Lite för mycket amerikansk tv för min smak. Jag gillar gråskalor när rollerna presenteras och utvecklas.

Nä, jag ser nog om The Prisoner igen. Den har ju helt enkelt inga fel. ;)

Mina avatarer i rymden (whoopie whee?)

2008-10-24T09:56:00.006+02:00

Jag fick det här meddelandet igår kväll:
"Thank you for participating in Operation Immortality! Through your dedicated effort to save humanity we have secured the Sgurr Tabula Rasa characters aboard the Immortality Drive,
which is now safely stored on the International Space Station."

Det verkar alltså som om mina halvtaskiga Tabula Rasa-figurer nu finns med ombord på ISS. Jag hade glömt att jag anmälde mig till detta lilla äventyr. Jag får ingen riktig SoW-känsla av detta men ändå... Jag kan inte låta bli att undra över hur de har det där. Springer de omkring automatiserat i Tabula Rasa-världen? Eller ligger de i virtuell dvala på ett sunkigt litet usb-minne, bara ettorånollor?

Bakgrunden är ju att Richard Garriott har varit på rymdresa till ISS. Garriott (eller Lord British som han kallas) är skaparen av MMORPGet Tabula Rasa och Ultima-serien. Han har varit ute på rymdresa sedan mitten av oktober och skall väl landa idag, om det går som det skall. Han bloggar om sin rymdfärd också.

Så här beskrivs Tabula Rasa-delen av rymdfärden:

Operation Immortality

Could you be the savior of humankind? NCsoft will be launching the “Immortality Drive” – a time capsule with the digitized DNA of select video game players and space aficionados – into orbit when Richard Garriott travels to the International Space Station. During the campaign, Tabula Rasa players had the chance to have their DNA sequenced, digitized and sent into space on the Immortality Drive. Other items included on the capsule are a list of humanities greatest achievements such as the greatest song of all time and the greatest technological breakthrough- which was all voted on by people by going to the Tabula Rasa website. Current Tabula Rasa players, or those who downloaded and played the free trial, were also be able to enter a personal message and upload their character for inclusion on the Drive.

“I’ve been able to do some very exciting things in the games business, but nothing of this magnitude,” said Garriott, executive producer for Tabula Rasa at NCsoft. “I’m thrilled we can offer the once in a lifetime chance to millions of gamers to virtually go to space with me. A select few will have their DNA digitized and sent. And, theoretically, if anything happens to the human race, it could be their DNA that is used to resurrect humanity.”

Mega Update

2008-10-20T15:03:00.007+02:00

Tja, vad ska jag välja för rubrik efter en sådan här lång, härlig bloggslummer? Idag fick jag höra att det växer mossa här på bloggen, och det tog jag som en utmaning! Sedan sist har det hänt en hel del, både privat och professionellt. Så, without further ado:

Att vara psykolog Sedan sist har jag fått jobb (i juni) och börjat jobba (i augusti). Jag jobbar på en privat BUP, en barn- och ungdomspsykiatrisk öppenvårdsmottaging med uppdrag från landsting och kommuner. Jag trivs extremt bra, både med själva innehållet (träffa barn, ungdomar och familjer med svårigeheter av olika slag) och formen (privat verksamhet, flexibelt arbete).

Att kunna åka bil Efter fem och ett halvt år kan nu hela familjen åka bil tillsammans! Sedan ett par veckor tillbaks är vi de lyckliga ägarna till en Caddy Maxi Life. Hela familjen kan åka och till och med en person till! Det finns också gott om utrymme för packning. Inte för att en bil med plats för hela familjen är en total nödvändighet, men det är otroligt befriande!

Att falla till föga Jag har köpt en Appleprodukt. Det är den första pryl jag köpt från Apple sedan jag skaffade ett nytt batteri till min gamla PowerBook G4 från 2001 (min gamla TiBook funkar för övrigt fortfarande alldeles utmärkt). Jag kunde inte längre motstå frestelsen och investerade i en vit iPhone 16GB. Jag är en sådan där person som egentligen har velat ha en iPod men aldrig köpt en. Så nu slog jag på stort och skaffade en iPod med telefon i. Favvoappen är just nu iDrum (jag har både editionerna).

Exjobbet klart!

2008-01-15T12:52:00.000+01:00

Jorå! God fortsättning på det nya året, ni som läser den här aktiva (!) bloggen. Nytt år, nya utmaningar. Imorgon den 16:e januari klockan 10 skall jag försvara mitt examensarbete, Psykometrisk utvärdering av Social Phobia Screening Questionnaire for Children: reliabilitet och samtidig validitet. Det är nervöst och skönt på samma gång.

Fem år har gått... väldigt fort! Det är lite otäckt egentligen. Det känns som om jag fortfarande minns de första dagarna som student tydligt. Studietiden har varit oerhört lyxig för hela familjen. Jag har haft långa trevliga sommarlov tillsammans med barnen. Vardagen har vi kunnat ordna efter att jag har haft möjlighet att planera mitt eget arbete på ett mycket flexibelt sätt. Vi kommer att sakna det.

Men. Jag har inte pluggat i fem år till för att det var glassigt rent familjemässigt. Nej, jag vill ju ut och arbeta nu! Det är alltså nästa projekt, söka jobb. Jag har börjat lite smått men har inte dragit igång på heltid med det förrän jag nu blir klar med hela utbildningen.

Sopranos slut... eller?

2007-10-22T19:42:00.001+02:00

Så har jag sett det sista avsnittet av Sopranos. Vilken tvserie! Jag har älskat varje minut av den. Den finns på min "Vill-ha-för-alltid-på-dvd"-listan. Men det får väl vänta tills pengarna börjar droppa in och alla andra saker på listan över Måst-köpa-saker är avklarade. Fem års studier, mest utan inkomst alls, tär liksom på förråden.

Hur som helst tycker jag att slutet var perfekt. Ett sådant slut stryker verkligen under en känsla av att det vi sett i tvserien är en glimt--om än en lång sådan--in i maffiafamiljens vardagsliv. Det fortsätter som förr efter att tv stängs av. Det var också ett slut som var lyckligt. Åtminstone om man ser till Anthony Sopranos egen kärnfamilj. Det känns som om de var lite närmre varandra och talade en smula mer så att de förstod varandra. Men, det är säkert för att jag ville läsa in ett slut med lyckliga färger. Ett smått genialiskt slut där serieskaparna lämnar stort utrymme för mig som tittare att fylla i och brodera ut. Perfekt!

Currently playing: Shadowbane (igen)

2007-10-09T14:10:00.000+02:00

Det första MMORPGet jag spelade på en Windowsmaskin var Shadowbane (SB). Jag började i april 2003 och har sedan dess spelat det till och från. Senast var det i våras. Sedan kom sommaren och jag lade ned SB för tillfället. Nu fick jag lust att spela igen, så får vi se om det är kul några veckor igen. Sedan 2006 är SB dessutom gratis att spela, så det är bra för oss fattiga studenter.

Det speciella med SB jämfört med många andra MMORPGer, exempelvis World of Warcraft, är att fokus helt och hållet är på små- och storskaligt PvP. Levlingen upp till 75 är ett nödvändigt ont och det är inte förrän på level 75 som det riktiga, djupa spelet börjar. Djupt i meningen saker-att-göra-när-man-är-max-level. Bygga städer, smida vänskapsband mellan regenter, skapa imperium, etc. I Shadowbane har exempelvis player killing (PK) rent sociala konsekvenser för mördaren. Det spel som har det mest liknande systemet för politik, intrig och äventyr är EVE Online.

A Wrinkle in Time av Madeleine L'Engle

2007-09-26T14:30:00.000+02:00

Så var den lilla godbiten avklarad. A Wrinkle in Time av Madeleine L'Engle var både lättläst och underhållande på det där sättet ungdomsböcker kan vara. Språket är inte påträngande mer än i ett fåtal passager där familjära uttryck och smeknamn känns lite föråldrade. Däremot stör det inte alls att vissa gamla fenomen dyker upp; som exempepvis skrivmaskin.

Jag borde förstås ha läst boken för sådär en 25 eller 30 år sedan. Men som bra ungdomslitteratur tycker jag ändå att den har en del att säga även mig som vuxen. Bokens handling beskriver hur Margaret (som kallas Meg), hennes lillebror Charles och en nuvunnen vän, Calvin, tillsammans räddar Megs försvunna pappa som är tillfångatagen av en ond artificiell intelligens. Kan det bli mer science fiction?

Det är inte bara science fiction som är ett tema i A Wrinkle in Time. Ett annat viktigt tema är identitetsskapande. Ännu ett är kärlek.

A Wrinkle in Time är defintitvt science fiction. Men på ett trevligt sätt är det inte en ren hard-scince science fiction. Jag blev lurad i början av boken. Mamma och pappa Murry är till exempel vetenskapsmän med eget lab i huset och det är mycket snack om matte och fysik och rationellt tänkande. Ju längre in i handlingen jag kom destom mer insåg jag att det blev mer och mer av beteende- och samhällsvetenskap och en stor del filosofi. Som i all fin science fiction finns en massa roliga idéer och "gadgets" som L'Engle låter oss träffa på i världen. Mrs Whatsit, Mrs Who och Mrs Which reser i tid och rum genom en teknik som kallas "tesser". Förklaringen är genialiskt enkel i boken och jag köper idén men jag fattar inte hur det hänger ihop. Det finns till och med en liten skiss så att det ska bli enklare att fatta.

Meg Murry söker efter svaret på frågorna "Vem är jag?" (självbild) och "Hur bra är jag?" (självförtroende). Det är två frågor som alla människor letar efter svaret på mer eller mindre medvetet från skolåldern och i resten av livet. Vi får lära känna Meg under en period där dessa frågor är mycket medvetna och där hon bråttas med dem dagligen. L'Engle lyckas verkligen trovärdigt måla upp Margaret Murry. Hon är en nörd och kämpar med denna. Hon är bråkig i skolan och skäms över sigsjälv, över sin försvunna pappa och över sin alldeles för smarta lillebror. Samtidigt är hon stolt över att vara en individ som inte passar i normalmallen. Denna hyllning till individens särart ställs på sin spets när Meg, Calvin och Charles stöter på den värld där allt är identiskt och alla beter sig på identiska sätt. Oliktänkande är fel.

Hon kämpar smärtsamt med att separera från föräldrarna och skapa sig en egen identitet. I boken kommer Megs separation från pappa i tydligast fokus. I början av boken är pappa en försvunnen och djupt älskad och idealiserad figur. Han har svaren på allt och kan lösa alla problem. Det är barnets tillitsfulla föräldrarelation som beskrivs. Sedan vänder allt när Meg konfronteras med den verkliga pappan med alla brister och svagheter. Hon blir arg på honom för att lillebror blir lämnad som gisslan hos IT, den artificiella intelligensen de slåss mot. Hon trotsar och tillrättavisar honom och förvånar sig själv med sin nya attityd till pappa.

Det slutar dock lyckligt och jag (över?)tolkar det som att Calvin mycket lämpligt kommer i Megs liv. Han blir räddningen och den naturliga nya förälskelsen efter att hennes pappa nu inte längre fyller den naiva funktion som kärleksobjekt han dittills varit. Meg behöver någon att älska på ett vuxet sätt, det sätt hon inte kan älska sin pappa. Margret Murry är en mer självsäker ung person i slutet av boken. Hennes självbild har förändrats på ett genomgripande sätt. Hon vet vem hon är och vad hon faktiskt är förmögen att utföra.

Megs femåriga lillebrorsa är lillgammal och ett geni. Han kan det mesta och han är en anledning till att Meg känner sig otillräcklig, för han är alltid smartare. Han har dessutom en slags unik förmåga att förstå andra människor (überempatisk förmåga?). Han har också, som många andra femåringar, en överdriven tilltro till sin egen förmåga. Detta leder till att han hamnar i IT:s klor. Vad räddar honom? Jo, det är Megs förmåga att älska och känna sig bekräftad och älskad som visar sig viktigare än att vara teoretiskt duktig och finurlig. Hon har förmåga att älska och bli älskad av de rysliga alienserna som hon möter på en planet. Auntie Beast ser ut som något cthuhlianskt monster men en öm relation utvecklas mellan henne och Meg.

Sammanfattningsvis gillade jag boken. Jag ser fram emot att läsa de andra böckerna i serien.

Andra bloggar om: science fiction, litteratur, psykologi

It was a dark and stormy night.

2007-09-19T16:00:00.000+02:00

Ja, hurra! En bok vars första mening är "It was a dark and stormy night." kan inte vara dålig. Just den öppningsfrasen har ett ganska skamfilat rykte. Nåväl, detta tänker jag tolka som ett tecken på att författarinnan Madeleine L'Engle har ett sinne för humor och inget annat. Jag fick nämligen just hem mitt exemplar av Madeleine L'Engles A Wrinkle in Time, och jag såg att den första meningen lyder "It was a dark and stormy night."

Jag ser verkligen fram emot att läsa boken efter att ha fått tips om den på Åkas engelskspråkiga blog. Allt jag nu läser om L'Engles författarskap gör att jag får en Sense of Wonder över att jag har lyckats missa henne tidigare. Det bevisar bara att det björklindska biblioteket (länken leder inte till mer än den embryotiska katalogen på LibraryThing.com) fortfarande har stora luckor att fylla...

Andra bloggar om: science fiction, litteratur

Gammal och purken

2007-09-19T15:30:00.000+02:00

Varning: följande inlägg är skrivet av en gnällig gubbe på 40+...

Det har gått några år nu. Internet har blivit en del av vardagen för de allra flesta som är yngre än min generation (sextiotalisterna). När Internet var nytt för många spreds en hel massa olika myter som mer eller mindre bitit sig fast i medvetandet också hos de som borde veta bättre. En sådan myt handlar om informationens tillförlitlighet på webben. Jag vet inte vilken sjuka som sprider sig men jag är allvarligt orolig när jag ser fler och fler artiklar i dagspressen som hänvisar till Wikipedia som referens. Jag har inga problem med Wikipedia, jag tycker att det är en utmärkt resurs bland många andra. Och det är väl just det: "bland många andra" och inte som huvudsaklig källa. Jag har varit en domedagsprofet i femton år nu och jag börjar få rätt, tyvärr. Jag pratar om informationsutarmning.

Likriktning i kunskapsinhämtningen leder otvetydigt till snävare och snävare uppfattning av världen. Jag såg det tidigt bland studenter som jag handledde på universitetet. Det var en brytpunkt runt 1997 sådär. Plötsligt ville alla referera till webbsidor i sina uppsatser. Varför? En aspekt var att på den sidan man ville referera till var informationen redan trevligt förpackad och enkel att använda; nästan rakt av utan att behöva bearbeta och reflektera själv.

Ett exempel på effekterna av informationsutarmningen är communitysajter typ MVGPlus.se. Där kan medlemmarna lägga upp sina egna uppsatser. Som "inspiration" för andra elever på gymnasier och högskolor. Läs gärna en uppsats där inom ett ämne du behärskar hyfsat. Förutom att grammatik, rättstavning och stilistik inte verkar bekymra de flesta skribenter tycks även innehåll vara av bagatellartad betydelse. Jag är inte främst orolig för eventuella försök till plagiering. Det är relativt enkelt att upptäcka sådant som lärare med huvudet på skaft. Nej, jag är framför allt orolig för informationsutarmningen detta leder till. Likriktning i tänkande och utvecklingen av okritiskt förhållningssätt till media.

Jag kan inte försitta en chans att visa en liten bild på mig själv från nittiotalet. I bildtexten kommenterar jag i och för sig pornografisk spam, men det går att applicera på skräp i alla former (jag citeras, "Säg ifrån när det kommer 'skräp' på nätet").

Nåväl. Jag tränar på att bli mindre cynisk men ibland är det svårt att lyckas med det. Jag döljer helst min cynism bakom ett par lager ironi.

Andra bloggar om: Internet, utbildning, ontologisk kris

Psykiatri som docuEntertainment

2007-09-18T10:20:00.000+02:00

Förra veckan visade SVT ett program om den brittiska pianisten Nick van Bloss: Glad men galen. Han har tourettes syndrom. På samma sätt som Stephen Fry berättade om sitt liv med bipolär sjukdom redogjorde Nick van Bloss för sitt liv med Tourettes. På samma sätt som i Frys program framstår sjukdomen som både skrämmande, störande och problematiskt som inspirerande, nödvändig och personlighetsdefinierande. Jag tror verkligen att det är bra att personer med psykologiska handikapp kommer ut på det här sättet och beskriver sin vardag och sina funderingar kring den egna sjukdomen. Det är, tror jag, också bra att de speglar sin egen sjukdom i andra personers liknande sjukdomar. Nick van Bloss besökte exempelvis en (högfungerande) autistisk pojke och gjorde några intressanta reflexioner mellan sin egen drivkraft i musiken och pojkens.

Jag har en liten reservation till min i allmänhet positiva inställning till den här typen av program. Både programmet av Nick van Bloss och Stephen Fry är ju gjorda av framgångsrika och driftiga personer. De har båda en, tycks det mig i alla fall, djup sjukdomsinsikt. Men, bägge programmen andas också en vilja att normalisera sjukdomen. I Frys program intervjuades endast en enda person som ville leva om sitt liv utan bipolärt syndrom. I Nicks program framkom inte en enda person som ville leva utan sin sjukdom. Det är bra i sig. Men vad säger det till de personer med stort psykiskt lidande som inte känner sig framgångsrika eller välfungerande? Vad säger det till deras omgivning? Leder Nicks och Stephens program endast till större förståelse eller leder de till att personer som lider får höra att det bara "ska skärpa ihop sig, du såg ju hur Stephen tänkte/gjorde/sa!"?

Jag hoppas att en bestående effekt av dessa och liknande program är att människor dels får en större förståelse för hur det är att leva med olika psykiska sjukdomar och dels en större förståelse för de stora individuella skillnaderna mellan personer med "samma" diagnos.

Andra bloggar om: psykologi, tv

Skräpigt på Facebook?

2007-09-13T12:56:00.000+02:00

Det är ganska skakigt på Facebook, eller hur? Jag menar skakigt när det gäller kvaliteten på Facebook-tillämpningar. Jag har installerat en hel del tillämpningar som visar sig inte fungera alls eller bara delvis. Och så den uppsjö av tillämpningar som mer eller mindre tvingar mig att skicka massbrev/inbjudningar till alla mina vänner. Spam är inte vackert, varesig i Fb eller någon annanstans.

Jag anser att detta är Fb's ansvar. Det är nog smart (i teorin) att ha det så öppet som de har men nollkoll av tillämpningar som byggs och erbjuds till Fb's medlemmar. Men, jag har en känsla av att de underskattat nackdelen med detta förhållningssätt.

Jag tror att det i huvudsak kan gå på två sätt med Fb's framtid. Antagligen finns det flera tänkbara scenarion, men det blir så komplicerat att skriva om alla (ja, jag vet, det är lite fegt av mig att ducka).

(1) Folk installerar tillämpningar och när de inte gillar nåt tar de bort det och går vidare med att använda Fb, för de inser att den dåliga tillämpningen inte har med Fb att göra. Egentligen.

(2) Folk installerar tillämpningar och när de inte gillar nåt så blir Applications-menyn bara längre och längre med massor av användbara och oanvändbara tillämpningar huller om buller. Det blir grötigare och grötigare. Till slut blir allt så förvirrat och tråkigt och stökigt att man går vidare till någon annan community. Eller tillbaks till sin "ursprungscommunity" och pratar illa om Fb och allt krångligt och dåligt där.

Min erfarenhet säger mig att alternativ (1) är osannolikt. Jag tror att Fb måste ta sitt ansvar och på nåt sätt styra upp lite för utvecklarna. Hur illa de än må tycka om det.

Ett eventuellt scenario som är en liten blandning av de bägge är att folk egentligen inte bryr sig alls utan bara använder Fb som en slags virtuell visitkortshållare. Frågan är då vad som händer med finansieringen av Fb... Det är kul att se vad som händer med hypade nätfenomen. Www hypades och överlevde, men det finns ju otaliga andra hypade tillämpningar som inte överlevde sig egen bubbla. Juryn är definitivt ute angående Fb.

Andra bloggar om: Facebook

Riget

2007-09-06T09:05:00.000+02:00

Jag har just avnjutit de fyra första avsnitten av Lars von Triers tv-serie Riget. Jag såg dem när de sändes på svensk tv på nittiotalet (nittonhundra nittiotalet, alltså). Det är kanske tolv år sedan, men jag minns förvånansvärt mycket av scener och handlingen.

En av de absoluta höjdpunkterna är Ernst-Hugo Järegårds rolltolkning av den svenska neurokirurgen Stig Helmer. Det är sällan jag njuter i så fulla drag av en skådespelares minsta lilla replik eller gest som när jag tittar på Ernst-Hugo som Helmer i Riget. Fullständigt förtrollande!

Efter att ha praktiserat lite i sjukhusmiljö tror jag att jag hittade ett lager i Riget som jag missade vid första titten. Det hänsynslösa revirtänkandet, läkarkårens maktposition, det extrema vi-och-dom-tänkandet mellan olika grupper under samma tak... Väldigt underhållande!

Riget har jämförts med Twin Peaks så jag tänkte se om den tv-serien också. Jag har nog inte själv sett särskilt stora likheter dem emellan, men det skall bli spännande att se om jag gör det nu.

Andra bloggar om: riget, tv, Lars von Trier

Världen är liten

2007-09-05T08:45:00.000+02:00

"Världen är liten." Detta talesätt har förstås inspirerat sociologer att experimentera och empiriskt kontrollera exakt hur liten världen är. En teori kring världens litenhet säger att två godtyckliga personer på jorden är sammakopplade via vänner och bekantas bekanta med ett maximalt avstånd på sex steg. Denna teori kallas 6 Degrees of Separation. En av de allra första communitysajterna på nätet kallades också Six Degrees. Den största sajten med samma grundläggande idé är idag förstås Facebook. Gissa om jag blev glad att se att en utvecklare (Karl Bunyan) på Facebook försöker genomföra ett 6 Degrees-experiment på Facebooks population!

Just nu finns ca en halv miljon Facebook-användare kopplade till hans experiment. Jag kan se att jag är skild från Karl med fem grader (igår var det sex grader, så hans och min värld har blivit kraftigt mindre på bara ett halvt dygn!). Jag kan också studera en vy över exakt via vilka personer jag är sammankopplad med honom.

Sådana här experiment går jag loss på!

Andra bloggar om: sociologi, Facebook, 6 Degrees of Separation

U Gotta Collect 'Em ALL!

2007-09-03T19:05:00.000+02:00

Det här är en ny fundering kring ämnet Facebook.

Jag har nu använt Facebook ett antal dagar och gått från att vara en likgiltig användare till att vara en aktiv. Jag har haft flera intressanta konversationer på Facebook och jag har hittat en del användbara och roliga applikationer. Framför allt har jag hittat en hel del vänner som det är kul att knyta den här typen av band med.

Min fundering, som anknyter till det här inläggets rubrik, är att Facebook i min bok (svengelska igen, ursäkta Åka och alla andra som inte gillar det) liknar Pokémon, man samlar och byter vänner. Man ger vännerna olika nya applikationer och därigenom gör man dem "kraftfullare". Alltså, jag menar inte att mina vänner är små fick-monster utan att samlarfrenesin kan bli densamma som vid idogt Pokémonspelande. Jag har i alla fall själv flera gånger tvekat vid "Add NN as a friend". "Njae, jag känner henne inte egentligen" eller "Jomenvisst, det är klart, NN känner ju YY!".

Det hela påminner mig inte bara om Pokémon utan också om en vistelse i New York i början av 1990-talet. Jag provade för första gången bed'n'breakfast i NYC. Jag fick rum hos en dam på East Side, ett par kvarter sydväst om Queensboro bridge. Det bestående minnet från den resan var denna dam och hennes hobby: att samla personer. Oupphörligen, vid varje frukost, intervjuade hon mig om vem jag var och vad jag hade för ärende i NYC. Jag var deltagare på en endagskonferens om SGML som avhölls på Rockefeller University i närheten. Det var inte för att jag hade något att presentera utan helt och hållet som deltagare och åhörare. Men, det brydde sig inte Ms. PeopleCollector om! Oh nej! Hon lade ord i munnen på mig och fick det till slut att låta som om jag skulle få Nobelpriset när jag väl kom hem till Sverige igen.

Så här efteråt har jag insett att denna dam antagligen samlade personer som bodde på hennes BnB. Jag och alla andra skapade hennes identitet, i viss mån. Precis som alla vänner i Facebook definierar våra cyberidentiteter. Kanske.

Andra bloggar om: sociologi, Pokémon, Facebook, New York City

Harry Potter-fundering

2007-08-31T14:45:00.000+02:00

Jag har nu nästan läst färdigt Harry Potter and the Goblet of Fire i min första genomläsning av Harry Potter-böckerna. Jag är fortfarande uppslukad av Rowlings lilla trollkarl och hans vänner och fiender. Jag är definitivt en Potter-fan.

Så här halvvägs in i heptalogin är jag imponerad av hur Rowling bygger upp berättelsen. Alla olika lager och parallella berättelser som kombineras och utvecklas. Hennes tekniker att få oss läsare att mer och mer förstå trollkarlsvärlden imponerar särskilt mycket på mig. I bok fyra börjar världen bli mer tredimensionell på många sätt. Bland annat upptäcker Harry (och jag som läsare) att det (förstås!) finns fler skolor för unga trollkarlar och häxor i världen än Hogwarts. Dessutom får trollkarlsvärldens politik och annan smutsigare byk mer kött på benen än i de tre första böckerna.

Jag har kommit på mig själv med att försöka läsa lite långsammare så att jag inte skall ha läst ut böckerna för fort...

Andra bloggar om: Harry Potter

Facebook, omvärderat

2007-08-30T15:15:00.000+02:00

Jag har pillat lite mer med Facebook de senaste dagarna och börjat inse mer och mer vilket monster det är och hur det faktiskt skiljer sig från de tidigare nätverkstjänsterna. Vid första påseendet missade jag hela den... um... tidskrävande aspekten av det hela. Alla små applikationer och lekar och spel. Som ett neopets för vuxna (ja, jag vet, det finns många vuxna som fastnat ohjälpligt i neopets också).

Nå, jag skall fortsätta använda Facebook ett tag till och se hur det funkar mer långsiktigt.

Andra bloggar om: facebook

Stephen Fry, igen

2007-08-29T09:30:00.000+02:00

Även andra avsnittet av Stephen Frys självbiografiska dokumentär var mycket sevärt. Två bestående intryck för mig var tveksamheten inför medicinering och skjukdomar som identitetsskapande.

Stephen Frys egen tveksamhet inför medicinering var mycket tydlig. Motvilja till medicinering har nog sin grund i många olika faktorer. Uppväxt, samhälle, socioekonomisk tillhörighet, personliga erfarenheter som vuxen... och säkert fler. Mental hälsovård i USA är generellt mer medikaliserad än i Storbritannien eller Sverige och det påverkar förstås också Stephens eget förhållningssätt. Samtidigt beskriver han självkritiskt hur han "självmedicinerade" med alkohol och kokain. Som blivande psykolog inom svensk hälsovård lyssnar jag noggrant på Stephens resonemang och farhågor. Inte för att jag själv kommer att ha förskrivningsrätt men jag kommer med stor sannolikhet att ställas inför frågan som kollega eller terapeut.

Alla former av sjukdomar kan vara identitetsskapande. Personen som har sjukdomen inlemmar alltså sjukdomstillståndet i sin självuppfattning. Inte så konstigt när man tänker på det men det får stora konsekvenser för sjukvård och samhälle. Fry tog återkommande upp detta tema i sin dokumentär. Han frågade alla personer han intervjuade om de ville leva om sitt liv utan manodepressivitet om de hade möjligheten. Endast en ville göra det. Stephen själv funderade över hur hans egen karriär hade sett ut utan sjukdomen.

Andra bloggar om: psykologi, tv

Lyssnar på... M.I.A.

2007-08-29T09:15:00.000+02:00

Jag upptäckte för ett par dagar sedan den brittiska artisten M.I.A. (Mathangi "Maya" Arulpragasam). Det är musik, det. Jag är svag för flera av de genreinflusenser hon visar prov på, särskilt grime, electro och förstås hip-hop.

Andra acter som jag stoppar i samma stora, mysiga fack som M.I.A. är Lady Sovereign och Stac of Stamina. Jag får också en stor dos Kate Bush-vibbar när jag lyssnar på M.I.A. och läser om artistens andra aktiviteter. Det finns en experimentlusta och kreativitet som gör musiken spännande att lyssna på.

Google-annonser

2007-08-29T09:05:00.000+02:00

Jag roade mig här om dagen med att slå på Google-annonser här på bloggen. Och kul blir det! Jag får erbjudanden om Spanien-bilder, mönstrade skärbräden och Harry Potter-ringsignaler! Där ser man. Det är tydligen det min blogg handlar om, eller åtminstone har gemensamt med mina skriverier.

Det påminner mig: måste skriva ett inlägg och enfärgade skärbräden.

Ny termin

2007-08-29T08:17:00.000+02:00

Terminen har varit igång en och en halv vecka redan men det är inte förrän idag som första föreläsningen är. Terminen domineras förstås av exjobbet men vi har en kurs också: Professionsfrågor samt klinisk handledning och konsultation. Den pågår från nu och till och med slutet av oktober.

Det verkar vara en kurs som handlar om hur det är att komma ut i verksamheten som psykolog. Vi har exempelvis en föreläsning om att komma ny ut på arbetsplatser som en bekant till mig håller. Det känns som om kursen ligger rätt i tiden (!) men frågan är hur relevant den kommer att kännas. Jag kan inte säga att jag har varit särskilt imponerad av de kurser vi haft hittills om professionsfrågor.

Den stora fördelen med kursen är att den över huvud taget finns. Utan den skulle kontakten med mina kurskamrater inte finnas naturligt. Nu kommer vi åtminstone att få träffas titt som tätt under hösten och hålla kontakten på det sättet. Sista terminen med gänget. Typ.

Den heliga Rosa av Lima

2007-08-23T11:17:00.001+02:00

Idag firar vi (katoliker) den heliga Rosa av Lima. Det är dubbelt festligt i vår familj. Vår yngsta dotter heter Rosa som andranamn och har det efter helgonet. Rosa är alltså hennes skyddshelgon. Rosa var dessutom med i Predikarorden (eller dominikanerna, efter vår grundare, den heliga Dominicus). Jag och Carina är själva dominikaner, i lekmannagrenen av den dominikanska familjen.

Stephen Fry

2007-08-23T10:48:00.000+02:00

Stephen Fry är en av mina favoriter. Igår sändes första delen av två av hans film Stephen Fry: The Secret Life of the Manic-Depressive (SVT1, klockan 21). Jag hade inte riktigt hängt med i hans produktion och liv sedan början på nittiotalet så jag visste inte att han hade så stora problem att det ledde fram till det som hände 1995. Han bröt ihop och flydde landet för att sedan komma tillbaks och börja reda ut det hela. Han fick "diagnosen" bipolärt syndrom, eller manodepressiv sjukdom. Han beskriver att diagnosen både förvirrade och hjälpte honom att återfå styrseln i livet.

Jag tycker att filmens första del var utmärkt på flera olika sätt. Dels är det ju Stephen själv som jag sedan tidigare uppskattar som skådespelare och författare som jag nu får möta privat, och dels är det sjukdomen som Fry belyser från eget och andras perspektiv. Vi som tittare får många smärtsamma berättelser till livs. Men det blir inte utfläkt och snaskigt som det ofta kan bli i program som beskriver människor som lider av sjukdomar. Stephen Fry lyckas ömsint blanda humor och allvar i sina möten med andra med samma diagnos.

Rent fackmässigt tycker jag också att Fry lyckas i filmen. Det är sakligt och inte alls kategoriskt. Jag uppskattade särskilt hans resonemang kring problemet med att diagosticera barn. Det är ett mycket svårt område och han belyser att det finns stora skillnader inom psykologprofessionen när det gäller praxis.

Jag tycker att det är modigt och storartat av Stephen Fry att beskriva sin sjukdom så som han gör i filmen. Psykisk ohälsa är något som behöver större lampor på sig, både för att lidande människor skall våga söka hjälp och för att psykologisk vård skall bli mer granskad. Så länge "nervproblem" är hysch-pysch och "bara inbillning" kommer lidandet bara bli mer utbrett och allvarligare.

Exjobb

2007-08-16T05:26:00.000+02:00

Nu är det bara en termin kvar! I januari är jag (förhoppningsvis!) klar med mina studier på psykologprogrammet på Linköpings universitet. Det som ligger framför mig de närmsta sex månaderna är examensarbetet.

På min praktik på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken på Universitetssjukhuset här i Linköping pratade jag med min handledare om möjligheten att genomföra exjobbet som del av hennes avhandlingsprojekt. Det fanns lyckligtvis ett par alternativ och jag valde till slut ett projekt som jag nog inte riktigt hade förväntat mig (det är kul att överraska sig själv, inte sant?): en psykometrisk utvärdering av ett screening-instrument för social fobi hos barn och ungdomar.

Det blir alltså en hel del statistik och det är väl där min självöverraskning ligger. Hade någon frågat mig i början av utbildningen så hade inte statistik legat särskilt högt på min lista över tänkbara exjobbsidéer. Men exjobbet handlar också mycket om social fobi och hur detta påverkar unga människors liv och utveckling. Det är en otäck sjukdom på flera sätt. Gruppen personer som lider av social fobi är på grund av sjukdomens karaktär inte benägna att söka hjälp. Men, söker man hjälp finns mycket goda möjligheter att snart må mycket bättre och undvika ett livslångt lidande. En paradox alltså. En viktig forskningsfråga är alltså hur man tidigt ska kunna hitta och hjälpa personer som lider av social fobi.

Currently Playing: WoW (igen...)

2007-08-16T05:18:00.000+02:00

Så var jag tillbaks i World of Warcraft-träsket. I viss mån hade jag nog underskattat spelets mångfald utanför räd-arenan så jag har inga problem att hitta roliga saker att göra med min level 70 dvärgjägare; även utanför de förhatliga instanserna. Dessutom finns ju alltid möjligheten att levla upp de andra figurerna till 70, även om tanken är en blandning av både skräck och förtjusning...

Harry Potter

2007-08-14T19:35:00.000+02:00

När Siri var fyra-fem år köpte vi vår första Harry Potter-bok (alltså runt 200). Vi började läsa högt och i ärlighetens namn var nog jag och Carina de som var mest intresserade av den. Men, vi fortsatte köpa böckerna och läste högt. Den sista vi högläste innan vi gav upp var Harry Potter och den flammande bägaren. Vi köpte också de två första filmerna på DVD och de användes så mycket att den första faktiskt är obrukbar nu.

Hur som helst. Carina har lojalt följt Harry genom alla de resterande böckerna och har varit riktigt uppslukad ett par dagar efter den engelska utgåvans publicering. Det började hon med sommaren 2000 med publiceringen av Harry Potter and the Goblet of Fire. Själv har jag hittills följt det hela på avstånd.

Men i och med publiceringen av den sista delen bestämde jag mig för att ta mig an Harry Potter: från början till slut. Sagt och gjort. Jag beställde de tre delar vi saknade på engelska (Harry Potter and the Philosopher's Stone, Harry Potter and the Chamber of Secrets och Harry Potter and the Prisoner of Azkaban). Hittills har jag kommit till mitten av Harry Potter and the Goblet of Fire och jag är glad att jag inte började läsa tidigare: det hade varit olidligt att vänta på de kommande delarna! Jag återkommer säkert fler gånger till detta mastodontverk.

En sak som definitivt förhöjer nöjet att läsa Harry Potter är att vi är fyra och en halv personer som just nu gör detta. Carina läser om alla innan hon sätter tänderna i sjuan, jag läser alla mer eller mindre med jungfrueliga ögon, Siri läser på svenska och har kommit till bok två, Thomas lyssnar på ljudboken och Lukas och Malva hör oss andra prata om det. Det är otroligt kul att göra denna litterära resa tillsammans, hela familjen!

Jag: en Google fanboi

2007-07-16T11:46:00.000+02:00

Jag vet inte vad det är men jag är en Google fanboi. Jag läser min e-post, skriver min blog, redigerar mina dokument och gör mina sökningar med hjälp av Google. Hade det varit Microsoft hade jag aldrig gjort det. Vad är skillnaden?

Efter en del Djupa Tankar och Självrannsakning har jag kommit underfund med att det helt enkelt handlar om Drömmen om Ubiquitous Computing. Jag läste Ted Nelsons vision 1990 och sedan dess har jag drömt om det sanna ubicomp-nätet. Jag är av den åsikten att Google sakta men säkert, del för del, faktiskt gör detta möjligt. För alla som vill.

Några novella-tankar

2007-07-10T09:08:00.000+02:00

I helgen läste jag två av årets Hugonominerade kortromaner. Det var "Inclination" av William Shunn och "Julian: a Christmas Story" av Robert Charles Wilson. Utan att i förväg veta det handlar bägge kortromanerna om tonårspojkar som växer upp och lämnar sin familj. I "Inclination" utspelar detta utvecklingsdrama på en rymdstation någon gång i framtiden, medan kulissen i "Julian: a Christmas Story" är en relativt nära framtid men efter-katastrofen. Bägge kortromanerna är välskrivna och erbjuder en stunds trevlig läsning. Men, jag blev nyfiken: hur kommer det sig att två så lika kortromaner lyckas bli nominerade samma år?

Både "Inclination" och "Julian: a Christmas Story" är det tonårspojkar som växer upp och ställs inför genomgripande förändringar i deras liv. Adam Hazzard i "Julian: a Christmas Story" slits mellan lojalitet till familjen och till sin vän Julian Comstock. Det är vänskapen och hot om tvångsvärvning till ett krig som gör att Adam väljer att bryta upp från sin barndoms by och söka rättvisa och framgång... i New York av alla ställen! Pojken i "Inclination" heter Jude och bor på en rymdstation. Han och hans far tillhör en sträng, asketisk religion som helst inte beblandar sig med resten av stationens befolkning. På grund av ett arbete utanför sektens territorium lyfts oskuldens slöja från Judes ögon och han lämnar sekt och far bakom sig. Han återförenas på detta sät även med sin mor som han trott varit död (död i sektens ögon men inte rent fysiskt).

Religionen är ett starkt element i bägge kortromanerna. Men jag anser att det är religion som möbler (för att parafrasera Nancy Kress som talade om barn i sf, som hon hävdade ofta bara används som statiska möbler utan eget liv i sf och övrig litteratur). Nu är jag ingen religionssociolog (även om det skulle vara kul att vara en!) men jag skulle vilja hävda att båda kortromanerna beskriver en mycket typisk amerikansk religiositet. För mig som troende ger denna religiositet en känsla av fokus på regler och ritualer snarare än fördjupning och strävan att göra tron en del av personen. Ett viktigt arbete för alla troende är att göra barnatron till den vuxnes tro. Att fokusera på regler och lagar är lätt för barn att uppfatta och följa, men som vuxen kan en mer pragmatisk hållning vara nödvändig. Jag är säker på att mina kristna systrar och bröder i amish eller Plymouth Brethren gärna säger emot detta, men det får stå för dem. De läser nog inte sf ändå :).

Förutom min hobbyhäst nedan tycker jag att båda kortromanerna var välskrivna. Jag tycker kanske att figurerna är lite väl schablonmässiga. Jag är inte en van kortromanläsare men jag tycker att jag har läst verk med denna omfattning där figurerna har mer kött på benen (jag tänker på min aktuella husgud T. E. D. Klein som exempel där alla karaktärer i handlingen känns tredimensionella, inte bara huvudpersonen och en eller två till). I "Inclination" tycker jag att Shunn på ett färgsprakande sätt lyckas beskriva de olika sektionerna på rymdstationen: de spartanska sektionerna i the Quarter och de mustiga avdelningarna utanför. Jag kan inte säga att jag upplevde någon Sense of Wonder när jag läste "Inclination". Det var snarare en känsla av att läsa ett gott hantverk.

Nu måste jag även ge utlopp för en liten hobbyhäst jag har. Jag tycker liksom många andra att det är störande när författare tillfälligt eller mer permanent i sin text gör det omöjligt att upprätthålla "the suspension of disbelief". Tyvärr ägnar sig både Wilson och Shunn åt detta. I bägge fallen handlar det om ett litet malplacerat ord vid fel tillfälle; fel tillfälle för min läsupplevelse, alltså. I Wilsons kortroman uppstår det när han beskriver vad den i texten förekommande "the tip" egentligen är. Jag tycker att det är självklart redan innan hans mer ingående förklaring. Till slut verkar det som om han bara måste ta till ett begrepp så att precis alla läsare med 100% säkerhet inte skall missa hela poängen:

Every prosperous town had a Tip; though in the east it was sometimes called a Till, a Dump, or an Eebay.

"Eebay"... right... jag var på väg att slänga kortromanen åt sidan och aldrig läsa klart den. Efter-katastrofenberättelser är nämligen tillsammans med alternativhistoria mina absoluta hatobjekt bland science fictions underbara subgenrer. Men men, jag bet ihop och tänkte att det nu inte kunde bli värre i alla fall.

Shunns övertydlighet ser ut så här i kortromanen:

“What are you?” I ask.

“A very sophisticated information retrieval system. Once upon a time, you might have called me a search engine, but I’m much more than that. I’m something of a diagnostician as well, and a physician, and a surgeon, and a teacher, and a tutor. A diplomat, a translator, an ombudsman. A legal advisor, and an advocate too. And I play a mean hand of gin.”

"Once upon a time"... "search engine"... jag suckade djupt. Varför inte helt enkelt nöja sig med formuleringen "A very sophisticated information retrieval system."??? Det skulle minsann Vance ha gjort, och det blir en så mycket bättre text så.

T.E.D. Klein

2007-07-03T14:12:00.000+02:00

Läste just novellen "Children of the Kingdom" i T. E. D. Kleins novellsamling Dark Gods. Det gav mersmak så jag plockade fram hans The Ceremonies från hyllan och började läsa den idag.

En sak förbryllar mig dock. Bägge volymerna har riktigt brutna ryggar. Här i den björklindska biblioteket är brutna ryggar på pocketböcker strängeligen förbjudet! Jag misstänker att de är inköpta på auktion eller från Chris Drumm, för en spottstyver för att smaka av författaren. Nåväl... det ser anskrämligt ut.

En dag i solen

2007-07-03T11:55:00.000+02:00

Igår ägnade vi oss en hel dags geocachning. Det blir rätt svettigt men himla kul. Vi letade hade med oss beskrivningen på nio cachar och hittade sju. Siri och Thomas var på läger i Karlsby veckan före midsommar och Siri glömde några saker där som vi skulle hämta igår. Att leta cachar blev ett utmärkt sätt att förvandla en tråkig resa till en väldigt kul tripp!

Vi började i skogen söder om Karlsby där Hans Persson gömt en cache vid en stugruin. På bilden intill visar Malva med GPSen i hand åt vilket håll cachen skall finnas. Det blev lite stressigt efter att vi försökte ta en genväg över ett snårigt hygge, men vi hann till kursgården i tid efter att vi hittat cachen! När vi väl hämtat Siris prylar åkte vi vidare till nästa mål på expeditionen.

Nästa anhalt var det otroligt maffiga flyttblocket Tälleberga kyrka. Jag tror aldrig jag har sett en sådan koloss förr. Här fikade vi på kex och massor av blåbär (Siris hand demonstrerar intill). Vi styrde sedan kosan mot Borensberg och Juteberget där det skulle finnas en fornborg och en cache förstås. Efter lite letande hittar vi både högsta punkten och cachen. Vi tar lunchpaus vid Östergötlands tak; vilken fantastisk utsikt! Det var ganska läskigt att promenera på Juteberget med fyra ungar kan jag intyga. Det hjälpte nog inte att pappa har svår svindel och blir lite hysterisk när vi kom närmre än fyra meter från de många branterna... Vi klarade oss dock helskinnade och kunde stolt lägga till denna cache i listan över funna skatter.

I Kungs Norrby skall det finnas en slottsruin som huserar nästa cache på vår rutt. Vi åker förbi en övervuxen jordhög på vänster sida och Thomas (som håller GPSen då) säger plötsligt att vi åker längre från waypointen igen. Märkligt, här har inte varit någon slottsruin! Men, det var jordhögen som var målet. Det är kul att konfronteras med sina förutfattade meningar om hur slottsruiner skall se ut. På bilden till höger ser du barnen vid den mest slottslika delen vi kunde hitta: ett fragment av en vägg.

Sedan tog vi cacharna i Bjärka resecentrum och en som kallades "Piles of stones /Haufen von Steinen" längs vägen till den sista för dagen: Waste of ENERGY. Vi försökte oss också på starten på en kluring som heter Mathematic Nature. Dessvärre var det lite trafikkaos runt den första koordinaten (hela Vägverket tycktes vara där med olika vägreparationsfordon och skyltar!) och dessutom hade jag slarvat med genomläsningen av cachen, så vi valde att bara titta lite där och fortsätta färden till Gärstadverken utanför Linköping. Det var en kul avslutning på dagen. Cachen var gömd i ett helt oväntat parklandskap utanför sopförbränningsanläggningen.

Vi har bara hittat en fästing efter gårdagens strapatser (på Malva). Om något är lyckat så är väl det? Det verkar som om alla av oss som var ute blev lite trötta för idag ser det ut att kanske blir en geocachefri dag. Vi får väl se...

Geocaching

2007-07-01T17:45:00.000+02:00

Som så många andra föräldrar letar även jag och Carina efter fritidssysslor som stora delar av familjen kan göra tillsammans. Det senaste försöket heter geocaching och verkar hittills vara en given hit. Faktum är att Hans Persson med familj introducerade oss till detta redan för många år sedan vid en gemensam utflykt till Trollegater. Vid det tillfället kändes det dock inte som något vi kunde sätta igång med så geocaching passerade förbi medvetandet... Snabbspola fram tre år och vår minsta dotter är fyra istället för ett och vår äldsta fyller elva om några veckor. Plötsligt blev geocaching mycket mer intressant för fler i familjen och vi bestämde att testa.

Alla i familjen älskar skattjakter. Varje födelsedagskalas måste ha skattjakt (fiskdamm går bort i det björklindska hushållet). Vi har haft skattjakter för barnen ute i skogen med fejk-uråldriga skattkartor, etc, etc. Geocaching passar liksom in i det hela. Dessutom är ju flera av oss orienterare så kartor och navigering är något vi älskar.

En bild från dagens tredje funna cache
(GC7168, In Between)

LibraryThing.com

2007-06-28T19:07:00.000+02:00

Bibliofilisk eufori! Det är en näst intill extatisk stämning i det björklindska arbetsrummet just nu. Carina frågade tidigare idag om jag hört talas om LibraryThing.com som hon läste om på någon e-postlista. Nix, det gjorde jag inte. Hon beskriver lite om det hela, en bibliografisk databas för sin egen samling och lite anndra roliga community-finesser. Jag blir genast såld på idén och ber henner att registrera oss.

Nu har vi redan lagt in alla böcker som låg i vår omedelbara närhet och börjar plocka böcker från andra hyllor för att mata den hungriga databasen. Det blir dags att fixa nätet på bottenvåningen igen för att kunna använda laptopen för inmatning i det stora biblioteket. Vi skaffade aldrig ny WLAN-router när den gamla AirPorten säckade ihop förra året. Men det är inget fel på CAT5.

Det senaste försöket att göra en databas över vår samling gjordes på en Amstrad PCW8512 för att få plats i Filofaxen och såg ut så här:

Vindens Skugga, Carlos Ruiz Zafón

2007-06-27T11:04:00.000+02:00

I början av månaden läste jag Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón. Jag blev rekommenderad den av en basgruppsmedlem i den basgrupp jag var handledare i under våren (för Psykoterapiutbilningen vid LiU, relationell inriktning). Han beskrev den som det bästa han hade läst. Jag läste några recensioner av boken innan jag fick tag i den och blev lite förbryllad över återkommande jämförelser med den värsta skit jag någonsin börjat läsa: The DaVinci Code av Dan Brown (den läste jag aldrig klart efter att ha sett filmen tillsammans med en elev på Folåsa där jag ibland extraknäcker som behandlingsassistent). Det var alltså med blandade känslor jag började läsa Vindens skugga.

Jag håller med om att det är en bra bok även om jag inte upphöjer den till det bästa jag läst. Ganska snart såg jag att jämförelsen med DaVincikoden är lika träffande som att jämföra boken med Parfymen av Süskind eller varför inte Le Morte d'Arthur av Sir Thomas Malory. Jag blev mycket lättad över detta.

Det finns mycket som tilltalar mig med boken. Hela inramningen med De bortglömda böckernas gravkammare, far och son Semperes antikvariat och den allmänna bibliofila stämningen tilltalar mig mycket! Jag tilltalas mycket av Zafóns sätt att berätta. Ramberättelsen är en spännande historia i sig om hur Daniel letar efter information om den gäckande författaren Carax. Men på vägen till detta leds jag som läsare in i ett stort och intresseväckande persongalleri. Livsöden vävs ihop med varandra på både självklara och förbluffande sätt. Visst, en del är mycket romantiskt och på gränsen till överdrivet melodramatiskt och sockersött. Boken handlar mycket om att växa upp och hur relationer förändras över tiden. Det är spännande är följa Daniels uppväxt från tioåring till vuxen och se hur hans relationer till pappan, ungdomskärlekar, vänner och sig själv förändras.

En annan faktor som gjorde att jag gillade boken var att jag fick lite mer insikt kring det Spanska inbördeskriget. Fram tills nu har min kunskap om den delen av Spaniens historia inskränkt sig till vad jag snappat upp i The Clashs Spanish Bombs från 1979; på albumet London Calling (som jag för övrigt fick i julklapp 1979 av min morbror och som var min första omskakande musikupplevelse).

Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón är en bok jag inte skäms att rekommendera andra att läsa.

Andra bloggar om: litteratur, musik

Currently Playing: Ryzom

2007-06-26T04:33:00.000+02:00

Sedan 1990 är jag en MMORPG junkie (fast på den tiden hette det förstås MUD). För närvarande provar jag Saga of Ryzom (SoR). Jag var med i betatestet 2004 men av olika anledningar fortsatte jag inte när releasen kom (tror att jag var upptagen med EQ eller SWG då).

SoR erbjuder ett trevligt avbrott från questtristessen i många andra spel på marknaden. I SoR finns inga quests i vanlig MMORPG-mening utan spelet är helt öppet för egna initiativ och vägar till "end-game". Vi får se hur det funkar i längden. Jag har i alla fall spelat slut på gratisdelen och betalt för en månad.

Andra spel jag testat den senaste tiden är 9Dragons och Last Chaos. Jag är lite svag för den subgenre de två representerar... asiatiska megagrindingspel utan egentligt innehåll. I alla fall en liten stund då och då. Jag försökte också återuppliva mitt intresse för WoW, men jag inser alltid att jag hatar rädning och då faller mycket av det jag har kvar att uträtta i det spelet.

När det går spelar jag helst med barnen. Thomas, Lukas och jag spelar just nu Okami på PS2. Fantastiskt kul och snyggt spel! Vi spelade just färdigt Ico som också var helt underbart (tack för rekommendationen Roger!). Vi har börjat om nu eftersom man kan styra Yorda med andra handkontrollen efter en genomspelning. Apropå att spela med båda kontrollerna är annars Lego StarWars I och II favoriter på PS2:an. Otroligt kul att spela två samtidigt eftersom man är ett lag istället för att vara motståndare som det annars ofta är i 2-spelarspel på konsoler.

Cause I'm a closet horror fan yes I am ( yes I am what, yes I am uh)!

2007-06-25T08:29:00.000+02:00

Min första "riktiga" läsupplevelse var när jag som elvaåring Sagan om ringen av den inte helt okände brittiska författaren J. R. R. Tolkien. Med "riktig" menar jag första boken jag läste och fick Sense of Wonder av. Det är en lite märklig definition, men det får du stå ut med. Inte otippat gjorde boken stort intryck på min unga, lättledda sinne. Jag köpte hela kittet, livsstil och allt. Jag beställde poster och "Frodo Lives"-knapp från USA (det var i den svängen som Bakshis film gjordes, men som jag fortfarande inte sett). Sedan dess har jag f.ö. alltid hållt reda på dollarkursen (beställningen av prylarna gjorde jag från USA medelst check i US-dollar som jag köpte på Handelsbanken på Järnvägsgatan i Vansbro). Resten är historia (medlemskap i Forodrim Hini, sedan Forodrim, sedan avståndstagandet, sedan tillbakafärden... en annan dag, kära läsare, en annan dag).

Sommaren 1981 (möjligtvis 1982) inträffade min nästa riktigt minnesvärda läsupplevelse. Det var amerikanen H. P. Lovecraft som i Sam J. Lundwalls samling Skräckens labyrinter bjöd på en riktig medvetandeskakande sommarutflykt i alternativa dimensioner. Jag minns det lika tydligt som om det vore igår (förutom att jag inte minns exakt vilket år det var *host*host*). Jag och familjen sitter i bilen på väg ned till Europa på campingsemester. I freestylen rullar Mike Oldfields Tubular Bells, QE2 och Ommadawn. I knät ligger Skräckens labyrinter och jag fångas av den värld Lovecraft målar upp. Det var något helt nytt för mig och musiken, omgivningarna, situationen skapar en totalupplevelse som har visat sig svår att hitta tillbaks till (som med så många andra starka upplevelser som formar oss). Alla gamla slott och ruiner i Tyskland och Italien blev märkligt besjälade efter den här läsupplevelsen. Venedigs kanaler fick liksom ett nytt djup just den här sommaren...

På midsommardagen läste jag ut William Hope Hodgsons klassiker The House of the Borderland. Den har stått i bokhyllan sedan 1988 så det kändes som om det var dags att läsa den. (THOTB går att skaffa gratis online på eBooks@Adelaide). Det var en överraskning att läsa boken. Stilen var inte så tung som jag hade förväntat mig utan det flöt på riktigt bra. Däremot var jag helt oförbredd på vad den hade att bjuda på. Jag tycker att Hodgson på ett skickligt sätt gjorde stämningen tät och mysigt paranoid i själva Huset. En lucka i golvet i den nedersta källaren... en dörr som är lite bräckligare än de övriga... en oberäknelig syster som när som helst gör dumma saker... och så vidare. Men... den lååånga totalt utspejsade beskrivningen av hur vårt solsystem dör och flyger genom kosmos till solsystems gravplats. Errr... jo, det var tur att hans språk ändå var lättillgängligt och inte i stil med de gamla gotiska klassikerna. Jag rekommenderar dock en genomläsning om du inte läst den tidigare. Det är en rolig och snabb läsning (hurra för böcker på färre än 150 sidor!). De märkliga rymdresorna är också spännande i ett historiskt perspektiv efftersom Hodgson beskriver det hela på ett mycket vetenskapligt sätt för tiden.

Lovecraft... Hodgson... Ser du mönstret? Jag är en garderobshorrorfan. Ja, det är bara att erkänna. Jag har avnjutit mängder av Ramsey Campbell och Clive Barker också.

Apropå min kärlek till H. P. Lovecrafts verk var det i det sammahanget SveriFhandom för första gången hörde talas om Andreas Björklind. Jag hade startat något som kallades Sveriges Lovecraftsällskap, eller något i den stilen. Jag skickade ett brev till Ahrvid Engholm om saken och han publicerade självklart detta.

I oktober 1991 hade jag möjligheten att göra en pilgrimsfärd till HPLs grav i Providence. Jag bodde på Omni Biltmore Hotel vid Kennedy Plaza i Providence och promenerade dit en ledig dag. Jag letade just i bildarkivet här hemma efter ett fotografi av gravstenen, men jag hittar inte bilderna från den resan. Om jag hittar det lägger jag upp det.

Never let me go av Kazuo Ishiguro

2007-06-21T16:02:00.000+02:00

Härom dagen läste jag ut Never let me go av den brittiska författaren Kazuo Ishiguro. Det är en alternativvärldshistoria där man föder upp klonade reservdelsmänniskor. Tydligen är författaren inte en science fiction dito utan skall nog klassificeras som mainstream. Jag hade aldrig läst något av honom tidigare utan föll över denna bok mycket genom slumpen (och så gick den som följetong på P1).

Jag hade svårt att läsa ut boken. Jag skall försöka beskriva varför.

Stilistiskt var den för snygg för min smak. Det låter väl snobbigt, eller hur? Det märks att Kazuo Ishiguro är en driven stilist. För mig blir stilen smärtsamt tydlig och jag har svårt att dras med i berättelsen. De olika vindlingarna i handlingen och berättandet kommer i skymundan för det smarta sättet författaren berättar sin historia. Visst är det klurigt hur alla Kathys (huvudpersonen) tankevindlingar till slut ändå blir en sammanhängande berättelsen. Men... för mig blir det för slitligt och tillrättalagt.

Ett annat problem jag har med boken är att den tar upp allt för många idéer på ett allt för ytligt sätt. Vad är det egenligen som är poängen? Är det så att den handlar om kloning? Eller vad en människa är? Kanske handlar den om problemet med att definiera självständighet och vad egentligen "självet" är? Eller är det en roman som beskriver en grupp personer som växer upp tillsammans?

Det fanns dock aspekter som jag gillade. Kazuo Ishiguro lyckes övertygande beskriva livet på en internatskola. Inte för att jag vet hur det går till på en internatskola, men jag dras utan problem med i beskrivningen och det hela känns trovärdigt. Relationerna, uppväxandet och upptäckterna.

Halsfluss FTW!

2007-06-20T09:48:00.000+02:00

Det finns en sak jag inte kan rekommendera. Alls. Två omgångar halsfluss med tillhörande antibiotikabehandling i en varm juni.

Det började precis i början av juni då både jag och Siri fick halsfluss samtidigt. Feber. Obönhörligt ont i halsen (varje sväljning var en mardröm). Men efter ett par dagar in i kåvepeninbehandlingen kände jag mig hyfsad igen. Så i torsdag tog pillren slut och allt var frid och fröjd. Sedan vaknade jag i lördags med samma helvetessmärta i halsen och lite dov feber. Jag greps nästan av panik men intalade mig att det bara var lite förkylning...

På söndagen fattade jag att det var på allvar och i måndags gick jag till vårdcentralen. Nya piller. Denna gång monsterpiller med transparenta kapslar och korn av überantibiotika inuti.

En lustig sak är att jag blivit undersökt av två olika läkare. Båda har sagt följande efter att ha tittat mig i halsen: "Ja, det är inte konstigt att det gör ont i halsen!". Själv har jag inte vågat titta efter.

Min praktikcell

2007-03-05T08:58:00.000+01:00

Så här ser mitt rum ut på BUP. Jag delar det med en kurskompis som också gör praktik här. Det ser lite spartanskt ut, men det funkar bra till ändamålet. Dator, skrivare, telefon och lite hyllor. Mesta tiden spenderar jag ändå inte här nere, utan med patienter, eller i olika möten. Nu skall jag förbereda en psykologutredning av en nioårig patient som jag skall påbörja imorgon.

Böcker jag läser just nu

2007-03-04T14:51:00.000+01:00

Det var ju ett par dagar sedan jag skrev här. Mycket har hänt förstås. Just nu gör jag praktik på BUP här i Linköping. Otroligt lärorikt och inspirerande. Jag hinner ändå läsa lite. På bilden syns de huvudsakliga läsetygen för närvarande. Medsols, från övre vänstra hörnet: Vid närmare eftertanke, W. R. Bion; Paul His Story, Jerome Murphy-O'Connor OP; Light, M. John Harrison; och Tokyo MewMew, Mia Ikumi.

Detta inlägg görs i huvudsak direkt på telefonen som jag tog bilden med.

Dick and Hand

2006-10-17T12:14:00.000+02:00

Sisådärja!

Sedan sist har jag läst klart PKDs Ubik. Och, som tippat, var den boken otroligt mycket bättre än Stross monster som jag läste innan. Tyvärr är jag lite avogt inställd till böcker med teman som tidsresor och alternativhistoria... och Ubik innehåller ju som bekant bägge. Det gjorde inte så mycket för det var en trevlig läsupplevelse i alla fall. Bisarrt nog fanns en del gemensamma nämnare mellan Accelerando och Ubik. Jag tänker alltså på de atrificiella fick-universum som figurerar i de båda böckerna.

Efter Dicks Ubik kände jag för något annat. Jag började att läsa Valis men efter ett par sidor insåg jag att jag faktiskt är ganska mätt på PKD för närvarande. Lite på måfå tittade jag i hyllorna i det björklindska biblioteket och fastnade för en bok vi köpte i början av nittiotalet: Elizabeth Hands debutroman Winterlong. Det visade sig vara en bok helt i min smak och jag läser den med stort nöje!

Annars har det mest blivit en massa gamla nummer av Psykologtidningen och en del APA-publikationer. Jag sitter och skriver ännu en hemtenta. Denna gång om psykologprofessionen i professionsvetenskapligt hänseende.

Andra bloggar om: scienece fiction, sf, litteratur, fandom

Liten recension av Accelerando av Charles Stross

2006-09-26T14:09:00.000+02:00

Jag har läst klart Charles Stross Accelerando nu. Eller, faktiskt... jag har nästan läst klart den. Faktum är att jag hela två gånger har övervägt att lägga av att läsa boken sedan jag började för en månad sedan. Nu, den tredje gången, har jag alltså beslutat att lägga boken på hyllan. Bokstavligt talat. De sista hundra sidorna skummade jag bara.

Det här var verkligen inte en bok i min smak. Det är klart, många av Stross idéer är fascinerande och gav mig en sense of wonder. Ta till exempel rymdskeppet Field Circus. Vilken idé! Och sedan hela den här leva-i-cyberrymden som uploads. Ganska smaskigt om man har den läggningen. Och så är det en generationsroman också. Och så finns där ekonomiska teorier på höjd och bredd. Nämnde jag att det är häftiga anti-hjältealiens med också? Och intertextuella skojsigheter? Och... och... arrrgh! *andfådd* Det finns i stort sett allt i den här boken och det känns inte bra, det känns väldigt krystat.

Den enskilt tydligaste detaljen som gjorde mig negativ till boken från första sidan är prosan. Jag blev avtänd när jag läste den fjärde och femte meningen:

He glances up and grabs a pigeon, crops the shot, and squirts it at his weblog to show he's arrived. The bandwidth is good here, he realizes; and it's not just the bandwidth, it's the whole scene.

Urk! Resten av boken fortsätter med samma netlingo à la 2001. Routers hit och bandvidd dit, uploads där och petaflops här... Det funkar inte för mig utan jag känner bara ett stort "Jaha...?" Det känns oinspirerat och inte alls som science fiction. Han skalar bara upp dagens teknologi och ändå tjatar han om "singularitet". Jag tror att det handlar om att just den målgruppen som jag representerar inte blir impad av Stross otroliga (?) netcred.

Sedan har vi det här med religion och existentialism som får vara med på ett hörn i form av imamen Sadeq. Fast... det där med muslims in space var det särskilt nytt och spännande? Nej, just det. (Personligen föredrar jag definitivt Jon Courtenay Grimwoods fantasier på samma tema.)

Nej, nu räcker det med negativa känslor för idag! Fram för mer glädje! Med Stross bok bakom mig blir det läge för mig att hugga in i nästa sf-bok: Philip K. Dicks Ubik som jag av någon anledning inte har läst ännu. Det skall bli mysigt! Dick och jag kommer ofta bra överens, även om jag inte var särskilt imponerad av den bok jag senast läste av honom: A Scanner Darkly.

Andra bloggar om: scienece fiction, sf, litteratur, fandom

Tenta och musik

2006-09-21T07:35:00.000+02:00

Den här veckan har varit full av tentaförfattande. På måndag morgon är det inlämningsdags för den andra hemtentan i kursen (eller temat som det heter på PBL-språk här) Fördjupning i diagnos och behandling. Fast jag tänker bara sitta och skriva idag sedan får det vara nog. Min förra, och större, tenta kan du hitta här någonstans (den som handlade om Fred i A Scanner Darkly).

Den aktuella tentan handlar om Melvin Udall i filmen As Good As It Gets (med Jack Nicholson i rollen). Bläh! vilken tråkig film! Jag orkade inte se mer än början sedan tyckte jag att den sög hårt. Hur som helst, nu är det som det är och jag försöker i alla fall se på Melvin som en presumptiv klient med verkliga problem. Ganska uppenbart är att han lider av sitt tvångssyndrom (OCD, obsessive-compusive disorder på engelska). Jag föreslår en relativt okomplicerad KBT-behandling modifierad baserad på hans individuella förutsättningar och aktuell forskning. Håhåjaja.

Så här i tentaskrivartagen lyssnar jag på massor av musik. Jag återupptäcker gamla pärlor i Carinas och min cdsamling och jag upptäcker ny musik. När jag arbetar hårt (med tentor eller annat) är jag tydligen mycket mottaglig för ny musik. Det har länge varit så att jag hittar en massa nytt musikaliskt gottis när jag skriver tentor eller rapporter eller whatnot, som jag sedan fortsätter att njuta av fram tills nästa intesiva leta-hitta-fas.

När jag tänkte på detta kom jag ihåg en av flera musikdiskussioner jag har haft med flera goda vänner. Så här går resonemanget: det verkar som om många människor (baserat på mina och mina vänners observationer) slutar att intressera sig för musik vid en viss punkt i livet och "fastnar" således i den smak man hade vid tidpunkten för intressestoppet. Liksom så många andra halvkokta idéer finns det förstås en massa hål i denna teori. Men den är kul att fortsätta hålla vid liv i glada vänners lag...

Hur som helst funderade jag just nyss (tidigt en torsdagsmorgon när jag alltså borde forsätta skriva på tentan om Melvin... urgh!) om det har med vilket musikintresse man hade ursprungligen. Kan det eventuellt påverka livets fortsatta musikaliska nyfikenhet? Du som var på Conversation i Stockholm i augusti märker att detta anknyter till Farahs resonemang om fans och nyfikenheten att lära sig nya saker.

Jag avslutar med att lista de tungviktare jag tror format min musikaliska smak och nyfikenhet: Depeche Mode, The Clash, Kraftwerk, DAF, Dead Kennedys, Killing Joke och New Order.

Jag vet inte om det är ett resultat av denna lista eller på grund av något annat som min tentaskrivarmusik består av ganska hård, klubbig house. Bra fart på skrivandet blir det i alla fall!

Andra bloggar om: musik, tentor, psykologi

Obligatorisk valkommentar

2006-09-18T10:58:00.000+02:00

Jag känner att jag bör kommentera valresultatet; det känns naturligt. Före valet läste jag in mig på moderaterna, kristdemokraterna och vänsterpartiet. Efter en liten koll av både ideologier och sakfrågor (familjepolitik och psykiatri, framför allt) lutade jag kraftigt åt det moderata hållet. Sedan kan man ju inte låta bli att charmas av folk som har min frisyr (även om hr. Reinfeldt egentligen är en smula för långhårig).

Det finns en liten oroshärd i blinda fläcken för min del. Den där Alliansen. För mig dök den upp i somras, jag hade inte riktigt uppfattat den tidigare. Det känns lite för bra, om du kan förstå min känsla. Vad kommer att hända nu? Kommer de att fortsätta vara goda vänner och faktiskt lyckas med ett systemskifte?

Och sedan är det skönt att det inte blev som i den brittiska miniserien Last Rights som just nu visas på SVT1 på lördagskvällarna... Vi svenskar lyckades pressa upp valdeltagandet över 80%-gränsen.

En extra rolig krydda på hela valhysterin var att vår äldsta dotter (Siri, 10 år) intresserade sig mycket för det hela. Jag uppskattar verkligen att hon ställde (ihärdiga!) frågor om allt möjligt inför valet. Det gjorde i alla fall mig lite mer medveten om mina egna värderingar och ställningstaganden. Hon satt till och med och tittade på valvakan igår kväll. När hon 20.30 förstod att jag och Carina tittade på den krävde hon att få vara med.

Andra bloggar om: science fiction, sf, politik, val 06

Blake's 7 och Prisoner

2006-09-13T10:56:00.000+02:00

Jag vet inte riktigt hur det kom sig men här i linköpingsfandom har de brittiska tv-serierna Blake's 7 och The Prisoner har en särställning. Eller i alla fall hade (ibland är det trögt att inkulturera neofans i det hela...). Jag menar s ä r s t ä l l n i n g. Verkligen. Jag svär.

Men en nostalgisk suck ser jag tillbaka på dygnetruntvisningarna hemma hos Tommy. Träsmak och pizza.

Nu för tiden nöjer jag mig med att titta igenom en säsong B7 då och då. Carina och jag har förstås DVD-utgåvan av bägge serierna (videobandsutgåvan av B7 står och samlar damm längs bak i någon bokhylla...). Eller ett avsnitt av Prisoner innan läggdags. Vilka manus! Vilka dialoger! Vilka kvinnor! Sådana män!

Häromkvällen tittade jag på nytt på Prisoneravsnittet A, B, and C som på en nivå handlar om drömmar och huruvida vi kan styra drömmar. Nummer 6 blir utsatt för ett försök att få honom att avslöja sin bevekelsegrund att säga upp sig från aktiv tjänst som spion genom manipulation av hans drömmar. Självfallet anar 6 oråd och börjar göra motstånd, inne i drömmen. Han "vinner" över Nummer 2 och de övriga genom ren viljestyrka. Förstås.

Andra bloggar om: Blake's 7, Prisoner, science fiction, fandom, tv

Böcker det är skönt att inte ens ha tänkt läsa...

2006-09-12T11:15:00.000+02:00

Tidskriften Foundation är inte något jag sträckläser. Jag läser direkt de artiklar som jag tycker verkar intressenta. Resten får vänta till en annan dag. Som idag. Jag plockade fram nummer 94 (Summer 2005) och hittade en recension av Holly Farrington som pockade på min uppmärksamhet: Have you been Left Behind?: Jenkins, LaHaye, and the Second Coming of Christian Science Fiction. I denna recension beskriver Farrington ett fenomen som helt gått mig förbi: den kristna sf-bokserien Left Behind. Det började i alla fall tydligen som en bokserie och har nu tydligen svällt upp till en hysteri med prylar, böcker, leksaker, filmer och så vidare. Lite fördomsfullt skulle jag vilja tillägga... Precis som all nordamerikansk kristenhet. Självfallet är det hela kryddat med en hel del domedagsprofetia. Det verkar definitivt inte vara något i min smak.

Men varför gillar jag inte kristen sf då? Jag är ju kristen, borde jag inte gilla sf gjord för mig? Jag tycker inte om när saker är färdigförpackade åt mig. Jag tror att jag nästan undviker sådant som känns riktat mot mig. Det kanske är ett barnsligt tvärtomtänkande, men jag tror många också delar denna känsla med mig. Det är i alla fall så när reklamkampanjer riktas mot mig. Det är förtås en annan sak om en vän eller en tidskrift jag litar på säger att "det här är en bok för dig Andreas".

Jag ser ett större problem här också. Problemet med fördummandet av läsare, i det här fallet sf-intresserade kristna i amerikanska bibelbältet. I grund och botten tror jag att det är ännu ett försök att kontrollera amerikanska kristna ungdomars kultur. Man har hållt på med detta länge, både inom musik och litteratur. Datorspel (testa Left Behind-spelet, vettja!) och snacksajter på nätet är bara en logisk fortsättning. Och det är inte konstigt att hela Left Behind-cirkusen når utanför den kristna målgruppen. Det är massor av oroliga föräldrar runt om i världen gärna skulle vilja känna sig lite mer in charge när det gäller sina barns fritidsintressen. Kristna värderingar är en känd och beprövad värderingsgrund, så den kan många föräldrar använda utan allt för mycket ångest. Vad de inte känner till är de effektivt insocialiserar sina ungdomar i en nordamerikansk domedagssekt som verkligen heter duga. Jag blir illamående av att tänka på det.

Nåväl. Mycket bättre tycker jag exempelvis om Mary Doria Russells underbara The Sparrow. Den kan ju också anses vara kristen för den handlar ju om jesuiter även om författarinnan är en från katolicismen konverterad jude. Hon skriver tänkvärt och bra i alla fall. Det finns så mycket sf som kan diskuteras ur kristen, eller religiös, vinkel och det känns långt mer givande än att läsa litterär färdigmat.

Jag är glad att jag läste Farringtons recension. Nu behöver jag inte ens fundera på att läsa något ur Left Behind...

Andra bloggar om: science fiction, sf, religion, kristendom, litteratur

The sociology and psychology of science fiction

2006-09-05T14:11:00.000+02:00

Jag läser just nu om Brian Stablefords The Sociology of Science Fiction (Stableford, 1987). Utan att skämmas kan jag nog erkänna att jag inte fattade så mycket förra gången jag läste den (ca tidigt 90-tal).

Jag blir sugen på att ta reda på mer om det Stableford skriver om, men från ett mer personlighetspsykologiskt håll. Han beskriver problemet med att undersöka alla former av litterär smak. Folk vill ju gärna framstå som "smarta" eller att ha "god smak". Det är inte alltid den personliga genrepreferenserna överensstämmer med vad man tror att andra tycker är smart eller god litteratur. Stableford resonerar kring att detta gör att det blir svårt att få ärliga svar kring genrepreferenser när man forskar om det.

Det jag känner att jag skulle vilja veta mer om är hur vi väljer litteratur som matchar vår självbild. Eller är det tvärt om? Att vi skapar vår självbild beroende på vad vi läser? "Vi är vad vi läser"? Jag gjorde en snabb sökning på databasen PsychInfo och hittade en hel del smaskigt där. Vi får se om jag kommer vidare med detta...

Stableford, B. (1987). The Sociology of Science Fiction. San Bernardino, CA: Borgo Press.

Andra bloggar om: science fiction, sf, psykologi, psykoterapi, litteratur

Läslista 2006-08-28

2006-08-28T19:48:00.000+02:00

Terminen har varit igång en vecka nu. För min del handlar det om en fortsättning på klinisk psykologi (diagnostik och behandling) och parallellt en kurs om professionell utveckling.

Just nu läser jag en artikel av Kendra C. Roberson: Attachment and caregiving behavioral systems in intercountry adoption: a literature overview, som publicerats i Children and Youth Services Review, volym 28 (2006), sidorna 727-740. Artikeln anlägger en anknytningsteoretisk vinkel på adoption och adoptionsprocessen. Jag har varit mycket intresserad av anknytningsteorin sedan den allra första tiden på utbildningen. Jag gjorde min termin 3-praktik på Hagadal här i Linköping. Det är en enhet som stödjer mammor, pappor och nyfödda barn att fungera bra ihop. Sedan snart ett år tillbaka arbetar jag extra som behandlingsassistent på ett behandlingshem för tonåringar med adoptionsbakgrund. Även i detta sammanhang är anknytningen central i tänkandet runt problemen i familjerna och tänkbara behandlingar. Som ständig följeslagare i mina anknytningsteoretiska funderingar ligger även Jude Cassidys Handbook of Attachment - Theory, Reserach, and Clinical Applications här på skrivbordet. Det är mysigt med tegelstenar!

En annan mer långsiktig läsning är Apostlagärningarna som jag läser i den nya bibelöversättningen. Notapparaten är helt underbar! Jag tycker att alla korsreferenser verklig lyfter läsningen. Jag ser fram emot att fortsätta till nästa bok. Ja, ja, det kanske chockerar någon av er som läser detta att en katolik läser Bibeln, men så kan det faktiskt vara.

Alla pratade om Accelerando av Charles Stross för ett tag sedan. Jag har äntligen köpt den och börjat läsa den. Jag har väl kommit halvvägs just nu och måste säga att första tredjedelen var allt annat än accelererad. Ganska långsam faktiskt. Men nu när huvudpersonerna äntligen är ute i rymden tog boken fart, och jag ser fram emot att läsa färdigt den. Runt sidan 100 var jag faktiskt på väg att lägga boken på hyllan och läsa en Vance istället (för en garanterad quick satifying sf fix, alltså).

Allt sedan min tid som forskare (ni vet, på nittiotalet) har jag varit intresserad av vetenskapsteori. Jag är väl helt klart personligen mest intresserad av kvalitativa metoder och de medföljande vetenskapsteoretiska ramverken, men mitt intresse är bredare än så. Häromdagen kom boken Vetenskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper som är redigerad av Carl Martin Allwood och Martin G. Erikson. Om bara ett år skall jag vara mitt upp i mitt examensarbete på psykologprogrammet så det är hög tid att åter igen vässa de epistemologiska och ontologiska dolkarna.

Andra bloggar om: science fiction, sf, psykologi, bibeln, litteratur

Serier är jobbigt!

2006-08-16T15:19:00.000+02:00

Jag hade just en otäck upplevelse på Seriebörsen här i stan. Inte på grund av Seriebörsen utan på grund av mitt eget slarv. Peter på Seriebörsen var hjälpsam och försökte ordna så att jag kunde undvika den otrevliga upplevelsen...

Jag har hål i min Hellblazersamling!!!

Hellblazer är både min och Carinas absoluta favvoserie och har varit det under många år nu. Vi började samla lösnumren våren 1992 och köper även albumen om än i en något långsammare takt. Vi är inga samlarsamlare så vi struntar i plastfickor och vi tafsar på både omslag och inlaga. Jag ber om ursäkt om du som seriesamlare tar illa upp, men så gör vi här hemma.

För ett par år sedan bytte jag leverantör av serien. På grund av slöhet och tröghet åkte varken jag eller Carina till Seriebörsen för att hämta upp de inkomna numren. Det gick ett år... två. Plötsligt greps vi av Hellblazerabstinens och jag hörde äntligen av mig till Seriebörsen. Dessvärre saknas nummer 205 och 219.

Så här ser de små rackarna i alla fall ut (205 respektive 219). En vacker dag skall de vara våra! De verkar finnas relativt frodigt förekommande på eBay för inte allt för många kronor. Om du som läser detta har tips på var jag kan hitta dem blir jag förstås glad för tips!

Andra bloggar om: samla, tecknade serier, Hellblazer

Sf och psykologi

2006-08-16T09:55:00.000+02:00

I min tentamen i klinisk psykologi på termin 7 på psykologprogrammet (alltså i våras) bedömer och föreslår jag en behandling för Fred/Bob i Dicks A Scanner Darkly. Tentamensuppgiften vi fick var att välja en fiktiv person (litterär eller från en film) med tydliga psykologiska problem. Uppdraget var sedan att göra en bedömning av personens hälsa och föreslå två olika förslag på behandling. Min tentamen blev enligt examinatorn "bäst i klassen" och det kändes förstås kul!

Tentan var en så kallad hemtenta. Vi fick ut uppgiften i god tid före inlämningsdatum och kunde leta "offer" och fundera över diagnos i lugn och ro. Ganska tidigt bestämde jag mig för att välja någon person från en sf-bok, men jag visste inte riktigt vem. Jag kände att jag ville han en figur med en hyfsat "verklig" problematik. En sjuk dator eller nedlusat metanät skulle inte ha varit så kul att skriva om (i alla fall inte när meningen är att jag skall lära mig lite mer om de problem jag kan förvänta mig att stöta på i min kliniska verksamhet).

Till ett av LSFF:s bokbokmöten under våren var det just dags att läsa A Scanner Darkly. Jag var inställd att delta i det mötet och läste booken med ett kritiskt öga. Dessvärre kom jag inte iväg på bokbokmötet. Jag blev inte heller särskilt upphetsad av boken om sanningen skall fram. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men boken passade inte mig då jag läste den i alla fall.

En sak som A Scanner Darkly erbjöd var i alla fall en psykiskt sjuk person: Bob/Fred. Jag vet inte om det är en allmän läsarreaktion men jag kände i alla fall stort medlidande med Bob/Fred boken igenom. Han är verkligen ett vrak... ett utnyttjat vrak dessutom. Som du kan läsa i artikeln valde jag att ta fasta på att hans vanföreställningar berodde på Substans D-missbruket. Jag vet att det finns andra tolkningar runt om på nätet med andra mer spektakulära diagnoser, men de kändes inte riktigt trovärdiga boken.

Jag är mycket nöjd med resultatet, inte bara för att jag fick sådan trevlig reaktion från min examinator men också för att jag redan vid inlämnadet var tillfredsställd. Detta var den första tenta jag lämnat in i god tid och dessutom med en inre övertygelse om att jag presterat väl.

Tentan finns i sin helhet här borta. Jag tänker inte be om ursäkt för psycholingot, det är en del av tentauppgiften att använda korrekt terminologi...

Andra bloggar om: science fiction, sf, psykologi, psykoterapi, litteratur

Conversation 11-13 augusti: min första kongress på många år

2006-08-15T11:20:00.000+02:00

I helgen som gick (11-13 augusti) var jag och Carina på kongress. Det var den första con någon av oss varit på sedan 2002 (tror vi). Vi missade nämligen ConFuse 2004 (som vi ju borde ha varit på). På fredagseftermiddagen lämnade vi in våra fyra små barn (Siri, Thomas, Lukas och Malva; 10, 7, 5 respektive 3 år) hos mina föräldrar. Med en ovan känsla av barnfrihet körde vi vidare mot Långholmens vandrarhem. Efter incheckningen gick vi runt på Söder och väntade på att kongressdörrarna skulle öppnas. Fantastiskt trevligt skum känsla... att bara vara vi två. Varken Carina eller jag kommer ihåg när vi senast var bara oss själva och inte föräldrar. Om du förstår hur jag menar.

Sammanfattningsvis tycker jag att Conversation var en mycket lyckad tillställning. Deltagarantalet var perfekt för lokalerna och programmet. Endast ett fåtal programpunkter ställdes in på grund av bristande intresse. Det fanns en schysst kiosk/bar med bra priser, flera bokbord att flukta på, trevliga gamla och nya fans att prata med... helt enkelt allt som krävs för att en con skall kännas lyckad. Framför allt: vårt boende i vandrarhemmet var på tre minuters promenadavstånd från con-lokalerna. Underbart!

Arrangörerna lyckades också med att få hit en bra utländsk hedersgäst. Vi som arrangerat kongresser vet att det alltid är ganska nervöst det där med utländska hedersgäster. Kommer hon att funka på min con? Vilka krav kommer hon att ha? Farah Mendlesohn visade sig vara trevlig och social, fylld av åsikter och synpunkter på det mesta och mycket närvarande under större delen av dagarna. Vad mer kan man begära av hedersgästen? Även fanhedersgästen Mats Linder var tillgänglig och aktiv i programmet.

Som alltid finns det saker att fundera på efter en con. Resten av den här spontana conrapport är några tankar kring olika saker som hände eller sades under kongressen.

ATT SAMTALA
Arrangörerna utlovade att Conversation skulle bli en con som inte riktigt var andra. De skriver i sitt manifest att skall vara en "/.../ kongress som ska bli en del i ett pågående samtal mellan oss som är intresserade av den fantastiska genren." Det lät bra när jag läste det i våras. Det är ungefär den filosofin som jag hade när vi planerade de första ConFusarna för allt för länge sedan nu (15 år?!? var tog åren vägen?). Samtalet är viktigt och fans är diskussionsbenägna, det vet vi alla.

Men, hur blir diskussionen en diskussion, ett samtal, och undviker att bli splittrade monologer utan röd tråd? Min upplevelse av hur det gick på Conversation är att det blev en aning för mycket av disparata monologer och lite för lite samtal. Det fanns gott om programpunkter som lät intressanta och jag fick ibland lov att välja bort något alternativ. Men på programpunkterna fanns alltid en viss osäkerhet kring hur det hela skulle genomföras. Hur gör man en diskussion? Hur får man igång ett samtal? Det fanns moderatorer, eller diskussionsledare, utsedda till varje programpunkt och det var ett bra drag. Dessvärre tror jag att både moderatorer och deltagare var lite för ovana för programmet på Conversation.

Jag tror att moderatorns roll skulle kunna ha förtydligats och poängterats mer än den gjorde. Moderatorns roll är att lyssna och sammanfatta, dela ut ordet till de som vill komma till tals, dra tillbaka samtalet till dess tematiska fält om det tagit fart i en annan (om än så intressant!) riktining... ja, helt enkelt att moderera samtalets tempo och struktur. En moderator behöver inte alls sitta inne med fackkunskap i det ämne som skall behandlas. Det är inte många personer som klarar av att både ge uttryck för sina egna synpunkter på ämnet och samtidigt hålla i samtalets dynamik!

För att runda av mina allmänna synpukter om samtal vill jag bara säga att jag vet hur komplext det är att styra och leda samtal. Jag uppskattar att kommittén för Conversation ville prova ett nytt grepp och mina synpunkter är i och för sig riktade mot deras genomförande av programpunkterna, men också mer allmänna funderingar kring att leda samtal. Jag uppehåller mig ganska mycket kring sådana frågor eftersom jag utbildar mig till psykolog. Att leda och strukturera samtal är en stor del av min dagliga verksamhet både nu och i framtiden...

HEDERSGÄSTEN OCH PSYKOLOGISKA FUNDERINGAR
Tommy Persson höll i en programpunkt om filosofi i science fiction. Diskussionen drog åt lite olika håll. Jag tror det hela till slut handlade om att Tommy upplever att filosofiska dilemman ofta slarvas bort i många böcker, inte minst i vår egen favvo-genre: skiffy. Det fick oss att resonera kring att det kanske är ett generellt problem. När jag som läsare har bättre koll på ett ämne än vad författaren har i boken jag läser så uppstår en diskrepans. Detta irriterar oss och Tommy är väl bevandrad inom filosofiska teorier och hakar alltså upp sig när författare är slarviga med filosofin.

Jag kan meddela att en närbesläktad diskrepans kan uppstå på kongressers programpunkter. Jag pratar om hedersgästen Farah Mendlesohns personlighetspsykologiska funderingar. Personlighetspsykologi är en del av psykologin som verkar lättåtkomlig. Inte minst på grund av att test som baseras på Myers Briggs finns lättillgängligt. Jag är ingen expert på personlighetspsykologi (jag har hittills läst sådant i tre terminer) men alla ansatser att dela in mänskligheten i ett litet fåtal personlighetstyper luktar väldigt mycket femtiotal i min näsa. Personlighetspsykologin har kommit ett par stora kliv vidare efter den trait-baserade teori som Myers Briggs-typologin baseras på...

När det gäller olika metoder för att kvantifiera psykologiska aspekter är jag en styvnackad skeptiker. Så det är inte bara Farahs projekt som gör mig tveksam. Jag är allra mest skeptisk inför försök att kartlägga personligheter utifrån endast ett perspektiv (traits i fallet med Myers Briggs-testning). Personlighet är en luddig tingest som man kan mäta med självskattningar (Myers Briggs), experiment, observationer och så vidare. Det kompliceras också av den longitudinella aspekten: vi åldras och vår personlighet utvecklas.

Det smärtar mig att fundera på det här sättet kring att fans skulle vara eller inte vara speciella. Jag var tidigare övertygad om att vi fans verkligen är slans men jag tror inte det längre...

FANNISK VALLFÄRD!
På lördagkvällen var det dags för den traditionella banketten. Vi hade inte köpt någon bankettplats utan såg fram emot att äta middag tillsammans med andra fans. Vi hittade ett sällskap och tillsammans traskade vi iväg mot en indisk restaurang (som Carina, jag och Magnus Redin redan besökt på fredagskvällen! varför ändra ett vinnande koncept?). Efter besöket inser vi att den fanhistoriskt så viktiga adressen Folkskolegatan 22 ligger i krokarna. Vad är mer naturligt än en fannisk vallfärd till 22:an? Sagt och gjort. Vi letar oss fram genom den ljumma kvällen och hittar porten. Siffrorna ovanför är mer smakfullt presenterade än de andra på gatan. Det är en ledtråd om adressens höga historiska värde, förstås.

På bilden intill syns Lennart Uhlin, Johan Anglemark och undertecknad. Vi poserar alltså framför entrén till Folkskolegatan 22.

SÖNDAGSUTFLYKTER
Söndagens förmiddag blev en utflykt till Stockholms centrala delar. Klockan halv tio gick vi i mässa i St. Eugenia kyrka och passade på att träffa några av våra dominikanska vänner. Efter det spatserade vi från Kungsan till Gamla Stan och shoppade på SF-bokhandeln. Efter lite lunch var vi sedan tillbaks på Conversation för att vara med på Farahs punkt om fantastisk litteratur för barn.

Fler som skrivit om Conversation: Fanspan, Hans Persson, Jonas Wissting.

Andra bloggar om: Conversation, sf-kongresser, litteratur, fandom